Stiljagi är bäst

Valerij Todorovskijs Stiljagi var förra årets bästa film i Ryssland. Det visste vi väl i och för sig redan, men nu har betyget fastställts av Ryska Filmkonstakademin som delar ut Nike-priset. (På ryska heter priset “Nika”, men det är ju namnet på den grekiska segergudinnan som på svenska heter Nike.)

Filmkonstakademin (Академия кинематографических искусств) befinner sig i opposition till det officiösa Filmkonstnärsförbundet (Союз кинематографистов РФ) som leds av den store lismaren Nikita Michalkov. Enligt Michalkov är Nike-bysten därmed inget värd och kan i vilket fall absolut inte kallas för ett “nationellt” pris. Men vi struntar i Michalkov.

Det är nämligen inte han som är årets bästa regissör, utan Aleksej German den yngre. Han fick priset för filmen Bumazjnyj soldat (“Papperssoldaten”). Själv tyckte jag att filmen kanske var aningen för konstnärlig för min smak och därför bitvis kändes lite långtråkig. Intressant, grafisk och symbolisk var den i alla fall.

Bumazjnyj soldat kan sägas handla om framtidstron och optimismen som möter den hårda sovjetiska vardagen under tövädersperioden och rymdålderns inledning kring 1960. Huvudpersonen är en georgisk läkare från Moskva som har ett medfött hjärtfel, men som vill vara med och erövra rymden.

Han har lämnat sin fru i Moskva och åkt till det gyttjiga och gråa Kazakstan för att hålla de blivande kosmonauterna friska och krya. Kosmonauterna klafsar runt i leran i sina rymddräkter med CCCP på hjälmen. Alla vet att ungefär var tredje uppskjutning misslyckas.

När det är dags för Gagarin att åka upp vet den kanske progressiva och rationella, men framför allt rätt så neurotiska läkaren hur han ska få lyckan att hålla. Allt ska gå bra, bara han lyckas resa sig på bakhjulet när han cyklar runt ett skjul. Det går också bra, fast inte för honom. Hans hjärta ger vika efter akrobatkonsterna med cykeln och han är redan död när han trillar i leran bakom det fallfärdiga skjulet ute på den kazakiska stäppen.

Det finns många fler symboliska scener i filmen, och på sätt och vis känns Bumazjnyj soldat nästan som en kommentar till Aleksej Utjitels prisvinnande Kosmos kak predtjuvstvie (Engelsk titel: Dreaming of space), också det en mycket visuell film med väldigt speciella miljöer, och en film som man förmodligen har större behållning av om man ser den en andra gång. Men just nu känner jag inte mig djupsinnig nog för det.

Bumazjnyj soldat tävlade också om titeln som årets bästa film, men Stiljagi kom alltså före. Bland finalisterna var även Karen Sjachnazarovs Iztjesnuvsjaja imperija (“Det försvunna imperiet”) som jag tyvärr ännu inte sett, samt Aleksej Utjitels Plennyj (“Krigsfången”).

Plennyj är absolut i klass med Stiljagi, men helt annorlunda, och knappast en film man blir glad av att se. Den handlar om kriget i Tjetjenien och en ung tjetjensk krigare som tillfångatas av två ryska militärer.

Fången blir deras vägvisare, och framför allt en av ryssarna börjar snart se honom inte som en fiende, utan som en människa, den vilsne tonåring han är. Och så måste ryssen välja mellan sitt liv och pojkens. Han kväver pojken med sin hand för att undvika upptäckt. Krigets innersta väsen avslöjas i en tystlåten film utan skottlossning och specialeffekter.