Närbilder från Nordkaukasien

Året började inte bra i Nordkaukasien. Men det kunde ha varit värre. Fem trafikpoliser dog när de stoppade en självmordsbombare som försökte köra in på polishusets gård i Dagestans huvudstad Machatjkala den 5 januari. Hade hans bil exploderat inne på gården kunde dödsoffren ha blivit långt fler. Då hade bombattentatet kanske uppmärksammats även i svenska medier.

Nordkaukasien är ett farligt och oroligt område. Det är vad vi brukar få veta. Bombdåd, terror, dödspatruller och mord på människorättsaktiviteter är vad vi journalister som regel rapporterar om. Och visst, det är sant och relevant, det är nyheter. Men eftersom det är farligt och komplicerat är det få som själva åker till Nordkaukasien. Det har finländska public service-bolaget YLE:s korrespondent Anna-Lena Laurén gjort, upprepade gånger.

I sin nya bok I bergen finns inga herrar berättar hon om sina resor i de sex ryska nordkaukasiska republikerna samt i Abchazien, Sydossetien och Georgien. Hon kommer med en del nya sakuppgifter, men den stora behållningen ligger på ett annat plan.

Hon har varit där, hon har träffat vanliga och ovanliga människor, hon har sett hur folk lever, och hon har inte bara jagat nyheter. Hon berättar om vardagliga saker som ger bilden djup och nyanser, oväntade detaljer som får en att förstå att Dagestan, Ingusjien och Tjetjenien existerar i verkligheten, inte bara i det aldrig sinande nyhetsflödet med terror och polisbrutalitet.

Precis som de ökanda “kadyrovtsy”, de tjetjenska säkerhetsstyrkorna som är direkt underställda Tjetjeniens hårdföre president Ramzan Kadyrov och som misstänks för delaktighet i ett oändligt antal människorättsbrott. Även de existerar i verkligheten, och de är inte alla så skrämmande som man skulle tro:

Dessa kamouflageklädda män i landstigningskängor och med automatgevär slängda över axeln uppfattar jag först som obehagliga, men jag vänjer mig vid dem snabbt. De är nämligen påfallande fryntliga. Vi får både filma och fotografera dem. När Musas bil stoppas av dessa kraftiga killar stiger han ut, skakar hand med dem och drar ett skämt, medan jag sitter kvar i bilen och försöker föreställa mig samma situation i Moskva. Det finns beväpnade vakter i Moskva också, men det är verkligen ingen som vill skaka hand med dem.

Anna-Lena Laurén berättar vad hon ser, men hon berättar också vad som inte syns:

Det är samma kadyrovtsy som inte tvekar att skjuta, tortera och mörda folk på Kadyrovs order. Den som vill bo i Kadyrovs republik har två val – att underkasta sig hans styre eller lämna landet.

Ytan är lugn, men alla vet att man måste sitta stilla i båten och inte sticka upp i mängden om man vill klara sig Tjetjenien. Hierarkin i samhället är tydlig, men inte på samma omänskliga sätt som i Moskva, skriver Laurén:

… Samtidigt ser jag inget av det förakt och den likgiltighet man kan visa mot personer i lägre ställning i det övriga Ryssland. På arbetsplatser hälsar folk och skakar han dmed alla, börjande från vaktmästaren och de beväpnade vakterna vid ingången. Det gäller både män och kvinnor. I Moskva ingen komma på tanken att skaka hand med väktaren på sin arbetsplats, i Tjetjenien hör det till. Varje människa är en individ, oavsett formell position.

Till och med beväpnade vakter som går igenom mina väskor och prylar när jag ska besöka officiella myndigheter hälsar, ler och ser mig i ögonen. Först tror jag att de flirtar och håller på att smälla av. Jag har bott i Moskva i tre år och är inte van vid beväpnade vakter som beter sig så underligt.
Men det gör de inte. De bara ser mig, på samma sätt som de ser varje individ.

Att hela området är genomkorrumperat är ingen nyhet, men korruptionen blir plötsligt begriplig på en vardaglig nivå när Anna-Lena Laurén talar med en före detta revisor i Groznyj. Hennes utbildningsbevis brann upp under de ryska bombningarna av den tjetjenska huvudstaden, och nu är hon arbetslös:

Det kostar tusen dollar att få ett nytt diplom. För att få jobb som bokförare måste jag betala tio-tjugotusen dollar. De pengarna har jag inte, jag har sökt olika jobb men stöter på samma problem hela tiden.

I Dagestan talar hon med chauffören Magomed som gett upp tankarna på att öppna en butik – han har räknat ut att det inte skulle bli lönsamt, eftersom det är för dyrt att muta skattemyndigheten och betala skyddspengar till den organiserade brottsligheten. “Jag kan inte ens få ett jobb som vaktmästare utan att betala minst tusen euro”, säger Magomed.

