Verkligheten som försvann

I torsdags deltog jag i ett öppet seminarium om gaskrisen Ryssland-Ukraina på Lunds universitet. Ingen enorm publiksuccé, men mycket trevligt och många intressanta frågor.

Det mest intressanta var ändå att jag i anslutning till seminariet fick möjlighet att lyssna på Niklas Bernsands föreläsning om “virtuell politik” i de postsovjetiska länderna. Föreläsningen utgick huvudsakligen från Andrew Wilsons bok Virtual Politics: Faking Democracy in the Post-Soviet World. Wilson verkar sätta fingret på mycket av det som kallas för politik i den här delen av världen, även om han åtminstone initialt lurades av den “orangea revolutionen” i Ukraina. Och det var han ju långt ifrån ensam om.

“Virtuell politik” handlar om hur postsovjetiska regimer försöker kontrollera den politiska processen, och går ut på att postsovjetisk politik inte alls är en kamp mellan reforminriktade krafter och bakåtsträvare, som den ofta beskrivs i väst. I stället handlar “politiken” om hur elitgrupper med olika medel söker att bevara makten trots att deras utrymme för repressiva åtgärder är starkt kringskuren, jämfört med sovjetperioden.

Denna politik är därför inte alls politik i ordets vanliga mening, utan virtuell politik, en politik som huvudsakligen handlar om fasader, om hur saker ser ut, hur de framställs i medier. Enligt Wilsons bok (i Niklas Bernsands sammanfattning) finns det fyra grundvillkor för virtuell politik:

1. Mäktiga och “amoraliska” eliter som är de enda viktiga politiska aktörerna. Detta innebär att politikerna inte har några speciella övertygelser, utan känner förakt för massorna och kan vid behov skifta sin “politiska inriktning” för att mobilisera stöd. Ett viktigt mål är att hålla rörelser med potentiell massförankring borta från politiken.
2. Passivt elektorat. Atomiserat samhälle, inga tydliga klasstillhörigheter, när den gamla maktstrukturen föll skapades aldrig något medborgarsamhälle som fick inflytande i politiken. Eliten använder interna motsättningar för att söndra och härska, grupper spelas ut mot varandra. Väljarkåren blir lätt att manipulera och samtidigt ofta cynisk, eftersom man genomskådar de virtuella politikernas agerande.
3. Kontroll över medierna. “Politiken” utspelar sig huvudsakligen i medierna som kontrolleras av eliterna, och det som visas i medierna har ofta mycket litet att göra med det som händer i verkligheten.
4. Låtsaslegitimitet. Västvärldens inställning spelar viss roll, men även för den egna befolkningen vill man i en virtuell demokrati göra sken av att den virtuella demokratin faktiskt är en riktig demokrati. Därför är möjligheterna till repressiva åtgärder begränsade, i stället använder man manipulativa åtgärder. Val hålls regelbundet och det finns alternativa kandidater, men det är klart i förväg vem som vinner.

Det intressanta är att eliterna i den här typen av system inte bara monopoliserar makten, utan själva kampen om makten. Inte bara valprocessen är förfalskad, även de flesta deltagarna i processen är förfalskade.

Både “regeringsvänliga” och “oppositionella” virtuella partier och politiker skapas efter behov, medan verkliga motståndare måste hållas borta från tävlan. Syftet med de många partierna är att skapa sken av pluralism, att ha partier som “förlorar snyggt”, eftersom eliterna inte vill inte ha 99% av rösterna.

Det finns flera lager i den virtuella politiken, och man kan behöva skapa nya fuskpartier för att dra bort röster från gamla fuskpartier som riskerar att få eget liv. Politik handlar inte om ansvar och ansvarskrävande utan om tillfälliga projekt som finns mest på tv.

Kritik mot Wilsons koncept har gått ut på metodologiska problem: många “faktauppgifter” kommer från deltagare i den virtuella politiska processen, framför allt från sk. “politiska teknologer”, och dessa är säkert intresserade av att överdriva sin egen roll för att få nya uppdrag av eliterna.

Man kan också fråga sig om den här typen av “virtuell politik” är något unikt för just de postsovjetiska länderna, eller om det möjligen handlar om ett exotiserande, “orientalistiskt” synsätt. Det finns säkert liknande fenomen i andra länder, men förklaringsmodellen verkar ändå ovanligt väl lämpad just för det postsovjetiska området.

Då kan man undra om det finns någon skillnad mellan dagens “virtuella politik” och de potemkinkulisser som sovjetmakten försökte sätta upp? Även i Sovjetunionen ordnade man ju så kallade val, och massmedierna användes för att skapa en bild av verkligheten som inte hade mycket gemensamt med hur det sovjetiska samhället egentligen såg ut.

Skillnaden ligger kanske i ordet “egentligen”. De flesta sovjetmedborgare hade en verklighetsuppfattning som utgick ifrån att det fanns en sanning. Inte så att de nödvändigtvis trodde på den sovjetiska propagandan, men att det någonstans fanns en sanning som man i princip skulle kunna få reda på, om man genomskådade dimridåerna.

Nu lever vi i en postmodern värld. Två årtionden av besvikelser, manipulering, lögner och virtuell politik har lett till att många medborgare i det som en gång var Sovjetunionen inte längre tror på någon eller något. Alla är lika goda kålsupare, all politik är virtuell politik, det finns inget bakom dimridåerna, i alla fall ingen grund att stå på. Det tycks i alla fall allt fler anse.

En sådan verklighetsuppfattning är givetvis en ovanligt god grund för virtuell politik, och det kanske är så eliterna vill ha det. Medborgarna kanske inte riktigt tror på propagandan, så dumma är de inte. Men de tror inte på något annat heller, tror de på något så är det att alla talar i egen sak och vill manipulera andra, att det inte finns någon sanning, och även om det hade funnits en sanning så är den omöjlig att finna.

Den virtuella, postmoderna politiken innebär givetvis också att ord betyder precis det man för tillfället bestämmer att de betyder. Så här skriver Viktor Pelevin i sin roman Empire V om ordet “andlighet” som blivit mycket populärt i Vladimir Putins Ryssland:

«Духовность» русской жизни означает, что главным производимым и потребляемым продуктом в России являются не материальные блага, а понты. «Бездуховность» – это неумение кидать их надлежащим образом.

Det ryska livets “andlighet” betyder att det viktigaste som produceras och konsumeras i Ryssland inte är materiella värden utan bluffar. “Oandlighet” är detsamma som oförmågan att bluffa och visa sig häftig på tillbörligt sätt.

Förresten är Pelevin själv både med sina romaner och med sina påhittiga marknadsföringsknep ett typexempel på det postmoderna Ryssland. För ett par år sedan stals hans senaste roman från tryckeriet några dagar innan den skulle komma ut. Texten dök strax därefter upp på en obskyr webbplats – och händelsen fick givetvis enormt stor publicitet, vilket inte kan ha skadat försäljningen.

Vem i hela världen kan man lita på?