Karen Sjachnazarov är Tjechov i dag

Jag hittade den bredvid kassan i videobutiken i Bisjkek. På översta våningen i det modernaste köpcentret i Kirgizistans huvudstad. Kanske hade jag inte köpt den om jag inte hade råkat räkna fel på valutakursen. Jag trodde att filmerna kostade nästintill ingenting. I verkligheten var Paviljong 6 dubbelt så dyr – och absolut värd pengarna, många gånger om.

Det är en märklig film.

När jag höll den i handen trodde jag först att det var en filmad teaterföreställning. Sedan förstod jag att så inte kunde vara fallet – Paviljong 6 är ju inget skådespel. På samma sätt har många ryska kultursnobbar gått på en mina. De tror att de ska se en dramatisering av Tjechovs klassiska berättelse, och blir besvikna när viktiga delar av berättelsen inte är med och huvudpersonen inte dör. En del recensioner har varit därefter.

Där hade jag som inte kan min Tjechov utantill en klar fördel. Först efter att ha sett filmen läste jag om berättelsen. Då kunde jag se det många ryska tittare vägrar att acceptera. Sjachnazarovs film är ett självständigt verk som har något eget att berätta, även om händelseförloppet och dialogen i huvudsak grundar sig på Tjechovs text.

Hela filmen är en balansgång på den illusoriska barriär som kanske delar verkligheten från fiktion, galenskap från filosofi – eller rysk nutid från Tjechovs 1890-tal. Redan i de första scenerna suddas gränsen ut. Jag måste ha satt in fel skiva. Det här är ingen spelfilm, och definitivt inte någon dramatisering av Tjechov. Det är en tv-dokumentär om några patienter på ett mentalsjukhus i ett medeltida kloster ute i ryska provinsen.

De intagna sitter framför kameran och berättar om sitt liv, hur de hamnat här, och vad de har för drömmar. “Att komma ut härifrån, så klart. Att gifta mig. Att ha en familj”, säger en ung man. Det kommer aldrig att ske, säger hans ögon. Så kan ingen skådespelare spela, det är omöjligt, säger jag.

Chefsläkaren dyker upp i sin vita rock. Chobotov heter han, precis som hos Tjechov. En ung, modern doktor, han förklarar att vi alla egentligen i grund och botten är störda på ett eller annat sätt, vem som är frisk är en definitionsfråga. Så går vi förbi Andrej Jefimytj, den gamla chefsläkaren. Nu är han själv intagen på sjukhuset. “Även sådant inträffar”, säger Chobotov, och skyndar vidare i de mörka klosterkorridorerna som är målade med dystert sovjetisk institutionsgrön, tjockflytande oljefärg.

Det här måste vara ett riktigt sjukhus. I den riktiga sjukhusmatsalen sitter de riktiga patienterna och äter soppa. Där sitter också Andrej Jefimytj i sina sjukhuskläder och stirrar i sin sked. Något är fel. Han lägger ner skeden i soppan. Så lyfter han upp den igen. Det här är hans liv, och han måste äta upp sin soppa.

Filmen fortsätter som en dokumentär, vi får träffa människor som kände Andrej Jefimytj när han fortfarande var chefsläkare, och hans vän postmästaren får berätta om diskussionerna de hade om livet, döden och alltings förgänglighet. Vi är i Ryssland under andra hälften av 00-talet, men det kunde lika gärna ha varit för hundra år sedan, eller för tusen år sedan. Livet är lika evigt som döden. Eller med postmästarens ord:

А хотя, впрочем, у меня такое чувство, как будто я никогда не умру. Ой, думаю себе, старый хрен, умирать пора! А в душе какой-то голосочек: не верь, не умрешь!..

Men jag känner det i alla fall på något sätt som om jag aldrig skulle dö. Du gamla gubbstut, tänker jag för mig själv, det är min själ på tiden för dig att dö! Men så är det en liten röst därinne som säger: tro inte det, du dör inte!

Tjechovs ord känns som om de hade skrivits i går och inte 1892. (Den svenska översättningen från 1928 som jag råkar ha tillgång till känns å andra sidan bitvis helt förlegad.)

