Nätet undergräver informationsmonopolet

Det mesta på internet är porr och trams. Därför struntar Rysslands nygamla president Vladimir Putin i nätet. Han har inte tid för sådant flams. Han styr Ryssland.

Det är alltså Putins uppfattning om internets betydelse. I verkligheten är nätet det absolut starkaste verktyget för demokrati som finns i landet han styr. Fria bloggare, antikorruptionsaktivister, medborgarjournalister och miljökämpar har skapat en alternativ offentlighet som saknar motstycke i västvärden, en stor kollektiv diskussion som i vintras flödade ut på Moskvas gator i de största demonstrationerna på två årtionden.

Under de tjugo år som gått sedan Sovjetunionens sönderfall har de flesta demokratiska institutioner i Ryssland förvanskats till en nidbild av vad de borde vara i ett demokratiskt samhälle. Parlamentet är en gummistämpel, precis som det sovjetiska var. Partierna är lydiga nickedockor i den styrande elitens händer, på samma sätt som hela den genomkorrupta rättsapparaten.

De rikstäckande, statsstyrda tv-kanalerna fylls med undermålig underhållning och nyhetsprogram som berättar om illasinnade utländska konspirationer mot Ryssland, landet där allt är bra och bara blir bättre. Det är med hjälp av tv Putin styr världens största land.

Exakt när urartade demokratibygget i Ryssland? Var det 1993 när parlamentet gjorde väpnat uppror och Boris Jeltsin svarade med stridsvagnar? Var det förvandlingen av relativt fria massmedier till privata smutskastningskanoner i oligarkernas händer i mitten på 1990-talet? Var det det dubiösa presidentvalet 1996 eller Jeltsins märkliga överlämnande av maktens stafettpinne till Putin i nyårstalet den 31 december 1999?

Omöjligt att säga. Men sista spiken i kistan var Putins statliga övertagande av den alltför oberoende tv-kanalen NTV i april 2001.

Glasnost – öppenhet och fri press – hade varit den viktigaste byggstenen i Michail Gorbatjovs reformer som ledde till Sovjetimperiets undergång. I april 2001 stängde Putin fönstret för den kritik av makthavare i riks-tv som hade nått hem till varje ryskt vardagsrum. Det som återstod var några tidningar och radiostationer för den upplysta eliten i Moskva och S:t Petersburg. Och så fanns den där leksaken, internet, som färre än 8 procent av befolkningen hade tillgång till. Inget att bry sig om.

För Putin har kanske tiden stått stilla, men inte för resten av världen. År 2012 använder varannan invånare i Ryssland internet regelbundet, i storstäderna nästan alla. Nätet har blivit det absolut viktigaste forumet för samhällsdiskussion. Internets betydelse har blivit mycket större än i Västeuropa, eftersom andra möjligheter för alternativa röster att göra sig hörd är så begränsade. En färsk undersökning visar att nätet nu är en viktigare informationskälla än tv för ryssar i alla åldersgrupper upp till 45 år.

I västliga demokratier är det framför allt ett ekonomiskt problem för de etablerade mediehusen att internet håller på att ta över en allt större del av informationsförmedlingen: hur ska man kunna ta betalt för den journalistik man vill bedriva?

I ett mer auktoritärt samhälle som Ryssland blir det fria nätet ett problem för hela det statliga informationsmonopolet: hur ska man kunna stoppa aktiva medborgare från att skapa en helt egen informationsrymd som är mer eller mindre oberoende inte bara av staten, utan också av ekonomiska intressen som lätt kan styras av staten?

Det ryska nätsamfundet har i en ny form återskapat sovjettidens regimkritiska subkultur med förtroliga kökssamtal och samizdatlitteratur. Samhällskritiska texter som på sovjettiden maskinskrevs med karbonpapper i fem exemplar finns nu fritt tillgängliga. Alla som så önskar kan delta i samtalet.

