Han står på gränsen mellan två världar men vet inte om det.
Framför sina fötter har han ställt en liten plåtburk där han hoppas att de förbipasserande ska kasta mynt.
Jag ser honom varje morgon, den kortväxta rumänska romen som spelar dragspel på bron. Långa bron heter den, trots att den är ganska kort. På södra sidan bodde de som hade pengar, på norra sidan de andra.
Granitbron bär fortfarande tydliga spår av inbördeskriget. Skadorna har aldrig lagats – bron håller ändå, och en påminnelse om historien kan inte skada.
Gatumusikanten vet knappast vad kulhålen i graniträcket betyder. I hans värld bor de som har pengar i norr, det är därför han är här.
För fjärde året i rad sneglar Helsingforsborna besvärat på tiggarna som med små helgonbilder sitter på knä vid övergångsställen på Mannerheimvägen, drar turister i ärmen på Senatstorget eller erbjuder små buketter med Finlands nationalblomma liljekonvalj vid ingången till Kampens supermoderna köpcentrum.
Världen har kommit till Finland, och finländarna vet inte riktigt vad de ska göra åt det.
Tidningar fylls med reportage från tiggarnas läger och romernas hopplösa liv i Rumänien. Snyftreportage, säger insändarskribenter som hävdar att tiggarna är kriminella, eller i alla fall hittagna av kriminella ligor. Polisen säger att tiggarna inte gör något olagligt. Rumäniens ambassadör intervjuas och säger inget alls.
Tiggarna har lärt sig att det inte lönar sig att ta med småbarn. Då ringer finländarna socialen i stället för att ge pengar. De har också lärt sig att finländarna är bra på att inte se dem.
Men hur ihärdigt finländarna än tittar bort måste de inse att Finland inte längre är en ö.
Fram till Sovjetunionens sönderfall fanns det i praktiken inga grannländer, förutom storebror Sverige. Nu finns världen i Helsingfors.
Tågstädarna och byggubbarna talar estniska. Ryska turistbussar dånar fram på Mannerheimvägen och när jag sticker ner till närbutiken för att köpa lunch ser jag att den svarta tjejen i kassan har besök av två lika svarta unga män.
Trevligt för henne att träffa sina landsmän, hinner jag tänka. Så hör jag att hon talar finska med sina kompisar, utan minsta brytning.
Det är jag som är utlänning här.
När jag klipper mig frågar den kurdiska frisören när jag flyttade från Finland.
– För tjugo år sedan? Det var då jag kom, säger han.
Han och hans fru har nyligen förlorat ett ofött barn. Efter det blev han så besviken på finsk hälsovård att han ett tag funderade på att flytta till Norge där hans bror bor. Men inte nu längre.
– Nej, vi ska bo kvar här. Språket är så svårt i Norge, helt annorlunda än finska.
Jag cyklar över skottskadade Långa bron igen. Framför mig går ett ungt amerikanskt par. Turister. De får syn på den rumänska tiggaren som står kvar och spelar en av sina tre låtar på andra sidan vägen.
– Everybody in Europe plays the …
Den amerikanska kvinnan tystnar. Hon har glömt ordet.
Dragspel heter det. Alla i Europa spelar dragspel.
