Rysk opposition allierar sig med nationalister

De senaste åren har det inte funnits mycket till opposition i Ryssland, i alla fall inte utanför Gennadij Ziuganovs stalinistiska kommunistparti. Den sista ynkliga biten av gamla högerpartiet SPS förlorade all betydelse när det Kremltrogna låtsaspartiet Rätta saken, som SPS hade fusionerats med, tappade Kremls förtroende och därmed i praktiken upphörde att existera.

Följer man stats-tv kan man få för sig att Kreml nu i stället för Rätta saken försiktigt satsar på det sedan länge helt marginaliserade liberala partiet Jabloko för att få parlamentsvalet den 4 december att se anständigt ut.

Inte ens när Jabloko var som starkast i början av 1990-talet lyckades partiet nå upp till 8 procent av rösterna i parlamentsval. Sedan dess har det bara gått utför, och trots att den totala mörkläggningen i stats-tv nu tycks upphävd krävs ett smärre mirakel för att partiet ska lyckas komma in i parlamentet. Stödet för partiet har enligt den senaste mätningarna tredubblats – från 1 till 3 procent…

Jämfört med dessa ynkliga 3 procent var det på lördagsmorgonen intressant att höra 89 procent av lyssnarna ställa sig bakom slagordet “Sluta mata Kaukasien” (“Хватит кормить Кавказ”), när den populära bloggaren Aleksej Navalnyj på den frispråkiga radiokanalen Echo Moskvy talade om hur viktigt det är för oppositionen att ansluta sig till ryska nationalister. Nu kan man givetvis inte direkt jämföra en telefonomröstning i radio med en seriös opiniosundersökning, men det finns fler anledningar till att ta Navalyjs slagord på allvar. Jag ska strax berätta vilka, men först en titt på vad som menas med slagordet.

Efter kriget i Tjetjenien har enorma summor ur den ryska statsbudgeten spenderats på återuppbyggnad, och det är allmänt vedertaget att en mycket stor del av pengarna hamnar i fickorna på den lokala eliten. Korruption och missbruk av statliga medel är välutvecklade även i grannrepublikerna Ingusjien och Dagestan. Fotbollsklubbar i de fattiga delrepublikerna betalar rekordlöner till spelare och tränare i världsklassen, och i början av oktober deltog superkändisarna Hilary Swank, Jean Claude Van Damme och Vanessa Mae i det överdådiga firandet av Ramzan Kadyrovs 35-årsdag i Tjetjeniens lyxrenoverade huvudstad Groznyj med Europas största moské. När Tjetjeniens ledare fick frågan varifrån alla miljonerna kommer svarade han: “Allah ger. Jag vet inte. Någonstans ifrån kommer det pengar.”

När statistiken visar att pengarna inte kommer från Allah utan från ryska skattebetalares plånböcker, och när det är uppenbart att mycket av pengarna missbrukas, är det inte svårt att agitera för minskade subventioner till de kaukasiska republikerna.

Problemet ur den liberala oppositionens synpunkt är dels att det är alltför lätt att dra likhetstecken mellan “Kaukasien” och “kaukasier”, dels att Aleksej Navalnyj öppet söker stöd hos radikala och ofta våldsbenägna ryska nationalister. Detta påpekade den liberala regimkritikern Roman Dobrochotov ut när han i lördagens radioprogram debatterade med Navalnyj.

Dobrochotov var sämre påläst och inte lika rapp i munnen som den extremt kvicktänkte Navalnyj, och det var lätt att hålla med Navalnyjs argument så länge han höll sig till sakfrågan och gång på gång påpekade att pengarna går till korrupta eliter i Kaukasien, inte till befolkningens behov. Svårare blev det när Navalnyj försökte sitta på två stolar samtidigt, och argumenterade för vikten av att hämta stöd hos radikala nationalister och att delta i deras “Ryska marsch”, vars organisationskommitté han nu själv ingår i.

Denna ryska marsch brukar varje år samla tusentals representanter för de mest vidrigt rysknationalistiska och rasistiska organisationer, många med rakade skallar och höjda högerarmar. Men om oppositionsföreträdare inte gillar vilka som deltar i “Ryska marschen”, då är väl enda lösningen att de själva går med för att försöka dirigera de nationella krafterna i en konstruktiv riktning, menade Navalnyj radiodebatten.

Argumentationen är inte helt klockren – men den verkar gå hem hos en del oppositionsföreträdare som tröttnat på att ingen är intresserad av det liberala budskapet. En av dem är oppositionspolitikern Vladimir Milov, som nu jämför nationismen med kärnvapen som kan användas i dåliga och goda syften.

