Stig Fredrikson vet mycket om Ryssland. Han berättar pedagogiskt och resonerande. Ändå blev jag besviken när jag läste hans nya bok med den krångliga titeln “Daterat Moskva – Rysslands väg leder bort”. Jag hade väntat mig något nytt och överraskande. I stället fick jag än en gång läsa om vodkan, korruptionen, historieskrivningen i Ryssland, maktens vertikal och tandemparet Medvedev-Putin.
Det ska inte bli ännu en bok om Putins Ryssland, sådana finns det redan för många av, skriver Fredrikson i sin bok. Och så skriver han ännu en bok om Putins Ryssland. Så kändes det efter att jag läst igenom boken, och intrycket stärks när jag på måfå öppnar boken här och där för att räkna presidentnamnen.
Sidan 96: Medvedev-Putin-Medvedev-Putin-Putin.
Sidan 77: Putin-Putin-Putin.
Sidan 46: ingen Putin här, i stället Obama-Bush-Obama-Obama-Medvedev-Medvedev-Medvedev-Obama.
Sidan 28: Putin-Medvedev-Putin-Putinjugend-Putin-Medvedev-Putin-Putin.
Det mest intressanta som står i boken handlar också om Putin. På sidan 22 citerar Fredrikson en anonym, konservativ rysk chefredaktör, som varit med på Putins träffar med mediechefer på lantstället Novo-Ogarjovo:
Putin är en hundraprocentig cyniker. Han anser till exempel att alla journalister kan köpas, och han tror inte på något som han får höra av journalister.
Men det skulle ju inte handla om Putin. Och visst finns det många sidor i boken där Putin och Medvedev inte nämns, men de två är ändå ständigt närvarande. Stig Fredrikson har tillbringat sommaren 2009 i Moskva, han har sprungit sina löparrundor vid Moskvafloden och åkt tåg till Rjazan, i det korta kapitlet med rubriken “Landsbygden”. Men om han talade med någon på tåget så framgår det inte i boken. När han sitter på en uteservering vid Kievstationen i Moskva funderar han på vad bordsgrannarna tänker på:
Frågorna är många. Håller de här ungdomarna på uteserveringen vid Kievstationen med Putin om att det har grävts tillräckligt i de mörka sidorna i Sovjetunionens historia? Och att det är viktigare att Ryssland på nytt känner sig som en stormakt och i omvärlden uppfattas som en stormakt? Är det viktigare att kunna shoppa och ta sig en öl än att ha fria parlamentsval och ocensurerade tv-kanaler?
Vi får inga svar, för frågorna ställs aldrig, och Fredrikson tjuvlyssnar inte ens på vad bordsgrannarna talar om. På avstånd fotograferar han dem, och så går han sin väg. Han kommer aldrig nära någon människa i boken. Om han har gamla vänner i Moskva så får inte vi träffa dem, dem behåller han för sig själv.
I stället resonerar han kring vad ryska tidningar skriver och vad som visas i rysk tv. För den sakens skull var det inte nödvändigt att åka till Moskva, titta på rysk tv och läsa ryska tidningar kan man göra också hemma i Sverige.
Det finns ett par intervjuer i boken: en med Jelena Zjemkova på människorättsorganisationen Memorial, en med oppositionspolitikern Boris Nemtsov.
När Nemtsov säger att han fick 23 procent av rösterna i borgmästarvalet i Sotji orkar Stig Fredrikson inte kolla om det stämmer. I stället skriver han att Nemtsov “hävdar” sig ha fått 23 procent. Var den siffran kommer ifrån har jag svårt att förstå – enligt de officiella resultaten fick Nemtsov 13,6 procent av rösterna, medan Nemtsovs egen vallokalundersökning gav honom 35 procent. Varför skulle han då säga att han fick 23 procent? Och var det det han sade?
Det finns också några andra små konstigheter i boken. På sidan 14 hävdar Fredrikson utan källhänvisning att de flesta äktenskap i Moskva inte ingås av kärlek, utan för att en av parterna ska få tillstånd till mantalskrivning i Moskva. Påståendet kan omöjligen stämma, redan av den enkla anledning att de flesta äktenskap i tiomiljonersstaden rimligtvis ingås mellan personer som redan är bosatta där.
