Till slut blev avgrunden mellan den offentliga lögnen och den ryska verklighet som alla kunde se för stor. Efter ett årtionde av apati har de som tröttnat på lögnerna fått nog och tagit sig ut på gatorna. Någon snabb omvälvning av det politiska systemet verkar högst osannolik, men redan det faktum att det nu i Ryssland finns politik i ordets verkliga betydelse är hoppingivande.
– Jag är övetygad om att vi nu går in i en ny epok där politisk konkurrens är möjlig, sade före detta finansministern Aleksej Kudrin i en radiointervju den 27 december.
Fast egentligen handlar det kanske mer om självrespekt än om politik i ordets vanliga mening. Den nya generationen ryssar har helt enkelt tröttnat på att hålla tyst när de blir lurade.
Under 2000-talet har den stora skiljelinjen i rysk “politik” inte gått mellan höger och vänster. Den har inte gått mellan marknadsivrare och sovjetnostalgiker, inte mellan förespråkare för protektionism och anhängare av frihandel, inte mellan anhängare av välfärdsstat eller låga skatter, inte mellan fackföreningar och företagsägare. Allt detta och mycket mer har på ett eller annat sätt fått plats inom ramarna för det som kan kallas för makteliten. Det är också där alla viktiga beslut fattats.
Den stora politiska skiljelinjen har i stället handlat om att acceptera eller inte acceptera det oskrivna men klart uttalade samhällskontraktet med makthavarna: “Vi ger er lite mer pengar och lite mindre frihet. Lite mer stabilitet och lite mindre demokrati. Ni får resa fritt, läsa och skriva nästan allt ni vill, så länge ni accepterar att det är vi som bestämmer var gränserna går.”
I tio år har en majoritet av ryssarna tyst följt överenskommelsen, som i praktiken betyder att även “oppositionspartier” styrs av makteliten och att valens utgång är förutbestämd. Att det inte finns något val. Att makteliten reproducerar sig själv och i tv-rutan visar upp en tillrättalagd bild av verkligheten, en verklighet där bara de som accepterar det oskrivna kontraktet existerar. “Vi är stabilitet, alla andra är kaos. Fast det finns inga andra”, har budskapet varit.
Steg för steg har graden av den offentliga lögnen skruvats upp. Samtidigt har internet gjort det lättare för allt fler att inte bara ta del av alternativa verklighetsbeskrivningar utan också komma i kontakt med andra som tröttnat på lögnerna i tv-rutan. Som små öar har grupper av sanningssägare växt fram. Gamla människorättsorganisationer, marginaliserade oppositionsgrupper och de mindre, ocensurerade massmedierna fungerade som katalysatorer, men det viktigaste var att folk började organisera sig kring konkreta frågor.
Bilförare som var upprörda över konvojerna av svarta bilar med blåljus som blockerade Moskvas gator under värsta rusningstid började protestera genom att fästa blå leksakshinkar på sina biltak – och genom att lägga ut mobilfilmer på svarta bilar som på livsfarligt sätt bröt mot alla tänkbara trafikregler. Miljöaktivister, med Jevgenija Tjirikova i täten, slog läger framför grävmaskinerna för att stoppa ett motorvägsbygge genom ett friluftsområde i Moskvas utkant – och lade ut allt på nätet. Juristen Aleksej Navalnyj samlade in pengar på nätet och skapade RosPil, en webbplats som med hjälp av frivilliga nätaktivister kunde avslöja hisnande exempel av korruption på alla nivåer av systemet.
Ändå var detta bara små öar. Att det fanns mer under ytan visade sig först när den offentliga lögnen blev helt uppenbar för alla. Det var precis vad som hände efter parlamentsvalet den 4 december. Genom egna erfarenheter, genom samtal med vänner och bekanta, men framför allt med hjälp av bilder, berättelser och mobilfilmer som lagts ut på nätet kunde alla som ville få reda på hur valet gått till.
I september hade Dmitrij Medvedev meddelat att han skulle lämna över presidentämbetet till Vladimir Putin. “Detta kom vi överens om för länge sedan”, förklarade Putin. Många ryssar kände redan då att makthavarna behandlade dem som små, oansvariga barn som inte har något att säga till om. Fuskvalet blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Den första demonstrationen mot valfusk i Moskva ägde rum måndagen den 5 december. En mindre oppositionsgrupp hade fått tillstånd till ett protestmöte med 300 deltagare. Organisatörerna var lika förvånade som polisen när tusentals dök upp, de flesta unga, välutbildade Moskvabor som aldrig tidigare varit med på en demonstration.
Resten är känt. Den 10 december samlades tiotusentals Moskvabor till den största demonstration som hållits i Ryssland sedan Sovjetunionens fall för tjugo år sedan för att kräva rättvisa val. “Detta är vår land!”, skanderade demonstranterna.
