Mörkrets makter har tagit över Kirgizistan. Det enda som lyser upp sidogatan i byn Aravan vid gränsen mot Uzbekistan är stjärnhimlen. Byborna hittar ändå, de har gått här tusen gånger, men inte vi.
Fotograf Johan Bävman går för långt till höger och trillar i ett dike. Inga skador, bara en vattenfylld sko. Några steg längre fram skymtar en ännu mörkare, rund fläck på väg en. Jag hinner stanna precis innan jag faller ner i den öppna avloppsbrunnen. Någon har stulit locket.
I dagsljus inspekterar vi platsen. Det är inte så djupt, jag hade nog klarat mig utan livshotande skador. En meter under vägytan sticker vassa järnstänger fram.
Det är oklart vad hela arran gemanget är bra för, eftersom det inte finns något avlopp i Aravan. Vattenledning finns i byns centrala delar, längre ut får byborna nöja sig med det vatten de kan ta upp från det öppna diket vid vägkanten.
El finns i de flesta husen, men bara till midnatt. Klockan tolv mörkläggs hela landet för att spara ström. Till och med i huvudstaden Bisjkek finns det vattenposter på gatan, eftersom alla inte har tillgång till vattenledning. De finare krogarna har en bensindriven generator i entrén. När strömmen går vid midnatt lyfts generatorn ut på gatan och sätts i gång.
Häromveckan stängde grannlandet Uzbekistan av gasledningen till Kirgizistan. Efter långa förhandlingar öppnades kranen igen, men det finns fortfarande inga pengar att betala räkningen med, och ingen vet var pengarna skulle komma ifrån.
Kirgizistans viktigaste exportvara är gästarbetare som åker till Ryssland och skickar pengar till sina familjer. Nu har penningströmmen sinat, under världskrisen behöver Ryssland färre gästarbetare.
Den egna tillverkningsindustrin som byggdes upp under sovjettiden har upphört nästan helt – produktionen var ineffektiv och varorna blev både dyrare och sämre än utländska motsvarigheter.
Den stora sovjetiska pumpfabriken i Kirgizistans södra huvudstad Osj höll ut till 2003, men tvingades slå igen på grund av de stora förlusterna. Nu har en del av fabriken byggts om till ett köpcentrum med kinesiska varor, andra delen ser ut som en halvt sönderbombad ruin. Ett monument över sovjetepoken.
Det sovjetiska sociala skyddsnätet med någorlunda fungerande sjukvård, gratis utbildning och pensioner som räckte till det nödvändigaste finns inte längre. Som för hundra år sedan är det återigen storfamiljen som nu ska ta hand om barn och gamla.
Giftermålen planeras strategiskt, den äldste sonen tar över huset och har ansvar för föräldrarna. De gamla dör tidigare, de unga gifter sig ännu tidigare.
Ändå finns moderniteten här på den mörka gatan i byn Aravan. En bit bort reser sig en mobilmast, och alla har en billig Nokia i fickan. Man kan lysa vägen med telefonen.
Två gatlyktor lyser. Där bor välmående familjer som har kopplat lamporna till sina egna eluttag. Vid midnatt släcker också de.
På sovjettiden fanns i alla fall gatubelysning. Nu ser vägen mörk ut.
Sydsvenskan 2009-10-23
Mer bilder från Kirgizistan här.
3 svar på ”Mobilen lyser upp i mörkret”
Intressant! Jag hade gärna återsett Osj; det är snart tio år sedan jag var där. Ser fram emot fler artiklar.
Se till att besöka sjön Issyk-Kul om ni hinner. Den är en av Centralasiens verkliga pärlor.
Det får bli en annan gång. Vi är redan tillbaka i Sverige…