Hans namn är But. Viktor But. Dödens handelsman. Så hette boken om honom. Filmen hette Lord of War och Nicolas Cage hade huvudrollen.
I väst får han ofta heta Bout i efternamn. Varken But eller Butt passar så bra på engelska. Han är rysk medborgare, kommer från Tadzjikistan, och sitter nu i fängelse i Thailand – trots att han inte brutit mot några lagar. Det säger han i alla fall själv. Det säger man inte sällan också i ryska massmedier – där framställs han i stället som en ärlig företagare som ogillas av västvärlden därför att han är ryss och alltför framgångsrik.
Det är ganska uppenbart att han har bra kontakter i den ryska maktapparaten. Han efterlystes internationellt av Interpol i 2002. Då meddelade ryska myndigheter att But inte finns i landet – samtidigt som vapenhandlaren Viktor själv satt i direktsänd interjvu på radiostationen Echo Moskvy på Novyj Arbat, ungefär en kilometer från Kreml.
Trots efterlysningen kunde Viktor But bo i Moskva helt öppet ända till mars förra året. Då greps han i Thailand efter en komplicerad amerikansk brottsprovocerande operation, där han lurades att tro att han hade kontakt med den terrorstämplade colombianska gerrillaorganisationen Farc som ville köpa ryska luftvärnsrobotar av honom. I stället var det amerikanska agenter som dök upp.
Och där sitter han, i Thailand. Myndigheterna vet inte riktigt vad de ska göra med honom. USA har begärt honom utlämnad, men But har ju mäktiga vänner i Ryssland. De kan bli arga om han skickas till USA. Å andra sidan kan USA surna till om han inte skickas till USA. Det tål att fundera på.
För en vecka sedan förkunnade domstolen i Bangkok sitt beslut. Nämligen att det inte blir något beslut nu. Parterna ska lämna in sina synpunkter skriftligt. Den 11 augusti faller domen. Kanske.
Ett diplomatiskt och klokt uttalande av domstolen. Ingen blir arg. I alla fall ingen förutom But själv, som höll på att gå i taket när han hörde att domstolen efter ett år fortfarande inte ens är nära ett beslut. Men han är väl kriminell? Det hävdar i alla fall USA.
Fast nu har han fått stöd från ett oväntat håll. Tadzjikistans esperantoförbund har skrivit ett brev till hans stöd.
I början av 80-talet var Viktor But medlem i esperantoklubben i Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe. När det blev känt att den gode esperantisten hade blivit lurad i en fälla av elaka amerikaner blev många i Tadzjikistan upprörda. Det blev också det lokala esperantoförbundets ordförande Firdaus Sjukurov, som formulerade brevet:
Tadzjikistans Esperantoförbund
Nr. 12, den 17 december 2008
Till hr. Viktor But
Thailand, Bangkok
Saluton, estimata kamarado!
Ärade vän, Viktor But,
Vi, Tadzjikistans esperantister, har genom tidningar och tv-nyheter fått veta om Er nuvarande belägenhet. Vi är djupt indignerade över att Ni har fängslats av lögnerna, och vi känner med er.
Vi kommer ihåg Er som en aktiv, ärlig och samvetsgrann esperantist, när ni studerade det internationella språket esperanto i Tadzjikistan. Ni hade hjärtat på rätta stället och Ni var alltid beredd att bistå dem som var i behov av hjälp. Ni var medlem i vår Klubb. Vår klubb var grunden till Tadzjikistans Esperantoförening. År 2005 grundade vi Tadzjikistans Esperantoförbund.
Vi hoppas att sanningen snart kommer att segra, att Ni blir fri och kan återgå till Er verksamhet för samhällets bästa. Vi skulle bli mycket glada om Ni kunde besöka vår soliga republik, där Ni gick i skola och gjorde Era första steg i det självständiga livet.
Ordförande i AEF, Sjukurov F.A.
Styrelsemedlem, Rachmatov M.R.
Verksamhet för samhällets bästa, sannerligen. Man upphör aldrig att förvånas. Brevet blev senare offentligt, men det har ännu inte skickats till Thailand, eftersom ordförande Sjukurov blev rädd för att det kunde vara till nackdel för den samvetsgranna esperantisten Viktor But. Det finns fortfarande tid, beslutet kommer först i augusti. Kanske kan ett brev från Tadzjikistan hjälpa Viktor But att bli fri.
Det mest förvånande är ändå att jag faktiskt känner brevskrivaren Firaus Sjukurov. Jag träffade honom i Dusjanbe precis när inbördeskriget i Tadzjikistan höll på att börja, våren 1992. Jag har till och med skrivit en utlandskrönika om honom.
Världen är liten. Känner man inte vapenhandlaren så känner man alltid någon som känner honom.
Mer på temat
2 svar på ”Vapenhandlaren Viktor och andra esperantister”
Lagligt eller inte när det gäller internationell vapenhandel är ju ofta en ganska subjektiv fråga. Att delar av den affärsverksamhet som Viktor But enligt uppgifter har ägnat sig åt varit djupt omoralisk kan dock nog de flesta hålla med om.
Ja, frågan är väl vilken stats lagar han i så fall skulle ha brutit mot. Han medger ju att hans företag transporterat diverse långsmala lådor som diverse länders myndigheter dock släppt ut och in enligt alla konstens regler.
Däremot är det ganska uppenbart att han agerat mot FN:s vapenembargo mot ett antal länder. Dock finns det inga sanktioner som kan tillämpas mot individer som bryter mot FN:s vapenembargo, sådana sanktioner finns bara för stater såvitt jag förstår.
Moral? Hur stavas det? Och kan man spärra in någon därför att personen i fråga agerar omoraliskt?