Makthavarna svarade med halvhjärtade antydningar om eventuella små ändringar i vallagstiftningen samtidigt som demonstranterna anklagades för att gå i fientliga makters ledband. En arbetare från Ural ställdes framför tv-kamerorna för att hota demonstranterna med arbetarklassens vrede. Dessutom kunde Vladimir Putin inte låta bli att jämföra demonstranternas symbol med en kondom.
Den misslyckade kondomjämförelsen hjälpte till att på vår julafton – en vanlig lördag i Ryssland – samla en ännu större skara på uppskattningsvis 70.000-80.000 människor till en välorganiserad jättedemonstration på Sacharovavenyn i centrala Moskva. Pengarna till en stor scen, en stark ljudanläggning och en jättebildskärm hade samlats in på nätet, och stämningen under demonstrationen var betydligt mer aggressiv än den 10 december.
Den enormt populära författaren Boris Akunin (Grigorij Tjchartisjvili) har tidigare inte deltagit i några demonstrationer. Denna gång var han en av organisatörerna. I sitt tal sade han att Putin med sin kondomjämförelse hade förolämpat alla som kräver rättvisa val. Han frågade folkmassan om det var någon som ville att Putin skulle återkomma som president. Svaret var ett högt och klart “Nej!”
– Vi vill ha en ärlig stat. En sådan har vi inte, sade Tjchartisjvili.
Den före detta finansministern Aleksej Kudrin var en oväntad talare på demonstrationen. Trots sina högerliberala åsikter var han länge en av Putins närmaste medarbetare. Dmitrij Medvedev gav honom sparken i september, efter att han uttalat sig kritiskt om Medvedevs planer på enorma nyinvesteringar i försvaret.
Kudrins deltagande i demonsrationen är intressant, eftersom han därmed stiger över den stora skiljelinjen i rysk politik – linjen mellan den offentliga lögnen och den allt mer uppenbara sanningen. I den långa radiointervjun den 27 december sade Kudrin att han varit tvungen att hålla tyst med sina åsikter så långe han suttit i regeringen, men att han var långt ifrån den ende kritikern inom maktapparaten.
– Det finns många som tvivlar inom regeringen.
Nu behövs det dialog mellan de två sidorna, menar Kudrin.
Putins svar? Att skruva upp propagandan. I ett färskt tv-inslag [här under] utmålar han demonstranterna som skrikiga landsförrädare utan konkreta förslag. Ett obskyrt blogginlägg utan källhänvisning används för att svartmåla “VIP-demonstranterna i Moskva”, och ännu en arbetare från Ural får förklara att valet var ärligt och bra. Därutöver har Putin och Medvedev försökt blanda bort korten genom att flytta runt byråkrater och diskutera hur den meningslösa kameraövervakningen av vallokalerna bäst kan ordnas.
Parlamentet kommer inte att upplösas och det blir inget nyval trots demonstranternas krav, så mycket är klart. Putin vinner presidentvalet i mars, på ett eller annat sätt. De aggressiva arbetarna i tv-rutan bådar inte gott. Men den grova propagandan gör det också allt mer uppenbart för ryssarna att hela systemet är byggt på lögner.
Mer på temat:
8 svar på ”Sanning och lögn i Ryssland”
Still, Better the devil we know!
Roger Klang
kalle: “Makthavarna svarade med halvhjärtade antydningar om eventuella små ändringar i vallagstiftningen”
I åratal har liberaler, journalister och västpolitiker tjatat om att Ptuin “avskaffat demokratin”, med argumentet att han avskaffat guvernörsvalen. Även på den här bloggen har detta framställts som ett dråpslag mot demokratin. Nu har Putin och Medvedev laft fram förslaget att återinföra guvernörsvalen, drastiskt minska antalet underskrifter som skall behövas för att registrera nya partier och ställa upp i presidentvalen, och diverse andra reformer. Vad blir responsen då? Jo, helt plötsligt är dess ändringar “små”.
Där har ni propaganda i sin renaste form: Vad motståndaren än gör är det fel. Tar han bort gunverörsvalen, då blir löpsedelen att han har “AVSKAFFAT DEMOKRATIN”. Återinför han guverörsvalen, ja då har han gjort en “halvhjärtad” eller “liten” ändring, som vi absolut inte skall ge någon cred för.
F.ö. är väl “halvhjärtad antydning” minst sagt en aning missvisande? Medvedev har alltså lagt fram ett lagförslag om dessa ändringar, och lagförslaget skall alltså den nyvalda statsduman rösta om. Röstar de för så går det igenom. Och enligt vad vi lärt oss på denna blogg så räöstar ju Duman alltid som Medvedev (dvs Putin) föreslår. Så vari ligger det “halvhjärtade”?