Men vad är det då som talar för att slagordet “Sluta mata Kaukasien” går hem i de ryska stugorna, förutom den högst ovetenskapliga telefonomröstningen på Echo Moskvy? Jo, det är president Medvedev själv, som nu har inlett maktpartiets valkampanj, och som i veckan använde bästa tv-tid för att argumentera mot slagordet som knappast ens nämnts i statskontrollerade medier innan han själv tog upp frågan.

Så här sade han på ett möte med studenter och representanter med ungdomsorganisationer på Moskvauniversitetet på torsdagen, när han lite nedlåtande svarade en ung kvinna som föreslog att man borde ordna samarbetsprojekt för ryska och kaukasiska ungdomar (svenska längre ner):

Виктория, знаете, я как понимаю Ваш вопрос, Вы так его тактично задали, по-женски, но его можно сформулировать иначе. В нашем обществе присутствуют разные настроения, одно из настроений заключается в простой формуле: хватит кормить Кавказ. Что из этого вытекает? Знаете, последствия такого рода вещей, такого рода лозунгов, они абсолютно предсказуемы, только опять же сидящие в этом зале их, может быть, не до конца представляют, но с такими заявлениями обычно выступают или люди не очень умные (таких тоже хватает, естественно), или откровенные провокаторы. Потому что достаточно вспомнить, что происходило в нашей стране, тогда общей, в конце 80-х годов. Я помню все эти разговоры о том, что хватит кормить Среднюю Азию, хватит кормить Украину, Белоруссию, Прибалтику. Ну и что произошло? Страна рассыпалась на части, у нас был очень тяжёлый период 90-х годов, все отделились. А что, мы их не кормим? Кормим, только в завуалированной форме, всё равно наши партнёры, они так или иначе получают нашу поддержку.

Viktorija, vet ni, så här tolkar jag er fråga, ni ställde den så taktfullt, på kvinnors vis, men den kan formuleras på ett annorlunda sätt. I vårt samhälle finns det olika stämningar, varav en kan formuleras på enkelt sätt: sluta mata Kaukasien. Vad leder det till? Vet ni, följderna av den sortens saker, den sortens slagord, de är helt förutsägbara, även om ni som sitter i den här salen kanske inte helt kan föreställa er det, men de som kommer med den sådana uttalanden är vanligtvis antingen inte speciellt kloka personer (sådana finns det givetvis många av), eller verkliga provokatörer. För det räcker att komma ihåg vad som hände i vårt på den tiden gemensamma land i slutet av 1980-talet. Jag minns allt snacket om att man ska sluta mata Centralasien, sluta mata Ukraina, Vitryssland, Baltikum. Och vad hände? Landet föll i bitar, vi hade en mycket besvärlig period på 90-talet, alla bröt sig loss. Och vad då, skulle vi inte mata dem nu? Vi matar dem, bara i dold form, våra partners får ändå vårt stöd på ett eller annat sätt.

Inte helt övertygande, tycker jag. Men ett klart tecken på att Kreml är bekymrat. Frågan är om inte Kreml också sitter på två stolar samtidigt och försöker håva in nationalisternas röster med hjälp av den rabiate rabulisten Vladimir Zjirinovskij, vars så kallade Liberaldemokratiska parti låtsas vara i opposition till makthavarna, men alltid röstar på regeringens förslag när det behövs. Nu har Zjirinovskij valt att använda slagordet “För ryssarna” i sin valkampanj – ett inte helt självklart slagord i ett mångetniskt land med ett stort antal minoritetsfolk och många invandrare.

Zjirinovskijs anhängare dök också upp på lördagens demonstration med slagordet “Sluta mata Kaukasien”, där Aleksej Navalnyj talade, fast demonstrationen var inte speciellt stor, bara ett par hundra deltagare i miljonstaden Moskva. Men det blir fler den 4 november, när årets Ryska marsch ska äga rum, en månad före parlamentsvalet. Frågan är hur många fler oppositionella den vältaliga Navalnyj lyckas locka över till nationalisternas tåg, och vad det kan leda till. En atombomb som kan användas för goda ändamål, sade Vladimir Milov. Verkligen?

Mer på temat:

Av Kalle Kniivilä

Mest om Ryssland.

11 svar på ”Rysk opposition allierar sig med nationalister”

@Kalle:

Men det är väl inget nytt med samarbete mellan liberala och extremhöger i Ryssland? Åtminstone när det kommer till demonstrationer. Jag kommer ihåg att den där schackvärldsmästaren Kasparov anordnade demonstrationer i Moskva och där högerextremister ingick. Har jag inte rätt?

Men det är klart, de har ett helt annat utgångsläge nu extremhögern, med Aleksej Navalnyj som frontansikte, han gömmer sig inte bakom en balaklava. Hur stort problem kan han bli för Putin? Är extremhögern fortfarande marginaliserad i Ryssland?