På sidan 72 hävdar han att Putin kallat Stalin för “en effektiv ledare”, medan citatet så vitt jag vet kommer från handlar om synen på Stalin i en lärobok i historia som inte är skriven av Putin. Och på sidan 130 undrar han om Kreml möjligen kommer att skapa ett eget lydigt liberalt parti – tydligen har han inte märkt att Kreml redan har skapat ett eget lydigt liberalt parti.
Det mest intressanta och det längsta kapitlet i boken heter “Solzjenitsyn – en epilog”. Epilogen upptar hela 42 sidor av bokens 183. Här kommer Stig Fredrikson med personliga minnen och intressanta funderingar kring författaren vars hemliga meddelanden han i smyg förmedlade till väst under sina korrespondentår i Moskva, här deltar han i en minneshögtid vid Solzjenitsyns grav, och här träffar hon Aleksandr Solzjenitsyns änka Natasja.
I sista kapitlet, efter “epilogen”, försöker Stig Fredrikson knyta ihop trådarna och förklara vart Ryssland är på väg. Så här resonerar han:
Vi måste ha förståelse för att Ryssland känner sig förödmjukat av att ha varit så svagt under årtiondet efter Sovjetunionens kollaps. /…/ Om vi inte förstår att det finns starka känslor av vrede över att väst utnyttjade Rysslands svaghetstillstånd under årtiondet efter 1991 till att flytta fram sina egna positioner, då kan vi inte förstå rysk politik idag.
Några rader senare skriver han följande:
Det vore farligt att isolera Ryssland därför att vi inte gillar att utvecklingen går åt fel håll. Ett sådant Ryssland skulle bara sluta sig ännu mer inåt och odla myten om att omvärlden vill inringa Ryssland och ytterligare undergräva dess suveränitet.
Visst ligger det något i resonemanget. Men jag får inte riktigt klart för mig om Fredrikson menar att västvärlden verkligen utnyttjat Rysslands svaghetstillstånd, som han skriver i första stycket, eller om den fientliga inringningen bara är en myt, som han skriver i andra stycket.
Fredriksons bok är säkert intressant för den som inte vet mycket om Ryssland, men för mig var den en besvikelse. Han kommer inte tillräckligt nära, han kommer inte ända fram. Läs hellre Lauréns böcker.
PS: Dagens Nyheter refererar nu boken under rubriken Tandemparets farliga väg.
27 svar på ”Fredrikson kommer aldrig fram till Moskva”
Bra referat. Förklarar han sitt val av titeln i boken? Blev ju inte jättesugen på att läsa själv efter att ha läst din recension ;-)
Titelvalet förklaras inte direkt, men boken försöker göra sken av att vara en resedagbok, därav “daterat Moskva”. Kapitlen börjar med “Moskva, tisdag” eller “Moskva, torsdag”. Utan datum.
Och “Rysslands väg leder bort” handlar väl om att den ryska utvecklingen just nu inte går mot demokrati av västerländskt snitt. Att det förhåller sig så är å andra sidan ingen större sensation, så det känns lite sådär att ha det i en boktitel.
Ja, och dessutom blir ju boken väldigt daterad, om man till och med i titeln så tydligt påpekar detta.
Mer intressant hade varit att lyfta blicken globalt. Vad händer 2025 när Kina är världens största ekonomi? Vilken är den rätta vägen då? Är demokrati i detta läge den mest konkurrenskraftiga modellen? Att se *väst* som det naturliga slutmålet för civilisationens utveckling är kanske ett uttryck för en historisk parentes i människans historia.
Om vägen bort alltså är från väst, så borde den vara mot öst? Då stämmer min teori…
Den boken har ju Vladimir Sorokin redan skrivit, nämligen “Den opritjnika” eller som den heter i svensk översättning “I det heliga Rysslands tjänst”.
Tobias: Jag trodde Sorokins bok var helt fiktiv skönlitteratur. Eller har jag fel?
Jag tänker mig helt konkret, hur det faktum att Kina kommer vara världens största ekonomi kommer måla om kartan ganska ordentligt politiskt. Eller det har redan målat om kartan. Ett autokratiskt och odemokratiskt Ryssland, mer vänt österut än västerut, är väl då kanske inte så ologiskt från det snäva egenintrsse landets ledare representerar?
Visst är det en skönlitterär framtidsdystopi om en kriminell och chauvinistisk stat, ett Ryssland som byggt en mur längs sin västgräns (som inte korsas av annat än gasledningar), och där det blivit på modet att prata kinesiska. Jag håller med dig om att detta kan vara i linje med det snäva egenintresset hos landets ledare. Huruvida det i vidare bemärkelse skulle vara mer konkurrenskraftigt än demokrati känns som en öppen fråga.
