Makt, mord och droger  i Kirgizistan

– Vem är uzbek, vem är kirgiz? Kan du se skillnaden?

Frågan ställdes av min uzbekiske vän när vi i höstas promenerade i centrala Osj i södra Kirgizistan.

När de förbipasserande var äldre män var uppgiften enkel. Kirgizerna hade höga vita fälthattar med svart ornament och ett smalt, uppvikt brätte. Uzbekerna i sin tur bar små, svarta, fyrkantiga kalotter med vitt ornament. När de förbipasserande var yngre män och kvinnor i västerländsk klädsel kunde inte jag se någon skillnad.

För dem som bor i Osj handlar det om mer än vita och svarta hattar. En parkeringsvakt vid det heliga berget mitt i staden är självklart en kirgiz, han har ju ett statligt jobb. Praktiskt taget alla anställda i den lokala förvaltningen i Osj är kirgizer, trots att hälften av stadens invånare är uzbeker. Inom polisen är uzbekerna ännu färre, och inom armén finns de inte. I många år har de i Kirgizistan betraktats som en säkerhetsrisk.

Kirgizerna och uzbekerna är närbesläktade turkfolk vars språk är relativt likartade. Deras nationella identitet och moderna skriftspråk byggdes upp av den sovjetiska nationalitetspolitiken på 1920-talet, samtidigt som nya administrativa gränser drogs mellan de centralasiatiska sovjetrepublikerna. När Sovjetunionen försvann blev gränserna kvar, nu mellan nya, självständiga länder.

Södra Kirgizistan med städerna Osj och Dzjalal-Abad ligger i Centralasiens mest tätbefolkade område, Ferganadalen. Andra delar av Ferganadalen tillhör Uzbekistan och Tadzjikistan.

Befolkningen i området har alltid varit blandad – de befolkningsgrupper som nu kallas för kirgizer har traditionellt varit nomader och bott i karga bergsområden, medan uzbekerna och tadzjikerna varit stadsbor, handelsmän och bofasta jordbrukare.

Fortfarande kommer kirgiziska boskapsskötare på hösten ner från bergen för att sälja sina djur. Köparna är oftast uzbekiska lantbrukare. Men mycket har förändrats under de två årtionden som gått sedan Sovjetunionens fall.

När det centralstyrda systemet upphörde att existera fick invånarna i byarna överta kollektivjordbrukens åkrar. De ineffektiva sovjetiska fabrikerna stängde sina dörrar. Fattiga landsbygdsbor flödade in i städerna medan en stor del av ryssarna som format den utbildade eliten lämnade landet. De etniska kirgizerna tog deras plats inom den statliga och lokala administrationen, militären och polisen.

Inflyttningen av kirgizer till städerna började redan på sovjettiden, och en strid om tomtmark var en viktig orsak bakom 1990 års etniska oroligheter som ledde till minst 300 dödsoffer i närheten av Osj innan sovjetiska trupper återställde ordningen.

Den gången var ordningsmakten rysk och upplevdes som neutral av alla parter. Så är inte fallet längre, men det är bara ett av problemen.

Den sönderfallande ekonomin och den svaga statsmakten i det nya, självständiga Kirgizistan ledde till att viktiga samhällsfunktioner urholkades.

Pensionerna förlorade sitt värde, hälsovården försämrades och högre utbildning avgiftsbelades. Sammanhållningen inom familjen, släkten och klanen blev allt viktigare.

Handel blev en allt viktigare näringsgren, och förutom den legitima handeln med konsumtionsvaror från det stora grannlandet Kina i öst växte också handeln med droger som smugglades in söderifrån, från Afghanistan.

Båda sorters handel kontrolleras av kirgiziska och uzbekiska klaner som ofta agerar i nära kontakt med korrupta politiker och tjänstemän på olika nivåer. Motsättningarna mellan dessa kriminella och halvkriminella grupperingar handlar huvudsakligen om affärsintressen, inte om etnisk tillhörighet.

Det självständiga Kirgizistans första president Askar Akajev hade sitt huvudsakliga stödområde i norra delen av landet. När han för fem år sedan störtades i den så kallade Tulpanrevolutionen handlade det till stor del om den fattiga söderns uppror mot den mer välmående norra delen av landet.

