Det är inte svårt att hitta ett jobb i Kirgizistan. Det svåra är att hitta ett jobb som man kan försörja sig på.
Nästan alla industriföretag som byggdes upp under Sovjettiden har gått i konkurs – ingen vill längre köpa dyra inhemska varor av dålig kvalitet när det finns billiga importerade prylar från grannlandet Kina.
En stor del av Kirgizistan befolkning livnärde sig på jordbruk redan på sovjettiden. Ännu fler gör det i dag, när de inte åker till Ryssland för att arbeta på byggen och skicka hem pengar. Två av tre bor på landsbygden, och landets viktigaste exportprodukter är frukt och grönsaker.
Genomsnittslönen i Kirgizistan är strax under tusen svenska kronor, men spridningen är stor. En lantarbetare i södra Kirgizistan tjänar drygt trehundra kronor i månaden, den som arbetar i ett privat företag i huvudstaden Bisjkek kan tjäna ett par tusen kronor i månaden eller ännu mer. Pengarna räcker ändå inte långt. Att hyra en etta i Bisjkek kan lätt kosta tusen kronor i månaden.
Enligt den officiella statistiken går nästan ingen arbetslös i Kirgizistan. Den officiella arbetslösheten är 2,7 procent, men statistiken säger inte mycket om verkligheten.
Arbetslöshetsersättningen ligger på drygt sextio kronor i månaden, vilket innebär att det inte är någon större idé att anmäla sig som arbetssökande.
De som inte kan hitta ett bra jobb hemma åker i stället ofta till Ryssland och arbetar där under kortare eller längre perioder. Av en befolkning på fem miljoner uppskattades mer än en miljon arbeta utomlands innan krisen kom.
En variant av texterna publicerades i Sydsvenskan 2010-01-09.
Foto: Johan Bävman
”Man kan inte säga att det är bra betalt”
Machfirat Nabijeva är läkare på gynekologiska avdelningen på sjukhuset i byn Aravan i södra Kirgizistan.
Jag har arbetat här i 34 år. Jag studerade till läkare i vår huvudstad Bisjkek, den hette Frunze på den tiden, och jag valde den här inriktningen eftersom det fanns få gynekologer i vår region och det behövdes fler.
Ett år praktiserade jag i Frunze, och så kom jag tillbaka hit. Sedan dess har jag arbetat här. Det har blivit lite lättare, för nu är vi fler, och utbildningsnivån är högre, kvinnor förstår bättre när de ska gå till läkare. Men man kan inte säga att det är bra betalt, jag tjänar 3.000 som (480 kronor) i månaden.
Vi har ett eget hus, där bor min man, vår son, hans fru och deras tre barn. Sonen är utbildad jurist men nu har han ett litet företag. Hans fru är engelsklärare.
På sovjettiden var min man fabriksdirektör. Nu är han egentligen pensionerad men han tjänar extra som taxichaufför, han kör folk från vår grannstad Osj till huvudstaden Bisjkek, över bergen.
”Hälsa Malmö!”
Zulfia Dusjalijeva är telefonist på ett taxibolag i huvudstaden Bisjkek. Hon talar svenska med tydlig Malmödialekt.
Jag har bott på Möllevången, jag läste på Malmö högskola ett par år. Jag hade gärna stannat, men jag måste ta hand om min mamma här. Det här är ett rätt bra jobb här, jag tjänar ungefär tvåhundra dollar (1.400 kronor) i månaden. Men jag hade hellre jobbat med något i turistbranschen. Och det hade varit roligt att prata svenska lite oftare. Hälsa Malmö!
”Vi försöker samla ihop pengar för att bygga ett egt hus”
Ajbek Chamidov jobbar på ett fält i byn Karrak i södra Kirgizistan med att samla ihop majsstjälkar.
Jag är egentligen byggarbetare, jag lägger betongfundament för hus. Men just nu har jag inget bygge, därför arbetar jag på familjens fält.
Vi bor i mina föräldrars hus här i närheten. Där bor mina föräldrar, min fru Nafisa, vår sån Dijor som har fyllt ett år, min bror och en av mina systrar. Min andra syster har gift sig i år och flyttat hemifrån.
Vi försöker samla ihop pengar för att bygga ett eget hus, men det är inte lätt, för vi tjänar inte så mycket. Hela familjen får ihop ungefär tio tusen som (1 600 svenska kronor) i månaden.
”Jag tjänar klart bättre nu”
Muazzam Chaidarova säljer tyg och kläder i basaren i byn Aravan i södra Kirgizistan.