För landet är det nog inte särskilt bra, oligarkernas ekonomiska intressen går tvärtemot demokratins och befolkningens ekonomiska utveckling. Jag borde varit tydligare på den punkten. Det är i vart fall hur jag ser på läget.
Min syn finns annars formulerad här lite mer utförligt.
http://eastanalysis.wordpress.com/2009/08/18/intervju-med-chodorkovskij-och-den-ryska-oligarkin/
Är boken av Sorokin läsvärd annars, rent litterärt?
Nja… den är intressant, men känns ganska pamflettaktig. Det är nog bra att ha läst den.
Sorokins bok ställer saker på sin spets, vilket kan vara nyttigt. Litterärt var den väl sisådär, jag läste den svenska översättningen.
Beställde precis Lauréns böcker (som jag ser mycket fram emot), efter att ha läst ovanstående recension. :)
Fredriksson tycks ju försöka servera något som vid det här laget måste klassas som gammal skåpmat…
Apropå historieskrivningen i Ryssland kan jag för övrigt rekommendera en essä av Staffan Skott (“Rysslands sanna historia”) som publicerades i DN för ett par dagar sedan (hittar den tyvärr inte på nätet), om du inte redan sett den. (Här nämns den dock: http://russia-xx.livejournal.com/43698.html)
Jo, jag ska köpa och läsa det stora tvåvolymsverket om rysk 1900-talshistoria, det känns mycket intressant och angeläget. Har planerat att köpa boken om en månad när jag besöker Riga på genomresa till Helsingfors, då slipper jag betala för frakt från Ryssland.
Vad gäller Fredrikson så har du nog rätt, tyvärr. Hans första bok, “Alexanders kurir”, verkar mycket mer intressant. Lånade precis den på biblioteket och har börjat läsa, tyvärr finns den inte längre tillgänglig på marknaden.
“Putin är en hundraprocentig cyniker. Han anser till exempel att alla journalister kan köpas, och han tror inte på något som han får höra av journalister.”
Vad skulle vara “cyniskt” med att inte lita på vad man får höra av journalister? Det är ju bara sunt förnuft. Jag litar inte heller på vad jag får höra av journalister, eller av någon annan yrkeskategori heller, för den delen. Självklart dubbel- och trippelkollar jag mot andra källor, samt testar alla faktauppgifter enligt principen “är detta verkligen rimligt”? Måste säga att det är förnuftigt av Putin att vara skeptisk, och det är självklart inte detsamma som att vara “cynisk”.
Men det är klart, som journalist vill man naturligtvis ha så stort inflytande som möjligt, och därför vill man att folk skall tro blint på vad man säger och skriver. Det är antaglien därför som både den anonyma ryska chefredaktören och Fredrikson uppfattar Putins skepsis mot journalister som “cynism”.
Man kanske kan se detta som ett exempel på fördelarna med Putins KGB-bakgrund. Den gör att han vet vad som egentligen pågår i kampen mellan maktblocken i världen, och inte låter sig luras av de vilseledande beskrivningar av detsamma som publiceras av journalister – i väst, såväl som i öst.
Något “nytt och överraskande” tycker jag inte man kunde förvänta sig av boken. Den övertydliga titeln (“bort”, som i “bort från den Enda Rätta Vägen, dvs att bli en karbonkopia av det “perfekta” Sverige… suck) parat med det intryck av torrhet man alltid fått av Fredriksons rapportering avslöjar ju direkt att detta är samma gamla vanliga skåpmat som i stort sett allt svensk Rysslandsskildrande.
Håller med om att misstro mot journalister inte är ett tillfredsställande mått på Putins cynism. Hur ser Fredriksson på 1999 års husbombningar?
Det finns säkert bättre mått. Dock tycker jag att citatet är intressant och säger en hel del om Putins verklighetsuppfattning.
Att alla journalister är köpta eller åtminstone kan köpas är givetvis en mycket vanlig uppfattning i Ryssland, och man kan förstå varför. Jag har skrivit mer på temat här: I Ryssland litar ingen på en journalist. Själv har jag en betydligt mer positiv bild av journalister, även ryska, och jag känner ju några stycken personligen.
