Utomjordingar i sovjetsamhället

Att skriva science fiction var ett sätt för sovjetiska författare att kringgå kontrollen och diskret ta upp frågor som annars direkt hade fastnat i censuren. När händelserna inte äger rum här och nu, utan i en annan tid och i ett annat samhälle, är det inte lika självklart vilken sorts yttranden som är totalförbjudna.

Det innebär inte att exempelvis Sovjetunionens mest populära och kanske mest intressanta sciencefictionförfattare, bröderna Boris och Arkadij Strugatskij, inte skulle ha haft problem med censuren, tvärtom. Men de lyckades ändå ge ut ett antal läsvärda böcker.

Romanen Picknick vid vägkanten blev senare känd genom Andrej Tarkovskijs film Stalker skrevs 1971. Som i så många av bröderna Strugatskijs berättelser äger händelserna rum någon annanstans än i Sovjetunionen, denna gång i ett land utan namn land där svenska FN-soldater med osvenska namn vaktar Zonen, ett område där ett utomjordiskt rymdskepp landat och efterlämnat gåtfulla och farliga föremål och substanser.

De våghalsar som olagligt tar sig in på området för att smuggla ut föremål till försäljning kallas för stalkers. Boken kan läsas som en sorts äventyrsroman om en stalkers öden, men den handlar kanske framför allt om hur en kontakt med en utmjordisk civilisation skulle kunna påverka mänskligheten.

Andrej Tarkovskijs filmversion från 1979 följer inte handlngen i boken, och har överhuvudtaget inte mycket till handling.

Stalkern ska föra Författaren och Professorn till ett mystiskt rum inne i Zonen. Där uppfylls allas djupaste önskningar, önskningar som de inte ens själva är medvetna om. På vägen lägger Stalkern sig i en vattenpöl för att sova. När trion väl kommer fram förklarar Författaren för Stalkern att denne betett sig omoraliskt genom att föra honom till det hemliga rummet. Vem vet vilka hemska önskemål han bär inom sig.

Så är det Professorns tur att förklara hur omoraliskt Stalkern beter sig genom att föra kreti och pleti till det hemliga rummet. Professorn tänker spränga det farliga rummet med en supermodern atombomb som liknar en termos i rostfritt stål.

Stalkern blir förtvivlad, medger att han själv är en usling, men säger att det hemliga rummet är det enda hopp som finns kvar i världen för dem som förlorat hoppet.

Till slut tar Professorn isär sin termosbomb och kastar den i vattnet. De tre tar sig ut från Zonen på en sekund och hamnar på en bar. Där dyker Stalkerns fru tillsammans med parets handikappade dotter snart upp för att hämta hem mannen. På hemvägen går de förbi ett enormt, rykande, svartvitt, sovjetiskt värmekraftverk. Stalkern bär dottern på sina axlar.

Hemma lägger Stalkern sig på golvet i vardagsrummet, är förtvivlad och förklarar att författarna och professorerna här i världen förlorat förmågan att tro på något. Frun uppmanar då honom att inte ligga på golvet, där är det fuktigt, säger hon. Till skillnad från vattenpölen i Zonen, alltså.

Hon bäddar in Stalkern i sängen. Sedan talar hon direkt in i kameran och förklarar hur svårt det är att leva med Stalkern, eftersom han inte är av denna världen, men just därför kan hon inte föreställa sig något annat.

I slutscenen läser familjen Stalkers handikappade dotter en tjock svart bok som liknar Bibeln. Så flyttar hon föremål på bordet med tankekraft. Ett godståg skakar hela huset och filmen är slut.

På några ställen i filmen är det tydligt att Tarkovskij närmar sig det tillåtnas gräns genom att diskutera religiös tro och moral.

Det är också lätt att se maskerad kritik av sovjetsystemet i filmen, exempelvis när Författaren klagar på att han ville förändra “dem” när han började skriva, men i stället är det “de” som har förändrat honom. Man kan undra hur det överhuvudtaget var möjligt att göra filmen på Brezjnevtiden, och lätt var det uppenbarligen inte. Tarkovskij själv lämnade Sovjetunionen 1982 och gjorde sina sista filmer i Väst.

Dialogen, den visuella gestaltningen och den egendomliga ljudvärlden gör filmen intressant, men det är inte helt lätt att förstå symboliken så som Tarkovskij kanske har tänkt att den ska tolkas. Vad symboliserar exempelvis fru Stalker som på morgonen kräver att den djupsinniga mannen ska ta ett vanligt arbete, och på kvällen oroar sig över att mannen, som “inte är av denna världen” ska bli förkyld om han i sin förtvivlan lägger sig på golvet i vardagsrummet?

Filmen har fått flera internationella priser, och min beskrivning gör den säkert inte alls rättvisa. Kanske handlar den om förtvivlan, långa mörka tunnlar och livets mening, men den är också ett intressant tidsdokument om vad som kunde sägas och vad som inte kunde sägas i Sovjetunionen 1979, och framför allt om vad som togs för givet, för alla tider och samhällsformer. Exempelvis att männen ska tänka stora tankar och åka ut på äventyr, medan kvinnorna framför allt ska se till att männen inte blir förkylda.

En del saker ändrades – och en del inte alls – när en annan bok av bröderna Strugatskij förra året blev mastodontfilm i det postsovjetiska Ryssland. Men mer om det en annan gång.