I den kommunistiska utopin skulle alla få tillgång till allt de behöver. Detta hade sovjetmedborgarna under drygt sjuttio år fått lära sig, och därför röstade alla på “kommunisternas och partilösas valförbund”. Kanske också därför att det inte fanns något annat att rösta på. För tjugo år sedan avskaffades monopolet.
I valet till de folkdeputerades kongress våren 1989 kunde sovjetmedborgarna för första gången välja mellan olika kandidater, men inte mellan olika partier. Helt rätt, tyckte en kvinnlig väljare i sextioårsåldern i Moskva, när ett finskt tv-team frågade henne om det inte borde finnas fler partier.
“Net, partija dolzjna byt odna”, sade hon tvärsäkert. Nej, det ska bara finnas ett parti.
Samma höst började jag läsa ryska i Leningrad. I den stora, illaluktande livsmedelshallen mittemot studenthuset kunde man på kvällen hitta bröd och filmjölk. Hade man tur kunde man också köpa smör och i bästa fall en ostbit. Konserverade gröna tomater i treliters glasburkar fanns det gott om.
De som var tvungna att skaffa mat till familjen stormade butikerna på morgonen när dagens leverans hade kommit. För att stoppa de hungriga horderna från andra sidan stadsgränsen infördes ett ransoneringssystem.
Tvålkortet var tryckt i blått på något som liknade vanligt omslagspapper. Sockerkortet liknade en lotteribiljett och var svårare att förfalska. Det mest eftertraktade var vodkakortet. Gamla gummor som hade svårt att få ihop till maten sålde sina ransoneringskort vid den långa kön till spritbutiken.
En gång hade jag turen att gå förbi en liten speceriaffär som precis hade fått en leverans. Ingen hade ännu upptäckt att det fanns varor i butiken, och jag kunde roffa åt mig en hög billiga chokladkakor av det fina märket Röda oktober. Både kakaopulver och strösocker fanns på hyllan för alla som ville ha.
– Det här är som i kommunismen, utropade en förvånad, väl påpälsad kvinna, när hon snurrade runt i butiken.
Den kommunistiska utopin hade blivit en diffus dröm om en bättre framtid, och det sovjetiska kommunistpartiet var inget politiskt parti. Det var en intresseförening för byråkrater och karriärklättrare.
Allt rasade samman när Sovjetunionens första folkvalda parlamentariker började tala. Sådana ord om bristen på demokrati och mänskliga rättigheter, om historiska orättvisor och partiets diktatur hade aldrig hörts i sovjetisk tv.
Det hjälpte inte att 87 procent av ledamöterna var medlemmar i det enda partiet. Många hade blivit valda i direkt personval. De ville inte gömma sig bakom partiet och tiga.
Partiledaren Michail Gorbatjov hade grävt sitt eget partis grav. I februari 1990 demonstrerade en kvarts miljon Moskvabor mot partiets maktmonopol, och den 12 mars strök de folkdeputerades kongress paragrafen om kommunistpartiets ledande roll i Sovjetunionens konstitution. Det enda partiets väg var slut.
Partiet föll sönder i motstridiga fraktioner. Boris Jeltsin krävde demokratiska reformer och lämnade tillbaka sin partibok när hans förslag inte godkändes av partikongressen. Allt ändrades inte i ett slag, men beslutet för tjugo år sedan var en viktig vändpunkt.
Nu är hyllorna i ryska speceributiker alltid välfyllda, men få talar om kommunism. Vladimir Putins ideologilösa parti Enade Ryssland har tagit över rollen som en klubb för byråkrater och karriärklättrare.
Sydsvenskan 2010-03-12
Mer på temat:
2 svar på ”Tjugo år sedan enpartistaten dog”
Intressant intervju med Gorbatjov i der Spiegel: http://www.spiegel.de/international/world/0,1518,780526,00.html
Om Jeltsin bl a : “He should have been shunted out of the way and made an ambassador in a banana republic, where he could have smoked water pipes in peace.” :)
Gorbatjov har gett flera intressanta intervjuer inför 20-årsdagen av augustikuppen. Länkar finns under min text Klantiga kuppmakare räddade världen som publicerades i dagens Sydsvenskan. I övrigt intressant att Spiegelintervjun inte verkar finnas tillgänglig på tyska. Kanske lägger de inte ut den tyska versionen för att kunna sälja fler exemplar av papperstidningen?