En ring att härska över dem alla

Partiväsendet i Ryssland är i omvälvning. Detta kan verka egendomligt, eftersom det egentligen bara finns ett riktigt parti i det ryska parlamentet, alla andra är nickedockor som styrs av de verkliga makthavarna. Men lite dockteater kan väl vara roligt som omväxling.

Det har gått tjugotvå år sedan de första delvis fria valen i Sovjetunionen, men jag kan inte glömma den äldre ryska kvinnan som intervjuades i finsk tv i mars 1989: “Det ska bara finnas ett parti!” – “Партия должа быть одна!”, sade hon. Att det skulle kunna finnas mer än ett parti tyckte hon var en konstig idé.

Fram till dess hade det ordnats val i Sovjetunionen, men det hade aldrig funnits något val. Alla kandidater representerade “listan för kommunister och partilösa”, och det enda väljaren behövde göra var att lägga den enda möjliga valsedeln i urnan. Som belöning kunde man direkt i vallokalen till billig penning inhandla sällsynta godsaker som korv.

Under de senaste tjugo åren har de politiska teknologierna utvecklats. Härskarna har skapat flera partier som ryssarna får välja emellan, och varje gång när det börjar klarna för folket vad dessa partier står för kommer det en stor hand och blandar bort korten. Nu är det dags igen.

I går höll bloggaren Dmitrij Medvedev sin första stora presskonferens efter det att han för tre år och tolv dagar sedan tillträdde ämbetet som Rysslands president. Formatet var kopierat från Vladimir Putins maratonföreställningar, men trots att Medvedev bara talade i 2 timmar och 17 minuter satte han nytt rekord i grenen “hur mycket kan man prata utan att säga något”.

De ryska journalisterna å sin sida satte nya rekord i att ställa banala och inställsamma frågor, medan de västliga fick koka soppa på spik för att komma fram till mycket varierande tolkningar av vad Medvedev egentligen hade sagt.

En sak är i alla fall helt klar: det håller på att ske en välregisserad justering av det ryska statsstyrda partiväsendet. Redan i början av sin föreställning fick Medvedev en fråga från statstelevisionens kanal 1 angående det som i samma stund var på väg att hända i hans gamla hemstad S:t Petersburg: det lokala parlamentet skulle snart återkalla talmannen i det ryska parlamentets överhus, Sergej Mironov. Mironov är ordförande i det statssponsrade låtsaspartiet Rättvisa Ryssland som utger sig för att vara mer vänsterinriktat än maktpartiet Enade Ryssland. Enade Ryssland i sin tur har ingen politisk linje alls, och partiledaren Vladimir Putin är inte ens medlem i partiet.

Men ämnet var alltså återkallandet av Sergej Mironov.

– Jag håller också ett öga på det där, sade bloggaren Dmitrij Medvedev och sneglade på sin iPad som han hade framför sig i talarstolen.

Därefter föklarade han mycket pedagogiskt och nästan sanningsenligt vad det hela handlar om:

Мы же все за политическую конкуренцию, мы все не хотим, чтобы у нас была одна партия, которая за всех всё решает. Пожалуйста, это отражение тех противоречий, которые существуют в политической жизни. /—/ А «Справедливая Россия» показывает, что она всё-таки оппозиционная партия, а не какая-то иная сила, которая просто помогает политическому развитию в стране.

Vi är alla anhängare av politisk konkurrens, ingen vill att vi bara ska ha ett parti som bestämmer allt för alla. Det här är en följd av de motsättningar som finns i det politiska livet. /—/ Och Rättvisa Ryssland kan visa att det ändå är ett oppositionsparti, och inte någon annan sorts kraft som bara hjälper till i landets utveckling.

Som av en händelse glömde han nämna att det faktiskt var det styrande partiet, Enade Ryssland, som tidigare hade valt “oppositionspartiets” ledare som sin representant i överhuset, och som nu återkallar honom. Ännu konstigare blir det när man lägger märke till att de flesta av Mironovs egna “oppositionella” partikamrater nu röstade för att återkalla honom, när väl maktpartiet hade kommit fram till att det var detta som behövdes.

Något senare under presskonferensen sneglade Medvedev på sin iPad igen och avbröt sin utläggning om en fototävling för att meddela den viktiga nyheten:

– Aha, Ryska presidentens presstjänst meddelar: “de deputerade i S:t Petersburg har återkallat Sergej Mironov från Federationsrådet. För den som inte vet…

Man skulle nästan kunna tro att presskonferensen med flit hade samordnats med det viktiga mötet i det lokala parlamentet i S:t Petersburg, för att skapa lite dynamik i den i övrigt intetsägande föreställningen.

Efter presskonferensen kommenterade Dmitrij Medvedev veckans andra nyhetsbomb på partifronten: oligarken Michail Prochorovs utspel om att han kan tänka sig att ställa upp som enda kandidat till posten som ledare i Kremls andra nickedockeparti, Pravoje Delo (“Rätt sak”, eller “Högerns sak”). Mycket bra, tyckte Medvedev, som menade att även “människor med konservativa, högerinriktade värderingar bör ha sina representanter i statens maktorgan, däribland även i Statsduman”.