Jag tror inte Fredrikson nämner husbombningarna i boken överhuvudtaget.
“I Ryssland litar ingen på en journalist.”
Med andra ord delas Putins uppfattning av hela ryska folket, typ. Varför skall just han då pekas ut som “cynisk”?
Är du säker på att du själv inte är cynisk? ;-)
Ingen har väl sagt att man ska tro blint på det journalister eller någon annan säger eller skriver. Det hade varit väldigt naivt. Men det betyder inte att alla journalister alltid ljuger mot betalning. Tror man det så är man både cynisk och naiv med samma gång – vilket nog inte är så ovanligt som man skulle kunna hoppas.
Nu ska förresten vi inte glömma att Fredrikson är en journalist, och han refererade något en annan journalist sade. Så det är väl hittepå alltihop, eller hur? I verkligheten är Putin alltså absolut ingen cyniker, han tror allt journalister skriver, och han är övertygad om att alla journalister är absolut omutbara…
Ja, jag är helt säker på att jag inte är cynisk.
“Men det betyder inte att alla journalister alltid ljuger mot betalning.”
Mig veterligen har ingen här påstått att alla journalister alltid ljuger mot betalning.
“Nu ska förresten vi inte glömma att Fredrikson är en journalist, och han refererade något en annan journalist sade. Så det är väl hittepå alltihop, eller hur?”
Nej, det tror jag inte. Det är förmodligen sant att någon konservativ rysk chefredaktör som Fredrikson har träffat har påstått att Putin är cynisk. Jag tror inte Fredrikson har hittat på det. Jag delar bara inte Fredriksons uppfattning om Putin.
“I verkligheten är Putin alltså absolut ingen cyniker, han tror allt journalister skriver, och han är övertygad om att alla journalister är absolut omutbara…”
Det var väl att ta i. Det finns väl mellanting mellan att tro blint på allt man hör, respektive att tro att alla alltid ljuger? Alla någorlunda förnuftiga människor befinner sig någonstans ungefär mitt på den skalan. Inklusive herr Putin, tror jag. Man kan naturligtvis tro och tycka annorlunda om man vill, men man behöver för den sakens skull inte kalla de som inte delar ens annan uppfattning för “cyniker”.
Det var inte Fredriksons uppfattning, det var den konservative ryske redaktörens. Och enligt denne konservative ryske redaktör befinner sig Putin alltså inte direkt “mitt på skalan”, så som jag tolkar hans uttalande. På min skala alltså. Du kanske har en annan skala. Slut på meddelandet.
Jo, förresten. Det vore trevligt om du bloggade själv och berättade vad du ser runt omkring dig. Det är ju du som befinner dig på plats i Ryssland.
Jag utgick ifrån att Fredrikson delade den uppfattningen.
Jag orkar inte blogga. Jag har en dotter att ta hand om, en lägenhet i en gammal “Brezjnevka” att rusta upp (35 års ackumulerade renoveringsbehov tar sin tid att åtgärda), samt en massa grammatikövningar att göra, så jag hinner inte engagera mig på den nivån. Det får bli någon enstaka, mer eller mindre argsint, kommentar i andras bloggar tills vidare. Det är ju betydligt lättare att klaga på vad andra skriver än att skriva något bra själv. :)
Det är min absoluta uppfattning att cynism (av förståeliga skäl) är mycket vanligare i Ryssland än t.ex. i Sverige, så Putin är naturligtvis långt ifrån ensam – och (tyvärr) förmodligen ganska representativ för sitt folk.
Som Kalle påpekar tycks du själv för övrigt ha en ganska cynisk läggning. :)
Det vore förresten intressant att höra från dig vad som egentligen pågår i den stora kampen mellan “maktblocken” i världen eftersom du uppenbarligen är välinformerad.
Själv tror jag att en KGB-bakgrund visserligen kan medföra vissa insikter i storpolitiken men samtidigt mycket väl kan vara en förklaring (bl a pga indoktrinering och propaganda) till en ganska skev verklighetsbild.
Kanske det är dags att skriva nåt bättre än denna bok. Jag bor i Ryssland på några år, kan ryska men finns ju det en intresse i såna böcker?
På vilken sida i den lärarhandbok som Din blogg har en bild av (2007) skriven av Filippov och andra, har Du sett meningen att “Stalin var en effektiv manager”. Observera, ordagrant och med innebörden att författarna själva tycker just så.
