Rädslan

Från och med i går är rädslan den känsla de boende i min stad har närmast ytan. Var och en förstår att samma sak skulle kunna hände igen när som helst – inte bara i tunnelbanan, men mest sannolikt i tunnelbanan. Eftersom tunnelbanan är det osäkraste och farligaste stället i staden.

Jo, tunnelbanans chefer och polischeferna rapporterar att säkerhetsnivån är den högsta möjliga, på varje station ser man många polismän, men specialisterna säger att det knappast är möjligt att göra tunnelbanan helt säker – i varje givet ögonblick är det för många människor som går in och ut. Det är helt omöjligt att kontrollera alla, och var och en kan bära in vad han eller hon vill. Tunnelbanan är ju inte en flygplats. Och alla förstår att det inte var några enstöringar som stod bakom sprängningarna – hur många sådana själmvordsbombare väntar på sin tur att bli “en hjälte” eller att hämnas för sin dödade pappa, bror, man? Ingen vet. Det sägs att ett dussin sådana “svarta änkor” kommit till Moskva, och bara två har lyckats spränga sig – man undrar var de andra är? Med stor sannolikhet är det här bara rykten vars syfte är att öka paniken, men helt säkert kan ingen veta…

Var och en som går in i en vagn tittar därför mycket noga på alla som redan är där inne. Och var och en som går in inspekteras noga av alla andra. Det verkar vara vårt enda sätt att känna oss säkrare. Någon mer tillförlitlig metod finns inte.

Den här texten är skriven av min kompis Dmitrij Bretjalov, en programmerare och amatörfotograf i Moskva. Varje dag åker han tunnelbana till och från jobbet, 40 minuter i varje riktning. Originalet av texten är här, översättningen är min. I går intervjuade jag honom kort för Sydsvenskan.