När journalisten Anastasia Baburova mördades i Moskva den 19 januari började TT:s telegram med följande ord: “Vladimir Putins motståndare mördas i serie”. Jag har en känsla av att TT här gör det lite väl enkelt för sig.
Varje mördad journalist är en för mycket. Och det senaste halvåret har många journalister i Ryssland råkat illa ut. Men det betyder inte nödvändigtvis att allt bara blir sämre – eller att allt är Putins fel.
I slutet av augusti dödades Magomed Jevlojev av ett “vådaskott” efter att han gripits av polisen i Tjetjeniens grannrepublik Ingusjien. Hans brott var att hans webbplats Ingushetia.org varit alltför kritisk mot republikens dåvarande president, Murat Ziazikov.
I november misshandlades Michail Beketov, chefredaktör för den lilla tidningen Chimkinskaja Pravda grovt av flera våldsverkare i sitt eget hem. Han ligger fortfarande på sjukhuset. Hans brott? Tidningen var alltför kritisk mot den lokala administrationens politik och kritiserade framför allt planerna på att bygga en motorväg i ett naturskyddsområde i staden Chimki utanför Moskva.
I januari var det Anastasia Baburovas tur. Hon var en 24-årig journalist och miljöaktivist, hon skrivhade om extremistiska rysknationalistiska grupper, och hon sköts i huvudet på öppen gata, några hundra meter från Kreml. Hon var i sällskap med adovokaten Stanislav Markelov som också dödades. Kanske var det extremnationalister som låg bakom mordet.
Det är farligt att vara journalist i Ryssland. Men tvärtemot vad som ofta påstås har det inte blivit farligare under Vladimir Putins år vid makten, snarare tvärtom. I alla fall visar diagrammet för antalet dödade journalister snarare en nedåtgående tendens sedan millennieskiftet.
Inte heller är det självklart att journalistmorden sker med Kremls goda minne, snarare tvärtom. De två journalister som enligt organisationen International News Safety Institution dödades i Ryssland förra året var båda verksamma i Dagestan, ett kaukasiskt område där centralmakten är mycket svag och det lokala klanväldet starkt. Var de motståndare till Vladimir Putin? Knappast, och i alla fall var det inte därför de mördades.
Den 58-årige Gadzji Abasjilov var chef för det statliga radio- och tv-bolaget i Dagestan och dödades den 21 mars 2008, när okända män med kulsprutepistoler öppnade eld mot hans bil. Den 39-årige Abdulla Telman Alisjajev var programledare för det islamiska tv-programmet Mir vasjemu domu (“Frid vare över ert hem”). Programmet kritiserade extrema former av islam. Alisjajev sköts ihjäl i sin bil den 2 september.
Inget av dessa två mord kan kopplas till Kreml, annat än i den mening att centralmakten inte lyckas upprätthålla lag och ordning i det kaotiska Dagestan.
Magomed Jevlojev som dödades i Ingusjien den 31 augusti finns inte med i listan från International News Safety Institution – han var inte professionell journalist, utan ägare till en regeringskritisk webbplats. Han dödades i en polisbil med ett “vådaskott” i tinningen.
Den händelsen kan läggas centralregeringen till last, eftersom Kreml länge låtit president Ziazikov i Ingusjien använda urskiljningslöst våld mot alla som utpekats som “terrorister”. Mordet på Jevlojev blev dock för mycket för Kreml, och Ziazikov byttes ut.
Det är uppenbarligen inte i de ryska makthavarnas intresse att journalister mördas på löpande band, precis som Putin – inte speciellt finkänsligt – sade några dagar efter mordet på Anna Politkovskaja:
Det här mordet orsakar de nuvarande makthavarna betydligt större skada och förlust än hennes artiklar.
Samtidigt är det ganska genomskinligt att hävda att mordet på Politkovskaja just därför måste ha begåtts av den sittande regeringens opponenter, i syfte att smutskasta Vladimir Putin, så som riksåklagare Jurij Tjajka förkunnade i augusti 2007.
Hur löjlig en sådan konspirationsteori än kan låta ur svenskt perspektiv så verkar det vara standardprocedur i sådana här fall. För ett par månader sedan mördades den kände regeringskritiska journalisten Lasantha Wickramatunga i Sri Lanka. Det gick inte många timmar innan landets president fördömde dådet – och förkunnade att mordet var ett försök att misstänkliggöra den sittande regeringen.
Men vad man än kan hitta för förklaringar är det uppenbart att journalister huvudsakligen mördas där (och när) regeringen inte har kontroll över situationen. Den ryska regeringen har betydligt större kontroll över landet nu än för tio år sedan – på gott och ont. Därför har journalistmorden i Ryssland blivit färre. Därför sker morden till stor del i områden där centralregeringen inte riktigt har koll på läget, som i Dagestan eller Ingusjien. Och därför är det inte Putin som håller i vapnet.