Eftersom ingen annan har hittar någon sådan mening i Kniga dlja utjiteljej, så skulle jag vara mycket tacksam om Du kan berätta var i boken detta stod skrivet!
Jo, du har rätt, slarvigt uttryckt av mig. Citatet finns inte i boken i den formen. Däremot finns andemeningen på många ställen, och orden har regelbundet använts i diskussionen om boken som en beskrivning av författarens syn på Stalin. Vet du möjligen vem som myntade uttrycket? För inte var det nog Putin, som Fredriksson hävdar.
Här under är ett par passager ur boken som enligt min bedömning visar att orden “effektiv manager” mycket väl beskriver den syn på Stalin som torgförs av författaren.
Sidan 90
Что касается мер принуждения по отношению к правящей элите, то их целью была мобилизация управлеческого аппарата для обеспечения его эффективности как в процессе индустриализации, так и в послевоенный период восстановления экономики. Эта задача достигалась в том числе посредством политических репрессий, которые использовались для мобилизации не только рядовых граждан, но и управленческой элиты.
Sidan 91
Стремление обеспечить максимальную эффективность управленческого аппарата объясняет тот факт, что одним из объектов репрессий выступали высший и средний эшелоны управления.
Sidan 92
Современные исследователи склонны видеть рациональные причины использования насилия в стремлении обеспечить предельную эффективность правящего слоя в качестве субъекта мобилизации общества на достижение невыполнимых задач. Сталин следовал логике Петра I: требуй от исполнителя невозможного, чтобы получить максимум возможного.
Andemeningen är ju glasklar. Vad menar Lennart med att andra misslyckats med att finna detta i boken?
Jag tycker det verkar vara lättare att hitta citat där Hitler kallas för en “effektiv ledare”. Det står till exempel så på sidan 21 i den här magisteravhandlingen från Handels i Göteborg, och på sidan 14 i den här essän av John Gardner (hälsominister i Lyndon Johnson-administrationen):
Det står säkert på massor av fler ställen. Skulle inte förvåna mig om man kan hitta det i läroböcker också.
Artikeln (“essän”, fint ska det vara)som Kalle nämner ligger inte längre ute på nätet. Här är den om någon är intresserad. DN 26/10 2010
Rysslands sanna historia
I Putins Ryssland har Stalin delvis återupprättats och läroböckerna länge mumlat om det nära förflutna. Men i ett nytt, uppseendeväckande verk tar 45 tunga, ryska historiker bladet från munnen och berättar öppet om svältkatastrofer och läger.
Hur ett land ser på sitt förflutna säger något om vart landet är på väg. Under åren kring Sovjetunionens upplösning 1991 vällde en stormflod av avslöjanden om landets fruktansvärda förflutna fram över tidningssidorna.
Under Vladimir Putin har en motreaktion kommit. Den syns tydligt i av utbildningsministeriet godkända läroböcker i historia för högstadiet och lärarhögskolor, som jag då och då tittat på. Det har räckt med att jämföra behandlingen av ämnen som svälten under inbördeskriget och vid “kollektiviseringen” (tvångsförstatligandet) av jordbruket, terrorn 1937-1938, finska vinterkriget, som för det mesta inte finns med alls.
I många böcker mumlas det, lämnas lägre siffror. Den bok som talade mest klarspråk drog i senare upplagor ner på siffror och detaljer, som utslag av utvecklingen under Putin. Knappast på order. Känsligheten för vad som för stunden är gångbart är fortfarande högt utvecklad. Överslätanden, bortförklaringar och ren förfalskning återfinns i en lärarhandledning som Gudrun Persson redogjorde för i DN 20/8 -08.
Som en efterlängtad motvikt kommer nu en bastant historieskrivning på 1 872 sidor för en vidare läsekrets: “Istorija Rossij 1894-2007. I-II” (Rysslands historia 1894-2007. I-II). Den har alla förutsättningar att bli standardverket lång tid framåt. Om det sedan blir det i Putins och Medvedevs Ryssland är en annan fråga.
De två volymerna har väckt uppmärksamhet både hemma och utomlands. “Verket är lika uppseendeväckande för västliga läsare som för ryska. Här finns inte den i ryska böcker vanliga nationalismen, att ryssarna alltid varit offer för aggression och aldrig själva ansvariga för sådan”, säger Richard Pipes, den främsta Rysslandshistorikern i väst, i en intervju i New York Times. Han vill se dem översatta till engelska, och framhåller särskilt hur verket undviker antisemitism.
