Ukraina – landet som icke är

Man skulle kunna tänka att Ukraina inte finns, trots att det är Europas näst största land, efter Ryssland.

Jag letade i tre svenska boklådor. I den första bokhandeln kunde jag inte hitta något tecken på att landet Ukraina finns. I den andra bokhandeln hittade jag, efter långt letande, en liten stadsguide över Kiev. Men eftersom Ukraina inte finns, hade man lagt boken i avdelningen “Ryssland”. Det var därför det tog så lång tid att hitta den. I den tredje bokhandeln hittade jag till slut en ordentlig Lonely Planet-handbok om Ukraina, på resehyllan, mot slutet av alfabetet.

Nu är jag här, och jag kan intyga att Ukraina finns. I alla fall finns Kiev i allra högsta grad. Efter bara några timmar i staden måste jag konstatera att detta är den trevligaste av alla huvudstäder i före detta sovjetrepubliker som jag besökt. I klass med Tallinn och Riga, men större, grönare och mer varierad. Rekommenderas.

Jag är här för få lite bättre koll på hur ukrainska massmedier fungerar, med stöd av ett litet stipendium jag fått för ändamålet. Men det ska jag berätta mer om lite senare, när jag har träffat folk, läst tidningar, lyssnat på radio och tittat på tv lite mer. Just nu sitter jag på ett kafé 50 meter från Självständighetstorget där den orangea revolutionen ägde rum, och jag har bara tid för några ströobservationer.

Det är enormt bekvämt att man inte behöver visum för att åka till Ukraina, till skillnad från Ryssland och Vitryssland. Redan det gör att landet känns mycket modernare och friare än de två andra slaviska före detta sovjetrepublikerna. Tyvärr måste man dock stå väldigt länge i passkontrollkön för att kunna utnyttja visumfriheten. När jag väl kom fram till gränspolisen frågade han mig bara var jag tänkte bo. Jag sade vilket hotell jag hade bokat, och han stämplade inresekortet. Smidigt.

För taxi till centrum betalade jag 250 hrivnja, knappt 200 kronor. Möjligen överpris, men inte mycket i så fall. Visserligen ska det ha kostat 150 innan, men sedan resehandboken skrevs har bensinpriset gått upp ordentligt. Det hade gått att åka minibuss mycket billigare, men jag ville åka taxi dels för att komma fram till hotellet snabbt, dels för att försöka prata med chauffören. Och det fick jag.

Resan från flygplatsen tog ungefär en halvtimme, och vi hann avhandla allt från odugliga ukrainska politiker, den pågående valkampanjen (bara drygt fyra månader kvar till presidentvalet) och den sönderfallande ukrainska ekonomin till de finaste sevärdheterna i staden. Samt de höga bensinpriserna. En liter 95-oktanig kostar kring 8 hrivnja, eller något under 7 kronor. Inte billigt alls med tanke på lönerna.

Aleksandr Rybak verkar vara populär i Kiev. På vägen från flygplatsen såg jag en annons för hans kommande konsert, och på hotellet hade en av kvinnorna i receptionen Rybaks vinnarlåt som mobilsignal.

Hotell Kazatskyj ligger precis vid Självständighetstorget. Tydligen hette hotellet Röda Stjärnan på sovjettiden, då det mest fanns till för officerare på tillfälligt besök i Ukrainska sovjetrepublikens huvudstad. Rummen har renoverats lätt efter det, men den stora fördelen är fortfarande läget, och de inte alltför höga priserna. Internet finns inte i hotellet, men som tur är finns det flera kaféer med trådlös uppkoppling i närheten.

Staden är mycket trevlig, grön, kuperad, och med många intressanta byggnader, av vilka jag hittills bara har hunnit se några få. Livet verkar inte lika hetsigt som i Moskva, och inte lika inrutat och disciplinerat som i Minsk, men framför allt är staden betydlig vackrare än de två yngre syskonstäderna. Människorna är trevliga och nästan alla jag hört pratar ryska sinsemellan. Däremot är praktiskt taget alla skyltar på ukrainska. Man får lite av samma konstiga känsla som i Narva.

Fortsättning följer, nu tar strömmen slut och klockan är snart halv elva här. En del bilder finns redan här.