Också den komplicerade etniska balansen i Dagestan och den informella kvoteringen av representanter för olika etniska grupper till viktiga poster blir plötsligt väldigt konkret när en av personerna Laurén träffar berättar att dekantjänsten på pedagogiska fakulteten vid universitetet i Machatjkala givetvis måste gå till en kumyk, och att alla sökande till tjänsten därför var kumyker. Inte alla är nöjda med vem som blev vald, och det handlar inte om den nya dekanens eventuella kompetens, utan huruvida han verkligen är en tvättäkta kumyk.

Personporträtten av presidenterna i de georgiska utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien är talande.

Sydossetiens Eduard Kokojty “påminner om en blandning av sovjetbyråkrat och bilförsäljare” i sin skäggstubb som “ger honom ett gangsterlikt utseende”. Kokojty verkar nöjd med att han inte behöver ta ansvar för något annat än fördelningen av ryska biståndspengar. Han kan inte ens bestämma att utländska journalister ska släppas in i hans “självständiga” republik innan det kommer klartecken från utrikesdepartementet… i Moskva.

Abchaziens Sergej Bagapsj däremot är högväxt, silverhårig och distingerad, och ger ett “tämligen moderat intryck för att vara kaukasisk separatistledare”. Så har också Abchazien med sin långa kustlinje, kurorter och oljefyndigheter betydligt större chans att bli en självständig stat än det avfolkade bergsområdet Sydossetien.

De nordkaukasiska republikerna är en del av Ryssland. Ändå är gränserna mellan republikerna betydligt synligare än statsgränserna inom EU. Gränsposteringar finns på båda sidor, att ta sig till en flygplats i grannrepubliken är ett riskfyllt företag, och spänningen mellan de gamla fienderna är kännbar på gränsen mellan Ingusjien och Nordossetien. Här vill ingen av de lokalanställda chaufförerna köra över.

“En riktig gräns” mot Georgien är därför också något som makthavarna i det nu “självständiga” Sydossetien vill få till stånd så fort som möjligt, berättar de för Anna-Lena Laurén.

Den välövervakade och svårkorsade gränsen ska visa att Sydossetien nu är ett självständigt land, tycker de. Och vad spelar det då för roll om det också innebär att alla förnödenheter måste fraktas från Ryssland och att de få kvarvarande georgierna förlorar all kontakt med sina anhöriga som råkar bo på fel sida den fina nya gränsen?

På den officiella nivån är hatet mellan Georgien och Sydossetien enormt. Motsättningarna mellan osseter och georgier verkar omöjliga att överbrygga. Den georgiska armén har bombarderat Sydossetiens huvudstad, de ossetiska trupperna har bränt och förstört hela georgiska byar. Ändå lyckas Anna-Lena Laurén även i Sydossetien hitta människor som oavsett etnicitet ser sina grannar för vad de är – grannar:

Här bor ossetiska Tamara Gukojeva. Äntligen får jag intervjua en människa i fred, utan utrikesministeriets killar hängande över axeln. Och Gukojeva bekräftar vad jag har hört: byn Arknet har alltid varit blandad och de georgiska invånarna är kvar.
– Varför skulle de ha flyttat? Det vore lika konstigt som om jag själv gav mig iväg. Vi har aldrig använt termer som “vi osseter” och “de där georgierna”. De är våra georgier, säger Tamara.
Hon tar mig under armen och leder mig till sin georgiska granne, Anna Karisjvili. Anna är gift med en osset. Det är tur för henne, eftersom han får rysk pension. Själv kan hon inte längre få ut sin pension – dem måsta avhämtas kontant, dit man inte längre kan åka.

Ögonblicksbilder som denna är det allra bästa i boken. Anna-Lena Laurén håller sig till stor del borta från storpolitikens brådskande telegram och tar oss i stället hem till människor som vi annars aldrig hade fått träffa. Där får vi se baksidan av förstasidesnyheterna.

Hon kommer kanske inte riktigt lika nära som i sin första bok om de galna ryssarna – hon har trots allt inte bott i Kaukasien, och jämfört med det ryska Ryssland är Nordkaukasien ett lapptäcke av oändlig komplexitet. Men hon har kommit väldigt mycket närmare än de flesta andra.

Anna-Lena Laurén slutade som YLE:s svenskspråkiga korrespondent i Ryssland i slutet av 2009 när tjänsten lades ner. I stället ska hon arbeta på Hufvudstadsbladets redaktion i Helsingfors, där hon bland annat ska bevaka utvecklingen i Ryssland.