Åren efter Stalins död 1953 redovisas lika föredömligt som de tidigare; inklusive en ögonvittnesskildring av hur högste säkerhetschefen Lavrentij Berija 1953 sköts i ett militärfängelse.
44 av de 45 författarna har ryska namn. De kommer från institutioner under Ryska (fd sovjetiska) vetenskapsakademin, från utländska universitet och från ryska kyrkan. Redaktören Andrej Zubov är professor vid utrikesministeriets eget universitet med förkortningen MGIMO (U) MID RF, en inrättning med sovjetiska anor. Bland källorna finns även exilhistoriker och västliga auktoriteter.
Här mumlas inte i skägget. Redan i förordet talar Zubov om nödvändigheten att “berätta sanningen, bitter och hjärtslitande, om tillvaron för folken i Ryssland under 1900-talet”, ett sekel som var “oändligt tragiskt” för dessa folk. Uppgiften att skildra Ryssland måste också innefatta emigrationen, alla de som “levde i tidigare aldrig upplevd frihet, men fjärran från sitt land”. Under Gorbatjovs glasnost redogjorde många öppenhjärtigt för kontroversiella ämnen, men det har tagit tjugo år för detta sammanhängande verk att komma till stånd, med materiellt stöd från personer “som inte vill framträda”. Redaktören har handplockats av Alexandr Solzjenitsyn, en antydning så god som någon.
Omständigheterna kring vinterkriget utreddes vid en finsk-rysk historikerkonferens redan för tretton år sedan med samma fakta och förlustsiffror som här – uppåt 175 000 stupade rödarmister och 23 000 finska soldater. Här uttalas samma beundran för finländarnas förmåga att försvara sitt oberoende och sin demokrati som man på sovjetisk tid ibland fick höra i privatsamtal.
Bland Rysslandshistorikerna i väst finns en liten grupp, “revisionisterna”, som ifrågasätter Robert Conquest, Richard Pipes, Martin Malia, Rudolph J Rummel och andra auktoriteter. “Egentligen var det inte så illa”, är revisionisternas inställning. Efter Sovjets sammanbrott och alla fakta och bekräftanden har de flyttat tillbaka sina positioner men hävdar till exempel att svälten 1932-1933 inte var avsiktligt organiserad och så vidare. Här har de inget att hämta. “Stalin bär det fulla ansvaret för att det kvartssekel som han styrde landet var den dystraste och blodigaste tiden i hela Rysslands historia.”
“Golodomor” är ett ord med samma kusliga klang som Förintelsen, Holocaust, Shoah. Det används på ukrainska (då som Holodomor) om folkmordet på ukrainska bönder 1932-33 och är sammansatt av ordet för svält, golod, och massdöd eller epidemi, mor. Det är en nybildning som inte står i lexika; i svenska pressarkiv finns två träffar, den första hos Michael Winiarski i DN 2002.
I “Istorija Rossii 1894-2007” talar man om Första och Andra golodomor. Det första är svälten under inbördeskriget, då man beslagtog böndernas livsmedel och flera miljoner dog. Andra golodomor 1932-1933 kostade enligt “Istorija Rossii 1894-2007” 6,5 miljoner människor livet i Ukraina; i övrigt uppges ytterligare 2,6 miljoner ha dött på andra håll i SSSR, i “avkulakiseringen” (deportationer), och av försämrade livsförhållanden och i Gulag. De förfärande siffrorna motsvarar vad västerländska auktoriteter och även dagens ukrainska säkerhetstjänst (!) kommit fram till.
Sovjetunionen exporterade under denna tid spannmål för att finansiera industrialiseringen. Men Stalins främsta avsikt med Andra golodomor var att knäcka motståndet mot tvångsförstatligandet av jordbruket. Man skulle kunna tro att tillräckligt var känt av ohyggliga omständigheter från detta massmord (ett av många) på lika många människor som Sveriges befolkning, men här kommer ytterligare kusligheter i dagen.
“Att man åt katter och hundar var ingenting. Inte heller att man bakom ryggen på myndigheterna släpade fram nedgrävd självdöd boskap och åt. När vintern var som hårdast började man gräva upp lik och åt, och sedan gav man sig på levande människor.”