Kurmanbek Bakijev som tog makten 2005 stödde sig på kirgiziska klaner i den etniskt blandade södra delen av landet, underblåste kirgizisk nationalism, och gav sina allierade i södern fria händer.

Korruptionen florerade som aldrig förr, och klaner som lyckades skapa fungerande affärsförbindelser med Bakijevs släkt och vänner blev framgångsrika.

Bland de framgångsrika var inte bara kirgiziska utan också uzbekiska grupperingar, däribland gänget kring maffiabossen Aibek Mirsidikov. Bland de som fick det svårt under Bakijev var den uzbekiske affärsmannen Kadyrjan Batyrovs klan. Dessa två hade en central roll under oroligheternas första fas.

När Kurmanbek Bakijev störtades i april försvagades statsmaktens grepp av det södra delen av landet ytterligare. Konkurrerande kriminella och halvkriminella grupper försökte fylla maktvakuumet och ta över lönsamma näringsgrenar.

Samtidigt hoppades en del uzbeker att även de nu skulle få något att säga till om. En grupp uzbekiska ledare besökte huvudstaden Bisjkek där landets nya konstitution höll på att skrivas för att föreslå ändringar. Bland annat ville de att även uzbekiskan skulle få status som officiellt språ, att uzbekerna skulle få proportionerlig representation inom statsapparaten, att uppgiften om etnicitet skulle strykas från id-handlingarna, och att landets officiella namn skulle ändras från Kirgiziska republiken till Republiken Kirgizistan, för att inte utesluta de invånare som inte är etniska kirgizer. De fick inget gehör.

Affärsmannen och före detta parlamentsledamoten Kadyrjan Batyrov, en uzbek från söderns andra stad Dzjalal-Abad, hade länge talat för uzbekernas rättigheter. I sin hemstad hade han grundat Folkens vänskapsuniversitet där undervisningen var på städernas gemensamma språk ryska, men som av många kirgizer sågs som en högborg för uzbekisk separatism.

Gruppen kring Kadyrjan Batyrov hade motarbetats av president Kurmanbek Bakijev, och ställde sig snabbt bakom vårens revolt. Det gjorde inte maffiabossen Aibek Mirsidikov. Han ansås ligga bakom stormningen den lokala administrationsbyggnaden i Dzjalal-Abad i mitten av maj. Syftet var att byta ut guvernören.

Kadyrjan Batyrovs uzbekiska stödtrupper återtog administrationsbyggnaden med våld. De sägs också ligga bakom attacken mot familjen Bakijevs hemby i närheten av Dzjalal-Abad, då flera av familjens hus brändes ner. Attacken upprörde många kirgizer och ledde till att Kadyrjan Batyrov efterlystes och flydde landet. Maffiabossen Aibek Mirsidikov i sin tur sköts ihjäl i sin bil den 7 juni.

Konflikten mellan de två uzbekiska ledarna i Dzjalal-Abad är bara den synliga toppen av den stora omfördelning av makt och pengar som pågår bland mörkermännen i södra Kirgizistan, och som troligen var den viktigaste enskilda anledningen till de blodiga pogromerna under andra veckan av juni.

Den förre presidentens brorson Sanzjar Bakijev har gripits av de kirgiziska myndigheterna och uppges ha erkänt att han varit med och organiserat oroligheterna. Förmodligen innebär det att han allierat sig med någon eller några av de stridande halvkriminella grupperna.

Det verkar sannolikt att organiserade provokationer låg bakom det snabba händelseförloppet. Men missnöjet hade pyrt länge bland arbetslösa unga män i det fattiga och laglösa södra Kirgizistan, oavsett om de är kirgizer eller uzbeker. Kirgizistan har länge varit det mest öppna och minst diktatoriska landet i området, men vad hjälper det om det inte finns arbete?

Trots oroligheterna genomförde den provisoriska regeringen helgens folkomröstning som förvandlar Kirgizistan till en parlamentarisk republik. Kanske var det rätt. Men utan ekonomisk utveckling är risken stor att Kirgizistan fortsätter på det sluttande planet mot kaos eller grannländernas hårda diktatur.

En något förkortad variant av texten publicerades i Hufvudstadsbladet 2010-06-29

Mer på temat

Dela detta:

Relaterade

Av Kalle Kniivilä