Det finns ingen historisk tradition av privat äganderätt i Ryssland – det lilla som fanns har förstörts av tsarer och kommunister. Chodorkovskij hamnade bakom lås och bom eftersom han utmanade statens absoluta överhöghet. På detta vis lät man de andra oligarkerna förstå vem som bestämmer var skåpet ska stå. Vad som därefter ska hända bestäms av Putin.
Ungefär så låter Arto Luukkanens tes i boken Kuka omistaa Venäjän? (“Vem äger Ryssland?”). Frågan är intressant, men jag tycker inte att Luukkanen riktigt lyckas besvara den, trots att han är en av de mest kända Rysslandsforskarna i Finland.
Boken börjar med ett sensationellt påstående: när Dmitrij Medvedev i februari 2009 besökte Sibirien tog han med Michail Chodorkovskij i sitt flygplan och levererade honom till rättegången i Moskva. En häftig bild, men knappast sant. Den engelskspråkiga webbsida som Luukkanen hänvisar till tar upp saken mest som ett intressant rykte, och hänvisar vidare till en rysk webbtidning som även den ifrågasätter det riktiga i påståendet.
Ingen riktigt bra början, om det nu är meningen att redovisa vetenskapliga rön.
Lika överraskande är det här påståendet som kastas fram av Luukkanen närmast som en självklarhet några sidor senare:
I Ryssland är det kutym att människor som i åratal suttit fängslade sedan vid systemskifte har blivit makthavare.
Hurså kutym? Visst fanns det bolsjeviker som satt fängslade före oktoberkuppen, men finns det andra exempel på denna exotiska ryska sedvänja?
Även i övrigt känns boken lite väl slarvigt sammanställd, det finns onödiga upprepningar i texten och de många märkliga felen i ryskspråkig terminologi får en att undra på vilken nivå författaren egentligen behärskar det ryska språket.
Visst finns det intressanta passager, exempelvis jämförelserna mellan Stalins och den nuvarande “sekurokratins” världsbilder. Tänkvärd är även den här utgångspunkten som Luukkanen presenterar i slutet av första kapitlet, på sidan 31:
Svårigheten i att förklara den politiska verkligheten i dagens Ryssland består i att flera ägandesystem som inte utesluter varandra där är i kraft samtidigt. På grund av de svaga lagarna och det svaga skyddet för ägandet är den egentliga kapitalismen i Ryssland delad i tre olika sektorer: marknadskapitalism, oligarkkapitalism och silovikkapitalism. De 4-6 miljoner småföretagarna försöker klara sig i trycket mellan marknadskapitalismen, korruptionen och den godtyckliga myndighetskontrollen, medan ägandet av storindustrin och de mellanstora industriföretagen är centraliserat – den är faktiskt i händerna på en mycket liten och välnätverkande eller “klanverkande” grupp män. Den regerande “sekurokratin” i sin tur formar en egen kast som intagit ekonomins “kommandohöjder”.
Dock lyckas inte Luukkanen att på ett trovärdigt sätt förklara hur de olika ägandesystem som han nämner förhåller sig till varandra. Mer än hälften av boken upptas av en – i sig bitvis intressant – sammanfattning av den statliga äganderättens uppgång och det privata ägandets fall i Ryssland, från Kievriket till dagens datum. Där berättelsen övergår till Sovjettiden koncentrerar den sig allt mer till olika tekniska förändringar i det statliga ägandets former, och fasen “roffa åt dig medan du kan” efter Sovjetunionens fall beskrivs ungefär på samma sätt som det redan har berättats tiotals gånger.
På sidan 173 kommer Luukkanen till slut tillbaka till utgångspunkten – ägandets olika nivåer i Ryssland. Inget radikalt nytt verkar ha uppenbarat sig under resans gång:
Tonvikten på statens ledande roll, förberedelserna inför strategiska hot, försäkrandet av samhällsro och sekurokratins inneboende motivation kan förklaras med hotbilden som Sovjetunionens sönderfall efterlämnade, såsom även det faktum att staten under åren 2004-2008 strävade efter att konsolidera sitt ägande. Det privata näringslivet kan inte göra något annat än att anpassa sig till situationen och organisera sig i klaner som söker beskydd hos makthavare. Statens växande roll samt det privata ägandets koncentration och beroende av sekurokratin innebär att Ryssland har ett ägandesystem med “två våningar”.
Vad kan vi då lära oss av allt detta? På sidan 191 sammanfattar Luukkanen sin slutsats på följande sätt:
Det finns en enda aktör i Ryssland som kan utöva absolut och starkt ägande: staten. Nu styrs staten av en regim som inte tror på äganderätt i sig. Sekurokratins dilemma har att göra direkt med erkännandet av äganderätten och indirekt med erkännandet av politisk pluralism.
Reformer kan genomföras auktoritärt, men inte utan att erkänna äganderätten. Ett erkännande av äganderätten leder på lång sikt även till sönderfall av politiska monopol. Denna boks författare anser att alla auktoritära länder har detta val framför sig, både Kina och Ryssland. I den här meningen är Putin historiens tragiske Hamlet. Han måste välja Rysslands väg. Att vara eller inte vara? Demokrat eller tsar?
Behövde man alltså en hel bok för att komma fram till det här konstaterandet? Allt hänger på Putin? Och är då inte Putin avhängig av något alls? Hamlet eller Mycket väsen för ingenting?
