Det regnar i Moskva och jag har inget paraply. Groparna i den ojämna trottoaren blir snabbt stora vattenpölar. Den strida strömmen Moskvabor på väg till tunnelbanan delar sig när var och en försöker hitta en smal strimma asfalt där man kan gå utan att bli blöt om fötterna.
Försäljarna vid bok- och klädstånden intill tunnelbanestationen täcker över sina varor med genomskinlig plast. Ingen säljer paraplyer.
Jag tittar in i en skoaffär runt hörnet.
– Vill ni ha ett herrparaply eller ett damparaply, frågar den vänliga expediten.
– Ett billigt, svarar jag.
De enfärgade herrparaplyerna är nästan slut, och det billigaste som finns är ett storblommigt automatparaply med röda rosor och en explosivt kraftig mekanism. Tvåhundratjugo svenska kronor är för mycket för detta teknikens under. Jag går ut i regnet.
Några timmar senare regnar det fortfarande. Inne i det fem våningar höga köpcentret Europa med panoramahissar är det uppehållsväder, dyrt, och inga paraplyer.
– Här har jag aldrig köpt en enda pryl. Men det finns ju folk med pengar, säger min kompis Dima.
Vi går ut i regnet igen.
På paradgatan Novyj Arbat sjunger Björk: “It’s oh so quiet, but soon again starts another big riot”. Låten strömmar ur högtalarna vid det lyxiga kasinot som efter förra årets förbud på hasardspel har bytt skylt och blivit “kultur- och underhållningscentrum”. Vari det kulturella består syns inte genom de mörka rutorna, men kasinoskylten har slutat blinka.
Här är butikerna ännu mer exklusiva än i köpcentret Europa.
Ett helt skyltfönster med paraplyer, handskor och väskor. Vi går in. En kvinna i strikt grå dräkt och högklackade skor står och prövar ett nätt paraply i rött. Ett annat i hyllan intill kostar sextusen rubel. Femtonhundra svenska.
En gammal hemlös kvinna i för stora, slitna skor utan snören går förbi utanför med en grå plastsäck på ryggen och med blicken i marken.
Strax därefter berättar radionyheterna att en sprängladdning har gått av utanför ett kafé i Stavropol i södra Ryssland. Sju personer har blivit dödade. En av dem är en liten flicka.
I Moskva märks ingenting. Moskva är den rika kvinnan som väljer paraply. Hon har för länge sedan tröttnat på alla tråkiga nyheter från Kaukasien, hon vill inte se den hemlösa kvinnan som samlar tomflaskor utanför den välputsade fönsterrutan, och som vakterna hindrar från att komma in i den fina butiken.
Nästa morgon är huvudnyheten i regeringstidningen Rossijskaja gazeta att Kaukasiens superguvernör Aleksandr Chloponin lovar befolkningen i problemområdet bättre levnadsförhållanden och arbete. Bombdådet får en liten tvåspaltig artikel längst ner på sidan tre.
Under ett valv ett par hundra meter från Röda torget står en man med ett hopfällbart bord och säljer paraplyer för tvåhundra rubel, femtio kronor. Jag köper ett. Men det behövs inte längre, solen skiner igen och regnet är bortglömt, precis som gårdagens bombdåd.
Sydsvenskan 2010-05-29
3 svar på ”Utan paraply i Moskva”
Här frestas man att undra varför skribenten över huvud taget åker till Moskva och till Ryssland när han tycker så illa om det. Allt är det fel på: paraplyutbudet, asfalten, kasinots skyltfönster, nyhetsrapporteringen, att hemlösa inte släpps in i dyra butiker. Inget är bra. Inte ens när solen skiner, för då var ju de 50 kronorna för paraplyet bortkastade. Kanske lider skribenten av något slags depression, undrar man. “Är du trött på London, är du trött på livet”, lyder ett gammalt talesätt. Skulle det inte kunna passa lika bra om Moskva? Det är naturligtvis en smaksak, men personligen tycker jag nog Moskva är en bra mycket roligare och intressantare stad än London..
Jag tycker inte alls illa om Moskva, snarare tvärtom. Men det var liksom inte det krönikan handlade om. Nåväl, var och en läser med sina glasögon.
Jag tyckte det här var en vacker och levande ögonblicksbild av vardagen i Moskva!
“(S)olen skiner igen och regnet är bortglömt, precis som gårdagens bombdåd” – det säger en hel del om stämningen i stan, och kanske också något om Moskvabornas självcentrering: för dem är det som händer i “provinsen” liksom aldrig riktigt på riktigt. Eller är det en överlevnadsmekanism? Gläd dig åt det som finns att glädjas åt, för börjar man fundera på problemen tar det aldrig slut…
“Moskva är den rika kvinnan som väljer paraply” – det här är precis vad mina ryska vänner anser om sin huvudstad (de bor inte själva i Moskva, utan i den där famösa “provinsen”).