Ett jobb hemma i Kirgizistan är en nödlösning. De stora pengarna finns i Ryssland. Där kan en byggarbetare tjäna över femtusen kronor i månaden – när det finns jobb.
Tolv timmar om dagen, varje dag i veckan, sitter Ajbek Rustamov i en blåmålad plåtlåda i basaren. Lådan är en butik som säljer mobilabonnemang och små tillbehör till mobiltelefoner. Här kan man också fylla på pengar i telefonen.
Det är ingen rusning vid luckan. Den gamla bärbara datorn är uppkopplad via mobilen och Ajbek kopplar av med musik han hämtat från nätet: “… då kom den dagen jag trodde inte fanns, det satte verkligen kanalen ur balans, jag trodde aldrig att jag hade så fel.”
Fotografen Johan Bävman hajar till när han hör de svenska orden:
– Det är ju Basehunter från Malmö! Vi kommer därifrån!
Ajbek Rustamov är måttligt imponerad.
– Är den på svenska? Jag trodde det var engelska. Den kommer härifrån, säger han, och visar en lång lista låtar som han laddat hem.
För ett år sedan hade 24-årige Ajbek Rustamov ett tyngre jobb med betydligt bättre lön. Då arbetade han på ett bygge i den ryska semesterstaden Sotji vid Svarta havet. Staden håller på att rustas upp inför vinter-OS 2014, men i år finns där inget jobb för Ajbek.
– Jag jobbade på en turkisk byggfirma, men den finns inte längre. Den har gått omkull på grund av krisen.
Ajbek klarar sig ändå, han tjänar en liten slant i mobilbutiken, och så bor han hemma hos mamma och storebror Obids familj.
Men pengarna är viktiga, de avgör livsöden.
Ajbek var förtjust i en tjej, han hade tänkt att de kanske skulle gifta sig. Men flickan kom från en rikare familj, och hans mamma tyckte inte det var bra. En rik flicka skulle ha svårt at vänja sig vid fattiga förhållanden, det skulle bli bråk. Det blev inget giftermål.
Ajbeks storebror Obid brukar åka till Ryssland varje år för att arbeta på byggen. I år är också han hemma. Byggarbetarnas löner i Ryssland har halverats och det är inte lönt att åka.
Obid Rustamov samlar majsstjälkar på familjens åker. De ska användas som bränsle, för att koka mat. El är dyrt, och på natten stängs strömmen av.
Familjens hus ligger vid en bergssluttning ett par kilometer utanför byn. På sovjettiden var jorden statlig egendom och alla arbetade i kollektivjordbruk. Efter Sovjetunionens sönderfall delade en stor del av jordbruksmarken ut gratis till byborna. Nu är den egna jordplätten livsviktig. Förutom jordbruket har Obid bara ströjobb på lokala byggen.
– Det vi kan tjäna här räcker med nöd och näppe till att livnära familjen. Vi kan inte spara eller köpa något extra. I Ryssland är lönerna minst fem gånger högre. Eller var, innan krisen kom, säger Obid.
Han har arbetat på byggen i Moskva, i Sibirien och i Jakutien. De senaste åren har han åkt med ett helt byggarlag.
De kirgiziska byggarna kommer överens med markägaren i Ryssland, bygger huset från början till slut, och bor på bygget under tiden, flera månader i sträck. Så tjänar man bäst, men det finns också en risk. Avtalen är muntliga, och det finns många som har blivit lurade på sina pengar.
– Vi jobbar i Tjeljabinsk, där har vi bra kontakter, och människorna är trevligare än i Moskva, det är lättare att komma överens med dem. Men det är klart, man tjänar inte lika mycket.
Det är långt till Tjeljabinsk. Först flyg till Novosibirsk, sedan två dygn på tåget.
Är det inte jobbigt när familjens män är bortresta flera månader varje år? Obids fru Sjoira Rustamova skakar på huvudet när hon får frågan.
– Vi klarar oss bra. Och Obid ringer varannan dag när han är i Ryssland.
Tioåriga dottern Nigora har precis kommit hem från skolans kvällsskift, tillsammans med lillasyster Nilufar.
Brukar hon längta efter pappa? Nigora skakar på huvudet, hon är en stor flicka.
– Nej… eller jo.
Nilufar hänger i pappas arm. Det är bra att pappa är hemma i år – och ändå inte bra.
Sydsvenskan 2010-01-10
Foto: Johan Bävman
Detta är den sista delen i artikelserien om Kirgizistan. Alla texterna finns samlade under nyckelordet Kirgizistan.