“Det var just svält och död, och inte alls leverans av spannmål och andra livsmedel, som var det främsta målet för bolsjevikerna under denna kampanj. _ _ _ På en mönsteranläggning för svinskötsel, som levererade till säkerhetstjänsten i Kiev, utfodrade man grisarna med linser, som lantbefolkningen bara kunde drömma om där den höll på att svälta ihjäl. Bönderna kom till svinfarmen när man körde ut grisarnas spillning. De grävde ut osmälta linser ur avföringen och åt. När säkerhetstjänsten såg det gav de order om att svinfodret skulle vara finmalet. Detta hände 1933.”
Efter inbördeskriget översvämmades Sovjet av hemlösa barn, besprizorniki. De pedagogiska experimentanstalterna med Anton Makarenko i spetsen kunde bara ta hand om en liten bråkdel; år 1922 var de vilda barnen enligt regeringsuppgifter 9 miljoner. Efter svältåren 1932-1933 tillkom nya. Vad blev det av alla dessa besprizorniki?
De sattes in i koncentrationsläger där dödligheten var stor, de dog i Andra golodomor. I mitten av trettiotalet infördes lagar om dödsstraff ner till tolv år. Landsflyktiga ryssar har skrivit om att man helt enkelt sköt hemlösa barn. Det verkar ligga något i det: i en kyrka i Rostovtrakten som disponerats av hemliga polisen påträffades nyligen mer än femtio barnlik med kulhål i huvudena.
“Istorija Rossii 1894-2007” innehåller många sådana detaljer som man inte hört förut. Verket fungerar som ett pedagogiskt uppslagsverk där man kan slå upp olika avsnitt ur Sovjetunionens och Ryska federationens historia, men de stora linjerna finns där för dem som vill sträckläsa de arton hundra sidorna. Boken går tvärtemot Putins åsikt att Sovjets sammanbrott var “vår tids största geopolitiska katastrof”; medan president Vladimir Medvedev däremot uttalar sig om den tragiska Sovjetepoken. De två spelar bad cop and good cop.
Att andra världskriget i öst (“stora fosterländska kriget”) var ett krig mellan två ohyggliga diktatorer går inte att säga i vissa ryska kretsar, men i detta verk är det en självklarhet. I skildringen av andra världskriget stöter man plötsligt på ett föga känt kuriosum.
När Hitler och Stalin i samförstånd delade Polen besatte tyskarna Mariampoleområdet i sydvästra Litauen. Stalin ville ha det och det kom till köpslående. Stalin fick det till slut för 7,5 miljoner dollar i guld.
Vare sig det var Wehrmacht eller Röda armén som fick Mariampole så innebar det tragedier, lidande och ofta en förtidig död för invånarna.
“Istorija Rossii 1894-2007” är en guldgruva. För den som vill ha mardrömmar.
STAFFAN SKOTT
essa@dn.se
SKRIBENTEN
Staffan Skott är journalist, författare och översättare. Anställd på DN 1981-2008 och medarbetar på Namn och Nytt. Han har utgett en rad böcker med ryska historiska ämnen och översatt bland andra Anton Tjechov, Nikolaj Gogol, Leo Tolstoj och Vladimir Nabokov.
KÄLLORNA
“Istorija Rossii. Dvadtsatyj vek. I: 1894-1939, II: 1939-2007” (2009). Robert Conquest: “Den stora terrorn. Stalins skräckvälde under 30-talet” (1971), “The Harvest of Sorrow. Soviet Collectivization and the Terror-Famine” (1986). Martin Malia: “The Soviet Tragedy. A History of Socialism in Russia 1917-91” (1994). Gudrun Persson: “Gulag” (2005). Richard Pipes: “Russia under the Bolshevik Regime 1917-1924” (1993). Aleksandr Solzjenitsyn: “Gulag-arkipelagen 1918-56” (7 delar, 1974-76)
MER
I veckan som gick vann en dom mot Stalin och hans närmaste medarbetare laga kraft i Ukraina. De har förklarats skyldiga till folkmord genom den avsiktligt framdrivna svält som kallas Golodomor (på ukrainska Holodomor) och som drabbade främst ukrainska bönder i början av 1930-talet.
Processen och anklagelsepunkten att svälten både skulle ha varit medveten och riktad speciellt mot Ukraina har väckt stor irritation i Moskva.
* * * * *
Tack för texten, dock var det nog Mattias som rekommenderade den.