Sovjetnostalgi i tid och otid

Vi lever i den bästa av världar. Det är år 1996 och USA har förlorat kalla kriget. Sovjetunionen har sedan länge en månbas, och erövringen av Mars har börjat. De sovjetiska datorerna är bäst i världen, precis som den sovjetiska samhällsmodellen. Migranter från den kaotiska västvärlden köar för att få flytta in i Sovjetunionen.

De sovjetiska städerna är vackra och rationellt planerade, luften är ren och det är tyst, eftersom det inte finns några privatbilar. I stället fungerar kollektivtrafiken som ett väloljat maskineri, det kostar inget, och det är aldrig trängsel i bussarna, för ett automatiskt räkneverk ser till att bara tillåten mängd passagerare släpps in. Nästa buss kommer ju ändå alldeles strax. Kriminalitet finns knappt alls, utbildningen och sjukvården är den bästa i världen, det finns ingen reklam på tv och alla är glada och nöjda.

Varför blev det inte så, vad var det som gick snett? Kanske var det den frågan som fick Aleksandr Bogatyrjov att skriva science fiction-romanen Marsianin (Marsmänniskan) som kom ut för några veckor sedan på det kända Moskvaförlaget Eksmo.

Ett hemligt vetenskapligt experiment i denna drömvärld år 1996 går aningen snett, vilket leder till att en grupp sovjetmedborgare förflyttas till ett märkligt parallellt universum där det är år 2008, USA har vunnit kalla kriget och Sovjetunionen för länge sedan har upphört att existera. Tanken är intressant – det är vi som lever i ett parallellt universum, bokens huvudpersoner hamnar här mot sin vilja, gör sitt bästa för att komma tillbaka till sin “riktiga” verklighet, och i processen studerar de denna märkliga värld som är så lik men ändå så olik deras, för att förstå vad det var som gick snett här.

Det finns en hel del roliga detaljer i beskrivningen av kontakten mellan dessa två parallella universa. De sovjetiska vetenskapsmännen förundras över en skidåkare som förflyttats från den parallella världen till den riktiga verkligheten: varför skulle någon ta på sig en tröja med texten “Russia” på engelska, det verkar helt bakvänt. Det ska ju stå CCCP. Och den märkliga, dåligt underhållna mobilmasten med primitiv utrustning, med datachips som verkar vara tillverkade i den efterblivna västvärlden, vad ska detta betyda?

De sovjetiska skidåkarna som hamnar i vår värld märker först bara att deras moderna sovjetiska mobiltelefoner och navigationsutrustning slutar fungera – i den här världen saknas den utvecklade sovjetiska infrastrukturen. Så småningom hittar de till en liten stuga där det bor en musiker som verkar ganska normal, men använder konstiga engelska ord som “laptop” och “internet”. Hans dator är omodern och av utländsk modell. Tangentbordet är inte anpassat för det ryska alfabetet, och även programvaran är exotisk. Internet Explorer, vad är det för något?

När de sovjetiska tidsresenärerna beger sig ut på nätet tar de sig för pannan. I stället för det välorganiserade sovjetiska kunskapsbiblioteket hamnar de på det kaotiska amerikanska internet. Och där står det att Sovjetunionen inte längre finns, och någon som heter Vladimir Putin är president i Ryska Federationen. En kort utflykt till den närliggande byn avslöjar hur illa allt ligger till. Förrädargeneralen Vlasovs trikolor och ryska imperiets örnvapen hänger på postkontorets vägg, även de byggnader som inte står tomma är sneda, gråa och dåligt skötta, snön är inte röjd, och en gammal ärlig kommunistkvinna som håller med de sovjetiska tidsresenärerna om Vlasovs flagga får en utskällning av en oförskämd demokrat i glasögon.

Ungefär här någonstans börjar boken kännas obehaglig. Ett gäng fulla banditer i en utländsk stadsjeep rövar bort en av de sovjetiska kvinnorna och våldtar henne. Kosmonauten Vladimir (han har varit på Mars och kallas därför “Marsianin”) följer efter, tar sig in i banditernas välbevakade huvudkvarter, dödar dem alla, bränner ner huset och räddar den våldtagna sovjetiska kvinnan. Symboliskt så det förslår. Och det visar sig att Vladimir inte bara har varit på Mars där han skjutit på amerikaner som försökte inta hans bas, han har också stridit mot USA-imperialismen i Sydamerika, i ett frivilligt sovjetiskt elitförband. I den bästa av världar är nu även Sydamerika på väg mot socialism av sovjetiskt snitt.