Roger Klang

Bra bloggpost, och du har ju haft problemet uppe tidigare här. Jag ser fortfarande positivt på Naval’nyjs och Milovs försök att genom nya allianser och nytänkande bryta sig ur det lilla för varje år allt mindre relevanta Moskvaghettot av avdankade 90-talspolitiker och intelligentsialiberaler med fler anhängare bland västliga journalister och organisationsfolk än i Ryssland. Naval’nyj har fattat att om hans kamp mot korruption och maktmissbruk ska ha en chans måste han få med sig långt många fler och helt andra grupper än de vilkas retorik låter som om de googletranslatar Dagens Nyheters ledarsida. Han är mer trovärdig som verklig utmanare mot regimen eftersom han är nationalist. Han är också en bättre och bredare politiker än andra nationalister eftersom han inte bara är nationalist. Och visst kan han oroa regimen av, som han säger, zjuliki och vory. Sen har du rätt i att få av de saker han säger eller gör här är “klockrena”. Latynina hade en poäng idag om att Naval’nyj borde bli tydligare med vad man menar han ska göra med Kaukasus förutom att inte mata det, m.a.o. stöder han en utbrytning av hela eller delar av ryska Nordkaukasus. Själv säger han ju att han inte gör det, men vissa av de nationalister han allierar sig med, som Krylov och Belov har tydligt sagt att de vill ha en avdelning av Kaukasus, och logiken i sluta mata går sannolikt i den riktningen.

Vill inte upprepa kommentarer till tidigare poster, men generellt tror jag att Naval’nyj gör rätt, att hans liberala motståndare saknar trovärdiga alternativ (eller så trivs de med rollen som hyfsat fria liberala sanningssägare i ett auktoritärt och korrupt Ryssland och är inte så intresserade av verklig förändring), och att nationalism kan vara en god och konstruktiv kraft om den inte lämnas till sådana som Djomusjkin (eller Putin).

Jo, jag har skrivit om Navalnyj, Milov och nationalismen innan, exempelvis här, och man kan fråga sig vad som är nytt. Jo, minst tre saker:

1. Snart är det val, vilket höjer den politiska temperaturen avsevärt, trots att valet är som det är.

2. Navalnyj har blivit extremt populär – och ingått i organisationskommittén för Ryska marschen.

3. De nationalistiska stämningarna har blivit så tydliga att Kreml har sett sig tvunget att varna för kampanjen “mata inte Kaukasien”.

Utmärkt och högaktuell bloggpost som vanligt!
I princip håller jag med tras när det gäller Navalnyj och hans metoder för att skapa en stor oppositionell rörelse även om jag också känner viss olust och oro över hans nationalistiska ådra. Det ska hursomhelst bli mycket intressant att se vad det blir av “Ryska Marschen” i år med Navalnyj bland organisatörerna. Fler deltagare? Färre Hitler-hälsningar?

Här är en KVN-sketch på temat: http://www.youtube.com/watch?v=NhFcyc2xv9U :)

Vad Naval’nyj kan göra är just att bryta den negativa loop som nu finns kring motståndet mot regimen (Partija zjulikov i vorov är ingen dum beskrivning). De liberala kritikerna lever ju i princip i symbios med regimen. Det finns en rätt stor yttrandefrihet i en viss typ av media, som Echo Moskvy, NG, sociala medier, och där kan liberala intellektuella få utlopp för sin kreativitet genom att analysera eller driva med regimen. Visst, någon kan hamna i finkan en kortare period om de för ut kritiken på gatorna, men andra koopteras och blir guvernörer eller partiledare för något nytt virtuellt projekt. Här finns goda möjligheter till att komma in i miljöer med möjlighet till resor och föreläsningar i väst m.m. Man kan alltså både vara “oppositionell” och leva ett gott och intressant liv som liberal journalist i Moskva. Samtidigt lättar regimen lite på trycket utan att ta några risker, och de kan plocka vissa yttrandefrihetspoäng på den internationella scenen. Jag tycker inte det är överdrivet att tala om en symbios mellan det liberala ghettot och regimen.

Det är denna loop Naval’nyj försöker bryta genom att söka allians med grupper regimen verkligen fruktar eftersom deras mobiliseringspotential är mycket större än liberalernas. Han skulle säkert också kunna leva i samma symbios annars, bara säga saker som gör honom populär i väst och ger tillträde till ghettots mediakanaler. Och leva ett gott och intressant liv med fashionabel motståndsstämpel. Eftersom han tycks vilja ha verkliga förändringar gör han inte bara det.