Till saken hör att Michail Prochorov är ett riktigt högerspöke, en stormrik oligark som förordar att arbetsveckan förlängs till 60 timmar och att arbetsgivarna får rätt att säga upp och omförhandla arbetskontrakt bäst de vill. De flesta vanliga ryssar anser, med viss rätta, att Prochorov skott sig på deras bekostnad i samband med den kaotiska privatiseringen av statens egendom. Få liberaler skulle kunna tänka sig att rösta på honom.

Det är betecknande att Prochorov säger att det var “oväntat för honom själv” att han plötsligt fattade beslutet att bli partiledare. Uppenbarligen har någon högt uppsatt person tipsat honom om att han därmed skulle göra en liten gentjänst till dem som låter honom hållas med sin affärsverksamhet. Dessutom meddelade han att han måste få “carte blanche” om han ska ta över partiet, precis som han alltid kräver vid övertaganden av företag. Ingen gammal barlast i form av jobbiga principer, partiprogram eller ideologi, alltså, utan partiet ska göra precis som han säger.

Så blir det säkert, det är så partibildning brukar gå till i Ryssland. Så gick det också till på Segerdagen den 9 maj, när Vladimir Putin talade i Stalingrad (nu Volgograd) och öppnade en ny front som han ska ha befäl över, den Allryska Folkfronten.

Den nya organisationen ska tydligen bli en front för maktpartiet Enade Ryssland, och den ska givetvis ledas av Vladimir Putin. Varför folkfronten behövs och vad den står för är inte alltigenom klart, men den har redan fått en imponerande webbplats, som en egen avdelning under premiärministerns sajt, i direkt anslutning till ryska regeringens portal, under domänen gov.ru. Alltså är folkfronten en Viktig Statsangelägenhet, till och med viktigare än det mångåriga maktpartiet Enade Ryssland, som får nöja sig med den tråkiga adressen er.ru.

Något nytt, stort och fint i den ryska trikolorens färger är ett utmärkt sätt för Vladimir Putin att diskret distansera sig från Enade Ryssland, som har börjat få dåligt rykte. Juristen och antikorruptionsaktivisten Aleksej Navalnyj döpte för några månader sedan Enade Ryssland till “skojarnas och tjuvarnas parti”, och epitetet har fastnat över förväntan. En Googlesökning med de ryska orden “партия жуликов и воров” ger nu Enade Rysslands officiella sajt som första träff.

Det är fint med en folkfront, speciellt en folkfront som leds av sittande premiärminister, men för att man ska kunna forma en front krävs det en fiende. Eller som det sovjetiska skämtet säger, “Против кого дружим?” – “Vem ska vi vara kompisar emot?”

Och eftersom folkfronten inte är skapad av folket utan av överheten så är det bara naturligt att även fienden skapas på samma sätt. Kanske är det den elake oligarken Prochorov som vill tvinga alla att arbeta tolv timmar om dagen? Kremls andra låtsasparti, Rättvisa Ryssland, kan få en liten sidoroll, men det får inte dra för många röster från den nya, fina, Allryska Folkfronten.

Om allt går enligt den utstakade vägen i årets val till Statsduman får Ryssland ett fint parlament där alla partier kan spela sina förutbestämda roller. Längst till vänster det enda parti som inte helt styrs av makthavarna – kommunisterna med den rabiata stalinisten Gennadij Ziuganov som sin ledare. Längst till höger den rabiata rabulisten Vladimir Zjirinovskij med sina lydiga liberaldemokrater. Rättvisa Ryssland fungerar som tätning till vänster, Pravoje Delo till höger, och i gyllene mitten har vi Allryska Folkfronten som håller positionerna mot angreppen från alla håll. Slår en järnring, som det brukar heta på kvällstidnignsprosa.

Och cirkeln är sluten – man kan rösta på vem man vill, men rösten går alltid till ett parti som tar sina order från Kreml. Förr hette det “listan för kommunister och partilösa”. Om man nu inte föredrar att rösta på stalinisterna.

Om ett år ska en ny president väljas. Inte heller det valet spelar någon som helst roll, för det är inte presidenten som bestämmer, det är bloggaren Dmitrij Medvedev ett tydligt bevis på.

J.R.R.Tolkien förklarade denna egendomliga maktmekanism för många år sedan, på ett av de märkvärdiga språk han skapat: “Ash nazg durbatulûk, ash nazg gimbatul, ash nazg thrakatulûk agh burzum-ishi krimpatul.” Eller i svensk översättning: “En ring att härska över dem alla, en ring att finna dem, en ring att föra fram dem alla och i mörkret fjättra dem.”

Mer på temat:

• Anders Mård – Mera opium åt folket
• Kreml spelar bordshockey med sina partier
• Ett parti av nickedockor
• RFE/RL – Behind Closed Doors
• RFE/RL – United Russia, Putin Prepare For National Elections
• Global Post – Russian speaker forced out
• Виктор Шендерович – Открытие фронта
• Коммерсант – “Правое дело” станет более деловым
• Александр Гольц – Два часа ваты
• BBC -Миронов возглавит список своей партии на думских выборах