PS: Siffrorna i grafiken kommer från International News Safety Institute. Stort tack till Martin Kragh, doktorand vid Handelshögskolan i Stockholm, som gått igenom institutets rapporter för de senaste sjutton åren och räknat ut siffrorna för just Ryssland. Det finns också andra, inte helt identiska förteckningar över dödade ryska journalister, exempelvis i denna minnestidning över Anna Politkovskaja (pdf) från Novaja Gazeta.
Mer på temat:
18 svar på ”Putin mördar inga journalister”
Vore intressant med ett diagram över antal journalister som misshandlats utan att avlida resp. har gripits utan giltig orsak. Samma trend eller?
Någon?
Man skulle kunna titta på de artiklar som publicerats under vinjetten Chronika bezzakonija i ryska journalistförbundets tidning Zjurnalist, men då får man ta nummer för nummer, och jag vet inte hur långt tillbaka i tiden den serien går.
Förresten, nu ser jag att uppgifterna där ursprungligen kommer från Fond Zasjtjity Glasnosti, och finns sammanställda på FZG:s hemsida. Dock bara från 1998, äldre siffror än så får man leta efter någon annanstans, och då blir de inte jämförbara.
För att förtydliga diagrammet. Jag har sorterat ut de journalister som dött i kollision med andra bilar samt krashat med helikopter. Inkluderade är dock journalister som dött i skottlinjen i Tjetjenien, men det var endast en eller två sådana exempel i den databas jag använt.
En mycket bra och välgörande artikel som kan bidra till att undanröja missförstånd och förenklingar i frågan, inte minst vad gäller de kaukasiska journalistmorden. Ryssland är ett stort och komplext samhälle och inte alla spår leder rakt till Kreml.
Instämmer. Tidningsspråk har ju en inneboende tendens till förenkling, vilket ofta ger läsaren de mest egendomliga uppfattningar om verkligheten. Jag skulle här vilja peka på faran med kollektiva uttryck av typen “Putins fiender”: häromdagen kunde vi i DN läsa om “Ester och ryssar i bråk”. Det visade sig vid närmare betraktande röra sig om “ungryssar”, journalistens beteckning på medlemmar i organisationen “Nasji” som demonstrerade i Helsingfors. Idag finns en stor artikel om “ryssarnas” rädsla för Nato-invasion. Den ogarderad läsare som bara skummar rubrikerna (vilket är en majoritet)får intrycket av att ryssar är sådana som både bråkar med ester på Helsingfors gator OCH är rädda för Nato. Den senare beskrivningen hade visserligen verklighetsanknytning, den stödde sig på en opinionsundersökning som uppmätte de skräckslagna till ca 50%. Den sorterar dock bort den icke ringa del av medborgarna i Ryska federationen som inte är etniska ryssar. Vad gäller den påstådda tendensen att bråka med ester är den gravt missvisande för ryssar i allmänhet, den gällde ju endast den lilla klick Nasji-anhängare som tagit sig en tur till Helsingfors. Nationalitetssubstantiv verkar röra till det mer än de förenklar.
Vet inte om man göra så mycket åt formuleringar om “ryssarnas” rädsla för NATO. Hade undersökningen gjorts i Frankrike hade det blivit “fransmännen”, i Serbien “serberna”, trots att både dessa länder har betydande etniska minoriteter. Om inte ens slavister använder ordet ryssländare i sitt vardagsspråk för att beskriva “medborgare i RF oavsett etniskt ursprung” är det knappast realistiskt att förvänta sig att journalister ska göra det. Generaliseringen känns här som relativt rimlig mot bakgrund av materialet.
Det andra fallet är ju mer anmärkningsvärt, även om man kan notera att “ester” representeras på samma sätt som “ryssar”, åtminstone i rubriken. Kanske inte alla ester bryr sig om frågan, särskilt inte som den uttrycks i Helsingfors.
Formen “ungryssar” känns för övrigt verkligen utpräglat finlandssvensk. Det var ju ingen slump heller. Fattas bara att de skrivit att deras antal var aderton. Om det nu är OK att representera finlandssvenskarna som talande en arkaisk variant av svenska :)
Instämmer ang. ryssländare, men just därför är det enklare att undvika nationalitetssubstantiv över huvudtaget, och säga t.ex. “Rädslan för Nato utbredd i Ryssland”. Är “ungryssar” alltså värdeneutralt i finlandssvenskan? För mig signalerar sammansättningen att talaren anser att “ryssar” är en ideologisk sammanslutning (jfr ungmoderat, ungkommunist), eller möjligtvis “nyligen könsmogen” (jfr ungtupp, ungdjur)
Fast ibland måste man ha adjektivkonstruktioner. Ett sätt att undvika etnicitet skulle då kunna vara att skriva “det finns en stark rädsla för NATO i rysk opinion”. Då är det bara den kroniskt illvillige som tolkar rysk i direkt etniska termer.