Det är svårt att se med vem förutom nationalisterna (som förvisso är ideologiskt ytterst heterogena) han skulle kunna bygga en sådan allians. Allra bäst hade varit om man hade kunnat nå överenskommelser med medborgarförankrade nationalister från andra etniska grupper, som också är missnöjda med PZjiV. Tror det hade varit fullt möjlighet, lite beroende på vilka grupper som är starkast bland de ryska nationalisterna. Tänk en allians av kaukasiska, tatariska och ryska nationalister mot regimen, med en slags etnopluralistisk organisationsprincip. “Sluta mata Kaukasus” hade då kunnat få ett mer konstruktivt innehåll, eftersom både den ryska befolkningen och kaukasier hemma och i Moskva har rättmätiga synpunkter och krav. Jag kan tänka mig att just ryska nationalister hade kunnat nå en vettig kompromiss med tatariska motsvarigheter. Som det är nu har man ett vinna eller försvinna-spel i Ryssland, där regionerna tar allt när de är starkast (fram till säg 1995) och centrum därefter rullar tillbaka alla eftergifter och gör federalismen till ett skämt. Tänk om man kunde hitta en seriös en kompromiss som båda parter tar på allvar.

Du har absolut rätt i att nationalisternas mobiliseringspotential är mycket större än den liberala falangens. Problemet är att nationalisterna har en egen agenda som i många fall är diametralt motsatt till den liberalt demokratiska. Navalnyj hävdar att han vill kanalisera potentialet i konstruktiv riktning, men frågan är om de radikala nationalisterna går med på att kanaliseras, och vilken riktning det i så fall kan tänkas bli.

Det är ju naturligtvis väldigt svårt att säga innan det kommer igång. Det beror på vilka nationalister som får överhanden och det beror på vilka och hur stora andra grupper personer som Naval’nyj kan få med sig. Det beror naturligtvis också på hur PZjiV hanterar mobiliseringen om den verkligen skulle komma igång.

Nationalisterna har många olika agendor, ibland är de definitivt och explicit motsatta den liberalt demokratiska. Någon liberal demokrati existerar ju dock knappast nu heller, snarare fickor av pluralism, och utan att spela med nationalisterna ser det ju ut som om det enda alternativet till PZjiV är antingen elitsplittring (vilket man lyckats undvika hittills) eller rena revolter nerifrån (sannolikt bara i termer av ev. rejäl ekonomisk tillbakagång, vilket ju för övrigt gäller så många andra länder också). Jag ser inget alternativ till detta nu, och hade det inte varit Naval’nyj hade det varit någon annan. Det finns en slags naturlig spros på en liknande allians i denna situation. Det är kul att läsa Sjenderovitj och han med håret på Echo Moskvy (Venediktov???) men de kommer aldrig att förändra någonting. Ännu mindre de politiska skumraskfigurerna.

Här finns risker, men de riskerna finns även utan nationalisterna, de kommer ur vardagen och, i andra fall, ur olösta konflikter som kommer att blossa upp så snart PZjiV tappar greppet. Bäst tror jag som sagt det hade varit om nationalister började samtala och samordna sina agendor så långt det är möjligt över etniska gränser. Om inte annat så blir det tydligare vad som är möjligt och exakt vilka t.ex. tatariska nationalister som kan tala med exakt vilka ryska. Jag förstår givetvis “nationalist” i maximalt bred bemärkelse.

Det är inte så att bara om ingen samarbetar med nationalisterna så kommer inget otrevligt att hända. Otrevliga saker händer för att det finns grogrund för dem i samhället, och då är det där man måste börja. Gäller sannerligen inte bara Ryssland.

Kommer du att skriva någonting om “”Жила-была одна баба”? ;)

Ja, filmen. Jag har inte sett den, men läst om att den “gör upp med revolutionen”, vilket jag tror först när jag sett den själv, alternativt någon pålitlig (t.ex. du :-)) skriver om det.

Jag trodde du var på plats i KGBstan, där av frågan. ;)

Här var en ganska bra intervju med Navalnyj där han pressas ordentligt när det gäller de nationalistiska åsikterna. Även om han försvarar sig bra som vanligt tycker jag inte han låter helt övertygande när han försöker förklara nödvändigheten med att delta i nationalistmarscher och möten.
http://www.lenta.ru/articles/2011/11/04/navalny/

Som Jasjin (för övrigt nära vän till Navalnyj) skrev häromdagen ( http://yashin.livejournal.com/1059419.html ) har man i mitt tycke helt klart gått över gränsen om man skriker “Pоссия для русских” och även om inte Navalnyj personligen stöder just det slagordet så är det ju utan tvekan till stor del det (och motsvarande) som skriks under t.ex. “Ryska marschen”. För att citera lenta.ru angående dagens marsch: “В толпе скандировали лозунги “Россия для русских”, “Власть белым”, “Хватит кормить Кавказ” и другие.”

Stängt för kommentering.