De kloka sovjetmänniskorna med sin vetenskapliga världsåskådning börjar studera den konstiga, rövarkapitalistiska värld de hamnat i, för att förstå var utvecklingen gick snett. Det visar sig snart att Stalin i denna värld inte var den kloka landsfader som sovjetmänniskorna känner till. I den kapitalistiska världen vet alla att Stalin var en blodtörstig tyrann som dödade miljoners miljoner oskyldiga sovjetmedborgare, inte bara en begränsad mängd verkliga folkfiender, som i den sovjetiska världen. Och så dog Stalin redan 1953, många år tidigare än i den goda sovjetiska världen.

Vidare utforskningar visar att Stalin inte alls var en blodtörstig tyrann, inte i någon av världarna. Allt är illasinnad propaganda som hans efterföljare Nikita Chrusjtjov spridde för att kunna överta och behålla makten i partitoppen. Troligen var det den onde Chrusjtjov som dödade den gode Stalin. Och i stället för Stalins kloka reformer som i sovjetvärlden gjorde partiet till en moraliskt ledande kraft blev landet ett korrupt rövarnäste under Chrusjtjovs och Brezjnevs ledning.

Den gode Stalins ledning fick den sovjetiska vetenskapen och den högteknologiska industrin att blomstra. I den onda världen tvingade partinomenklaturan vetenskapsmännen att ta isär och kopiera västerländska datorer, vilket ledde till att Sovjetunionen hamnade permanent på efterkälken, föll samman och blev en koloni som utsugs av mer utvecklade kapitalistiska länder. Den falska medvetenhet som grundlades av Chrusjtjovs lögner om Stalin och vidareutvecklades av fientlig propaganda från väst hade en viktig roll i den sovjetiska socialismens förfall.

Och det blir värre. De sovjetiska supermänniskorna är alla kampsportsexperter, för kampsport är ett viktigt inslag i det sovjetiska skolsystemet. När de tar sig in till stan för att bygga en anläggning som kan hjälpa dem att ta sig tillbaka till den bästa av alla världar hamnar de direkt i konflikt med kaukasisk maffia som försöker ta över staden. Bland de äldre finns det ärliga kommunister, men de flesta unga människor i staden är degenererade och intresserar sig bara för diskotek med primitiva rytmer, alkohol, droger och sex.

Till slut hittar de goda sovjetmänniskorna några värdiga bundsförvanter: en grupp revolutionära ungkommunister och ett gäng våldsbenägna skinnskallar. De stämmer träff med de elaka kaukasierna, bankar dem sönder och samman, och använder därefter sin överlägsna psykologiska kunskap för att sätta i gång en revolutionär rörelse som inom kort kommer att sätta detta märkliga universum på räls igen. En annan maffiagruppering anfaller, men de geniala sovjetiska vetenskapsmännen räddar hela gruppen tillbaka till den andra, bättre världen. Fortsättning följer, är jag rädd.

Bogatyrjovs bok har vissa likheter med Ivan Jefremovs klassiker Tjas byka (“Tjurens timme”, ej översatt) från 1970, även om Jefremov litterärt givetvis är i en helt annan klass. I Jefremovs framtid har hela världsalltet blivit kommunistiskt, förutom en enda kapitalistisk planet, Tormans, där den styrande eliten har lyckats med konststycket att inte spränga sig i luften. Beskrivningen av det kapitalistiska helvetet har drag av Maos Kina, vilket passade bra i slutet av 1960-talet, när Sovjetunionen och Kina var i luven på varandra. Men en hel del i romanen kan också läsas som kritik av sovjetsamhället, och efter första upplagan 1970 gavs boken aldrig mer ut i Sovjetunionen.

Även bröderna Strugatskijs storartade och mångbottnade roman Svårt att vara gud (på svenska 1975) har uppenbart påverkat Bogatyrjov, eventuellt också Ursula le Guins klassiker The Dispossessed (på svenska: Shevek, 1986). Men till skillnad från den nyanserade le Guin – som ser fördelar och problem i båda sina alternativa framtidssamhällen, det anarkistiska och det kapitalistiska – har Bogatyrjov en färdig lösning till alla världens problem: ställ de kriminella mot väggen, avskaffa kapitalismen, återuprätta Stalin och flyg till Mars. Ändå är grundidén intressant: att beskriva den världen vi lever i som en alternativ, dystopisk variant av verkligheten.

En helt annan variant av alternativ historieskrivning kan vi hitta i Azat Achmarovs roman В августе 79-го – Back in the USSR (Augusti 1979 – Back in the USSR”) som kom ut för ett drygt halvår sedan. En nattklubbsägare från Perm är på semester i Anapa vid ryska Svartahavskusten sommaren 2008. Han slumrar till på stranden, och när han vaknar är kvar på samma ställe, men det är år 1979. De första sovjetmedborgare som tilltalar honom är svartabörshajar som vill köpa hans västerländska badbyxor.