Det finns för övrigt betydligt känsligare exempel på tvetydig användning av adjektiv på nationalitetsområdet. Man har ju stött på frasen “In the Polish concentration camps…” syftande på Auschwitz.
Den anglosachsiska traditionen skiljer ju inte så noga på det etniska och det medborgerliga…
“Den anglosachsiska traditionen skiljer ju inte så noga på det etniska och det medborgerliga…”
Nej, verkligen inte. Jag har för mig att det i mitt svenska pass står “nationality” där det i mitt tycke borde stå “citizenship”.
Jag gissar att “ungryssar” kan vara ett ord som är inspirerat av “ungfinnarna“, ett för den tiden radikalt parti under det finska nationella uppvaknandet kring förra sekelskiftet.
Vad gäller nationalitetsbenämningar i nyhetsartiklar så blir jag själv lika förbannad varje gång när jag på radion får höra om ny statistik som visar att “var tionde svensk” inte gillar kaffe, eller vad det nu kan vara just den gången. Är jag inte med i statistiken då? Jag hävdar ju bestämt att jag är finne. Allra löjligast blir det när även SR:s finska program använder samma formulering.
DN-artikeln är här: Ester och ryssar i bråk om 60 år gamla deportationer
Håller med om det där om förenklingar. Det är ett ständigt dilemma för oss journalister. Man måste förenkla så mycket som möjligt, så att läsarna förstår vad det handlar om utifrån sina egna utgångspunkter.
Problemet är att när man skriver om Ryssland (eller andra avlägsna, små, obskyra länder) kan man inte förutsätta några som helst förkunskaper förutom “Putin”, “Tjetjenien” och kanske “Gazprom”. Därför blir det väldigt lätt groteskt löjligt när allting ska reduceras till dessa begrepp.
Förresten är det intressant att den här DN-artikeln är skriven av en journalist på finländska Hufvudstadsbladet. För finländska läsare har han förenklat nasjisterna till “ungryssar”, men hur många svenska läsare vet vad “Sanomahusets mediatorg” är för något? Och varför ska man veta det?
I vilket fall, jag tycker att Aftenpostens nya Moskvakorre (som DN får använda i utbyte mot sin Pekingkorre) verkar vass. Här är hennes senaste: Finanskrisen göder rasismen i Ryssland
Förlåt, Kalle, men jag förstår inte vad som är så vasst i den artikeln. Att den diskuterar hur främlingsfientligheten i Ryssland har kopplingar till regimlojala ungdomsprojekt? Det har den ju förvisso, men Kreml har många ägg i sin virtuellpolitiska korg, däribland liberaler och
“vänsterpartier” som SR. Surkov och hans glada vänner tycker helt enkelt att det är säkrast att själva fånga upp olika opinioner, inte minst den xenofobiska eftersom den ju har en tendens att generera bråk vilket är precis vad man vill undvika. Så självfallet vill man kooptera den opinionen, och kopplingen till morden som nämns i artikeln är ju på sin höjd indirekt.
Rätt ytlig, episodisk och slarvig artikel skulle jag säga :)
Det var väl jag som tittade slarvigt på artikeln då, måste medge att jag inte läste den så där jättenoga. Jag var glad över att man överhuvudtaget tar upp det här ämnet i svensk press. Det hade jag förresten själv tänkt göra någon gång om jag får tid över. Om jag nu får det.
Nåja, jag reagerade lite mest för att även andra personer med god kännedom om Ryssland har tipsat om just den artikeln, så jag började undra vad det hela handlade om.
Så skriv du om det, det blir garanterat bättre.
Jo, det här med förkunskaper har jag noterat (jfr Tingeling), det skulle vara intressant att ta reda på vad bristen beror på. Vi har t.ex. en skolutbildning i ämnet svenska som medelst litteraturstudier vill uppöva demokratisk kompetens som innefattar kritiskt tänkande, kunskap (särskilt om icke-västerländska kulturer) och narrativ fantasi – förmågan att sätta sig in i en annan människas situation. Utbildningsväsendet verkar stå sig slätt gentemot faktorer som verkar i annan riktning.
Vem kommer näst?
Valerija Novodvorskaja ?
Varför skulle någon ge sig på Novodvorskaja? Tantens bensin är så jag vet enbart ideologisk, hon bedriver ingen undersökande journalistik. Hon hotar således ingen eftersom ingen med inflytande i Ryssland bryr sig om åsikter i ren form. Det är förvisso också ett problem, men av ett annat slag än det som diskuteras här.
jag tcyer att putin är en bra president och jag tror inte att han dödat anna