Uppror i Centralasiens Schweiz

Presidenten finns överalltEfter Sovjetunionens sönderfall var Kirgizistan länge känt som Centralasiens Schweiz. Ett litet, bergigt land, inklämt mellan allt mer diktatoriska grannar. Jämfört med Kina i öst, Uzbekistan i väst och det krigshärjade Tadzjikistan i söder var Kirgizistan ett under av frihet.

Visserligen satt den sovjetiska partiledaren Askar Akajev kvar som president efter ett val där han var enda kandidat, men han var en upplyst självhärskare, utbildad i Sovjetrysslands mest europeiska stad, Leningrad. Pressen var den friaste i Centralasien och det fanns en parlamentarisk opposition.

Under åren samlade Askar Akajev allt mer makt och pengar i sina händer. Sedan började han låsa in oppositionella politiker. Omfattande korruption och nepotism ledde till slut till våldsamma upplopp, och sommaren 2005 tvingades han i landsflykt, efter femton år vid makten.

Onsdagens händelser i Bisjkek. Grafik: KommersantDen nya presidenten Kurmanbek Bakijev lovade mer demokrati och mindre korruption, men svek snabbt sina löften. Mötesfriheten och pressfriheten försvann, många oppositionella tystnade eller flydde landet efter hot, gripanden och mystiska mord. Att omvandlas från folkkär demokrat till hatad diktator tog Askar Akajev femton år. Kurmanbek Bakijev klarade samma omvandling på fem år.

Vad som händer nu är långtifrån klart. Fattigdomen är utbredd i Kirgizistan, och upploppet började inte som ett krav på mer demokrati, utan som en protest mot höga boendekostnader och elpriser. Under onsdagen plundrade mobben butiker i Kirgizistans vanligtvis välordnade huvudstad Bisjkek.

Kurmanbek Bakijevs gamla allierade som för tillfället ser ut att ha tagit över makten i Bisjkek lovar mer demokrati och mindre korruption. Problemet är att de inte kan trolla bort den ökande ekonomiska misär som en stor del av Kirgizistans befolkning lever i.

Sydsvenskan 2010-04-08

Mer på temat:

Av Kalle Kniivilä

Mest om Ryssland.

3 svar på ”Uppror i Centralasiens Schweiz”

Så här skrev jag i HD för 5 år sedan strax efter den första revolutionen:

“….Naturligtvis har de rätt i att det ännu är oklart huruvida nästa ledare blir mer demokratisk än Akajev, men det är i dagens av eufori och nyvunnen pressfrihet präglade Kirgizistan ändå av underordnad betydelse. Det viktiga är att landet nu har en folklig resning i sin historia att se tillbaka på. Det gör att kommande makthavare kommer att få betydligt svårare att följa i Akajevs korrumperade fotspår. Dessutom kommer ”Tulpanrevolutionen” länge att finnas till hands i det kirgiziska folkets medvetandet och vid behov kunna plockas fram för att störta kommande despoter som försöker manipulera demokratin.”

Får bara hoppas att de nya ledarna den här gången inser detta. En ny konstitution och Roza Otunbajeva som ledare känns som en bra start i alla fall.

Min spontana hypotes för fem år sedan, när jag läste att Putin var lättad när han insåg att de nya ledarna redan var bekanta för Kreml, var att de stod för den rådande postsovjetiska politiska kulturen – dvs fortsatt korruption och mygel.

Stängt för kommentering.