Achmarov, som faktiskt själv är en nattklubbsägare från Perm, låter sin tidsresenär bli rik och världsberömd med hjälp av den moderna musik han har med sig i sin bärbara dator. Först säljer han några västerländska låtar från 1979 till en piratkopierare på marknaden, sedan erbjuder han superstjärnan Alla Pugatjova några av hennes egna bästa låtar, som hon ännu inte har skrivit, och snart bor han i Moskva och har tillgång till det bästa Sovjetunionen har att erbjuda nomenklaturan, däribland också en inträdesbiljett till varuhuset GUM:s mytomspunna avdelning 100.

Achmarovs bok är bitvis ganska underhållande, även om beskrivningen av sovjetsamhället är ganska orealistisk och huvudpersonens barnsliga beteende och sexistiska kvinnosyn i längden blir irriterande. Men i slutet blir han kallad till KGB-chefen Jurij Andropov och avslöjar var han kommer ifrån. Sedan berättar han hur sovjetsystemet kan räddas: ekonomiska reformer enligt den kinesiska modellen, men ingen demokrati, det är folket inte moget för. I stället behövs det en stark ledare som ser till att det blir ordning och reda. Slutsatserna är förvånansvärt lika dem i Bogatyrjovs bok, trots att Achmarov inte vill indoktrinera läsarna i den rätta kommunistiska tron, utan mest underhålla dem.

Även här kan man befara att fortsättning följer, men varken Achmarov eller Bogatyrjov har sådana litterära kvaliteter som skulle göra det mödan värt att fortsätta följa deras huvudpersoner. Däremot är det intressant att se hur två författare med så olika utgångspunkter kommer fram till samma slutsats: en rättvis och stark ledare som styr landet med järnhand är vad som behövs för att få Ryssland på rätt spår.

Medan Bogatyrjov ser en elak västlig sammansvärjning och kapitalistisk utsugning bakom alla Rysslands problem gillar Achmarovs hjälte kapitalism och vill gärna att Sovjetunionen utökar sina kontakter med väst – men båda är de övertygade om att demokrati inte är lösningen. Och det är en slutsats som de givetvis inte är ensamma om.

Precis som all litteratur håller även science fiction upp en spegel åt samtiden – de parallella universa och framtida samhällen som författaren skapar är alltid en kommentar till dagens verklighet, ibland förvrängd till oigenkännlighet i en skrattspegel. På Sovjettiden utvecklades dessutom science fiction till en genre där friare tankar ibland kunde slinka igenom censuren.

Därför är det lätt att förstå varför den totala omvälvningen av den sovjetiska verkligheten efter 1985 lett till en flod av litterära verk av skiftande kvalitet som utforskar hur historien skulle ha gått i stället, eller hur världen skulle kunna bli om den skakades om ett par gånger till. Bland de mest kända är Tatjana Tolstajas roman Därv (på svenska 2003), där Ryssland efter en ospecificerad katastrof har återgått till medeltida förhållanden, och Vladimir Sorokins I det heliga Rysslands tjänst (på svenska 2006), där Ryssland rest en mur mot väst och återinfört Ivan den Förskräckliges opritjnina, Härskarens hemliga polis och förlängda arm.

Tolstaja och Sorokin är bara två av den långa raden författare av dystopier och alternativ historieskrivning. Det finns varianter för varje smakinriktning, från Prochanovs galna konspirationsteorier och Vojnovitjs Moskva 2042 – där Moskva är det enda som återstår av den ryska staten, och invånarna livnär sig på avföring – till Gluchovskijs genomkommersialiserade Metro 2033 (på svenska 2010). Det märkliga är att det i ingen av dessa böcker verkar finnas någon annan utväg för Ryssland än förfall, kommunism, fascism eller någon annan form av totalitarism. När ordet “demokrati” överhuvudtaget nämns förvrids det ofta till “dermokrati”, “skitokrati”, så även i Bogatyrjovs bok.

Den enda alternativa historieskrivningen med ett liberalt, västerländskt Ryssland som jag kan komma på är Aksionovs Ön Krim (på svenska 1984), och även i hans bok uppslukas det kapitalistiska, demokratiska Krim till slut av Sovjetunionen.

Att det inte finns en uppsjö romaner som beskriver ett framtida demokratiskt Ryssland kan man förstå – ett någorlunda fungerande, demokratiskt samhälle enligt västerländsk modell är inte särskilt spektakulärt, utan snarare tråkigt och förutsägbart. Inte direkt stoff för populärlitteratur. Det man kan undra över är varför det i Ryssland uppenbarligen finns en aldrig sinande marknad för böcker där Sovjetunionen skönmålas och Stalin beskrivs som ett missförstått geni – eller dystopier som alla kommer fram till att ingenting egentligen kan förändras i Ryssland, i alla fall inte till det bättre.

Mer på temat:

• Galna ryska nationalister går igen
• Vilse i tidens snöstorm
• Per-Arne Bodin – Ivan den förskräcklige och den ryska litteraturens dilemma