Jag arbetade tidigare som skräddare, i hemmet. Men min man arbetar här i basaren, och vi kom fram till att det skulle vara mer lönsamt för mig att jobba här. Och det är det, jag tjänar klart bättre nu.
Vi har ett eget hus, det är ganska stort. Där bor jag med min man och våra två söner, Nursultan och Islam, och så bor deras farmor också där.
”Vi vill lära ut fredlig islam”
Umarali Muratov är lärare på en koranskola i byn Aravan.
Jag gjorde militärtjänsten som gränssoldat i Tadzjikistan. Det var i slutet av sovjettiden och det var oroligt vid gränsen mot Afghanistan. Jag såg hur Gud hjälpte troende, jag såg hur en gränssoldat som hade en Koran i fickan klarade sig utan skador i hård eldgivning.
Efter militärtjänsten bestämde jag mig för att studera islam. Den här koranskolan är viktig, för vi vill lära ut traditionell, fredlig islam. På sovjettiden fanns få moskéer. Nu finns det en moské eller åtminstone ett bönehus i varje by, ett hundratal i vårt distrikt, och det saknas folk som kan jobba där.
Det är lokalbefolkningen som samlar pengar till moskébyggen, staten betalar ingenting. Vi får inte heller pengar från staten, bara från välbärgade företagare här i trakten. Vi har sökt stöd från utlandet, men det tänker vi inte ta emot om de vill styra vår inriktning. Då säger vi nej.
Innan bodde jag långt ute på landet, hos mina föräldrar, men det var för långt borta. Nu bor vi i ett eget hus här i byn, jag, min fru, och vår dotter som är sex år gammal.
”Jag är rädd för vargarna”
Fahriddin Kodiror vaktar familjens får på en bergssluttning i södra Kirgizistan intill gränsen mot Uzbekistan.
Det är första året jag är ute ensam och tar hand om fåren. Det får jag göra nu när jag har fyllt 15 år. Men inte på natten, jag är rädd för vargarna. Vi har 150 får här.
På kvällen kommer pappa hit och jag går hem. Vi bor i byn en bit bort, mamma, pappa och mina två systrar och tre bröder.
”Han trodde att vi skulle köra vilse”
Aljona Krjukova kör taxi i huvudstaden Bisjkek.
Innan exporterade jag kinesiska tyger till Ryssland, men när krisen kom blev det stopp. Det här jobbet tog jag när taxibolaget annonserade efter kvinnliga taxichaufförer.
Man måste ha egen bil, men det är ändå många kvinnor som har nappat. De flesta är skilda, är man skild måste man tjäna egna pengar.
Själv är jag ensam mamma till två barn, en kille på 2 år och en tjej på 4. De går på privat dagis utanför staden där det är bra luft, och billigare. Det fungerar bra för mig också, jag har inga problem med att hämta dem eftersom jag har min bil.
Det här är Centralasiens första tjejtaxi, troende muslimska kvinnor som inte vill åka med en manlig chaufför kan ringa oss. Och så får man inte röka i kvinnornas bilar. Chefen blev förvånad över hur bra vi kör, han trodde att vi skulle köra vilse!
Jag hoppas att det här bara är ett tillfälligt jobb. Egentligen vill jag arbeta som kläddesigner, det jag har studerat till i Ryssland. Fast det är också roligt att köra taxi, bara häromdagen körde jag den mest kända balladsångaren i Kirgizistan och fick hans visitkort.
”Det är svärfars ateljé”
Fejruza Usmanova arbetar på fotoatelje i staden Osj i södra Kirgizistan.
Tidigare jobbade jag som skräddare, men sedan behövde min man en medhjälpare här i fotoateljen. Nu har jag jobbat här i tre år, det är ett trevligt arbete.
Det är svärfars fotoatelje, han har jobbat som fotograf i fyrtio år. På sovjettiden jobbade han på en statlig atelje, sedan startade han eget.
Vi har egen lägenhet här i staden, där bor jag med min man och våra tre barn. Döttrarna är 15 och 9 år gamla, sonen har fyllt sex år.
2 svar på ”Jobbet ger liten lön för mödan”
Moikka pitkästä aikaa! Oli kiva lueskella näitä juttuja ja samalla virkistää mun ruotsia!
Det här var väldigt intressant.
Men trist att läsa att den allmäna standarden har gått ned så pass. Tänka sig att en fabriksdirektör måste jobba som taxichaufför efter sin pensionering, och att var och varannan invånare måste säsongsarbeta i Ryssland! Bra att de nu kan utöva sin religion fritt och att de inte låter sig påverkas av utomstående religiösa inriktningar. Men verkar som ett mycket hårt tufft liv.