Sedan tycker jga fortfarande att der är lustigt när man pratar om “jättedemonstrationer” och får det att låta som om “ryssarna” nu vill det ena eller andra, för att alla på “jättedemonstrationen” har skanderat någonting. 60.000 personer utgör 4 promille av Moskvas befolkning. I en sådan stor stad (och i ett så stort land) kan man enkelt hitta tiotusentals människor som tycker som en själv, alldeles oavsett vad man tycker.
För svenskar som tror att rysk TV bara visar Putin hela tiden kan jag f.ö. meddela att jag satt här i Ryssland den 24e och tittade på demonstrationen i en tre timmar lång direktsändning.
Kom tillbaka när de väl återinför guvernörsval där alla får kandidera, inte bara de som handplockas av presidenten. Eller när de åtminstone genomför något av det de snackar om.
Vilken kanal hade direktsändning från demonstrationen? Jag tittade lite på Dozjd, bra intervjuer direkt från demonstrationen, men den kanalen finns väl mest på nätet, och så kanske i något kabelnät?
Ja, det var på Dojzd. De visade inte bara intervjuer, utan direktsände hela demonstrationen och hade dessutom en lång studiodebatt efteråt. Kanalen finns inte bara i “något kabelnät”, utan i alla de stora kabelnäten. Vi har den via Dom.ru, men den finns också i Divan-TV, NTV Plus, Bilajn TV, Trikolor TV och Kontinent TV. Dvs i princip alla som har kabel-TV kan se den. Därutöver kan man se den via webben eller via sin mobiltelefon, om man har sitt abonnemang hos MTS (en av de största mobiloperatörerna).
Sedan var det ju inte bara Dojzd som uppmärksammade demonstrationen. Jag slog varje heltimme över till stats-TV, vars nyhetssändningar inleddes med långa neutrala reportage om demonstrationerna. Bland andra TV-kanaler hade Vetta en del debatter och intervjuer i anslutning till demonstrationen, och på radio ägnade musikkanalen Nashe Radio hela nyhetssändningen åt att prata om vilka artister som uppträtt i samband med demonstationen.
Kort sagt, man behövet inte alls lyssna på alla svenska journalisters favoritstation, den Gazprom-ägda Eko Moskvy, eller läsa Novaja Gazeta, för att ta del av vad oppositionen tycker.
Så om du först tar något och sedan ger det tillbaka så är du en vänlig själ som inte gjort något fel?
Det är vad som hänt, först har demokratin nedmonterats och nu när det visar sig att folket inte accepterar det så ger man tillbaka lite småsmulor. Det är inte ens halvhjärtat eller små ändringar… det är så gott som ingenting.
Om det är en jättegrej att en form av regionalt val avskaffas, så kan det inte vara en obetydlig skitsak när det återinförs. Antingen är guvernörsvalen viktiga, eller så är de oviktiga. Man får bestämma sig vad man tycker.
Personligen tycker jag guvernörsvalens vara eller inte vara är rätt ointressant. Ryska federationen har val på tre nivåer utan guvenärsvalen, vilket motsvarar vad vi har i Sverige (stat, landsting, kommun). Men alla som gjorde en jätteaffär av dessa vals avskaffande får i konsekvensens namn också betrakta dessa val som viktiga när de återinförs.
Avskaffandet av guvernörsvalen var ett viktigt steg i byggandet av “maktvertikalen”, även om det var långt ifrån det enda som Putin gjort för att skapa ett allt mer auktoritärt system. Genom att göra guvernörerna avhängiga av presidenten, inte väljarna, avskaffade han en alternativ maktbas som politiker åtminstone teoretiskt skulle kunna använda för att samla stöd för en annorlunda politisk linje.
Ett tydligt exempel är ju tidigare oppositionspolitikern Nikita Belych, som Medvedev utnämnde till guvernör i Kirovlänet. Han kan driva sin egen linje bara inom de ramar som Kreml tillåter, och i stället för att förstärka honom som självständig politiker (vilket hade varit fallet om han varit folkvald) försvagar ämbetet hans möjligheter att verka som oberoende aktör på det politiska fältet.
Sedan stämmer det ju inte att Medvedev skulle lagt fram något konkret lagförslag, du får läsa på bättre. Det han har gjort är att han har bett sin nya förvaltningschef, förre KGB-mannen och Putins kompis Sergej Ivanov, att ta fram ett utkast till ett sådant lagförslag före den 15 februari.
Till saken hör att det då är mindre än tre veckor kvar till presidentvalet. Vad som kommer att stå i det förslaget och vad som händer med det efter presidentbytet vet vi inget om, men vi kan komma i håg att den kommande presidenten, Vladimir Putin, har sagt att om guvernörsvalen ska kunna återinföras måste han själv få bestämma vem som får ställa upp. “Presidentfiltret”, kallar han det.
Jag tolkar det som att lagförslaget skall läggas fram i Duman senast 15 februari.