I stället för att göra något åt sjukhuset som förfaller i smuts, korruption och likgiltighet filosoferar Andrej Jefimytj om hur meningslösa alla strävanden är, hur människan bär sitt lugn och lycka inom sig, och hur det därför inte finns någon som helst skillnad mellan ett varmt, hemtrevligt rum och den förfallna, stinkande sjuksalen i paviljong 6 där patienterna sitter inlåsta och misshandlas av brutala väktare.

När Andrej Jefimytj predikar om Diogenes och inre styrka för Ivan Dmitritj som sitter inspärrad på grund av sin förföljesemani får han mothugg av denne:

Диоген не нуждался в кабинете и в теплом помещении; там и без того жарко. Лежи себе в бочке да кушай апельсины и оливки. А доведись ему в России жить, так он не то что в декабре, а в мае запросился бы в комнату. Небось скрючило бы от холода.

Diogenes behövde inget arbetsrum eller ett varmt hus, där är det hett ändå. Han kunde gott ligga i sin tunna och äta apelsiner och oliver. Men hade han levt i Ryssland så skulle han ha bett att komma in i ett varmt rum inte bara i december utan redan i maj. Kölden hade nog krökt ryggen på honom.

I Tjechovs berättelse finns det en grym logik. I tjugo år struntar Andrej Jefimytj i sina patienter och låter hela sjukhuset förfalla. Det gör ju ändå ingen skillnad, för en tänkande människa är lidandet inget att bry sig om, alla ska vi ändå dö och vem kommer ihåg oss om en miljon år? Så får Jefimytj smaka på sin egen medicin – han förlorar sitt jobb, sin fina lägenhet, blir inlåst i paviljong 6 och dör i slaganfall.

I Sjachnazarovs version är gränserna mer flytande. Visst gör sjukhuset ett deprimerande intryck, men allt ser relativt välordnat ut och det är inte uppenbart att Andrej Jefimytj missköter i sina skyldigheter som chefsläkare, han kanske gör det han kan, inom det rådande systemets gränser.

“Det måste ha skett ett missförstånd”, säger Andrej Jefimytj, när han blir inlåst. Men denna gång dör han inte. Efter att ha legat fastkedjad i sin säng ett tag blir han apatisk och äter upp sin soppa. Är det han som är sinnessjuk? De andra patienterna som kanske hamnat här därför att deras föräldrar supit, misshandlat dem och lämnat dem åt sitt öde? Eller är det något annat som är sjukt?

Gränsen mellan det sinnessjuka och det normala, det påhittade och det verkliga livet, är avsiktligt svävande i Sjachnazarovs film. Det här är en fiktiv dokumentär, men den är bara till hälften fiktiv.

Mentalpatienterna som intervjuas i början kan väl inte vara verkliga patienter? Och ett mentalsjukhus i ett förfallet medeltida kloster i en rysk provinsstad, det måste ju vara en orealistisk symbol av det ryska förfallet som den överteatraliska regissören hittat på?

Tjechovs förfallna sjukhus låg i en isolerad provinsstad, tvåhundra verst från närmaste järnvägsstation. Klostret där Sjachnazarov filmade sin fiktiva dokumentär ligger i byn Lugovoj, drygt tio mil norr om Moskvas ringväg.

Patienterna är riktiga. “Psykoneurologiskt internat 3” heter anstalten som Moskvas socialförvaltning öppnade här år 1966. Frågan om att flytta internatet till mer ändamålsenliga lokaler började diskuteras år 1975, men än så länge har inget hänt. Vem är det som är galen?

Mer på temat:

• Filmens hemsida (ryska och engelska)
• K.Sahasranaman – Chekov in a Contemporary Context
• Rysslands Röst – Karen Sjachnazarov återupptäcker Tjechov efter 20 år
• NYT – Ward No. 6. Longing for the Old Days and Looking for Meaning
• Афиша – Палата №6
• Николо-Пешношский монастырь
• Антон Павлович Чехов. Палата No 6