Makthavarna har gjort några tafatta försök att statuera exempel genom att fängsla eller bötfälla nätanvändare som gått över gränsen till det tillåtna. Inför viktiga händelser har DDoS-attacker använts för att blockera störande sajter, och det händer att betalda bloggare spammar twitterkanaler eller saboterar oppositionsaktivisters bloggar. I huvudsak råder det ändå fullständig frihet och anarki på nätet i Ryssland. I stället för pengar eller myndigheter är det förtroendekapital som styr: man följer skribenter som man personligen litar på.

Rysslands kanske mest kända bloggare, juristen och antikorruptionsaktivisten Aleksej Navalnyj, var den första i Ryssland som lyckades använda crowdsourcing i stor skala. På tre månader samlade han in 6 miljoner rubel (ungefär 1,4 miljoner kronor) för projektet RosPil, en webbplats som med hjälp av internetanvändare avslöjar korruption inom statlig upphandling. Pengarna används huvudsakligen för att anställa jurister som driver avslöjandena vidare i officiella instanser och vid behov går till domstol.

Oberoende kontrollörer har tillgång till hela projektets bokföring. Med sitt goda namn ansvarar de inför nätsamfundet för att pengarna går till rätt ändamål och inte försnillas. Samma modell för penninginsamling användes senare för att finansiera scenen, ljudanläggningen, jätteskärmen, bajamajor och andra attiraljer som behövdes för vinterns stora demonstrationer.

Navalnyj är en av ett femtiotal ryska toppbloggare som har minst 10.000 följare på den i Ryssland extremt populära bloggplattformen LiveJournal. På Twitter har Navalnyj över en kvarts miljon följare. När han och andra inflytelserika bloggare väljer att sprida inlägg om exempelvis valfusk eller annat som de statsstyrda medierna inte skriver om får det stor betydelse.

Internetsamfundet spelade en viktig roll när det omfattande fusket under parlamentsvalet i december avslöjades, och när det breda missnöjet kanaliserades i jättelika demonstrationer i centrala Moskva. Ännu tydligare blev nätets betydelse efter Vladimir Putins makttillträde den 7 maj. Centrala Moskva var i belägringstillstånd och fyllt med kravallpoliser, oppositionsmanifestationer var förbjudna, men det stoppade inte demonstranterna som använde Twitter för att organisera sina spontana aktioner.

När polisen spärrade av ett torg var de aktivister som inte gripits redan på väg till nästa samlingsplats som meddelades på Twitter. Ofta var det stället där Aleksej Navalnyj befann sig. Fyra gånger greps han av polisen. Han fortsatte att twittra från fångbilen och så fort han släpptes fri meddelade han att han var på väg tillbaka till den vandrande demonstrationen. Till slut tröt polisens tålamod. Navalnyj och vänsterfrontens Sergej Udaltsov dömdes till 15 dygns administrativ arrest för ”motstånd mot tjänsteman”.

Proteströrelsen måste ha gjort det uppenbart även för Vladimir Putin att nätsamfundet kan utgöra en fara för hans styre. Men att stoppa spridning av regimkritisk information på nätet låter sig inte göras utan hårda, repressiva metoder som knappast är förenliga med den bild av Ryssland som ett modernt, öppet samhälle som makthavarna vill upprätthålla.

Fast utan informationsmonopol blir stats-tv som bara berättar halva sanningen ett knepigt verktyg att hantera.

När nyhetssändningen Vremja, som behållit sin pampiga signaturmelodi från Sovjettiden, på fredagskvällen visade ett inslag om den vandrande demonstrationen som nu slagit läger i en park tog det inte bloggarna många timmar att avslöja lögnerna. Den arga granne som i inslaget hävdade att demonstranterna uträttar sina behov överallt och att deras oväsen stör henne i lägenheten visade sig vara en funktionär i Putinpartiet från en helt annan del av Moskva. Alla tulpaner i parken nertrampade av demonstranter? Men vad är det då som syns bakom tanten, undrade bloggare som också lade ut fler bilder på de fina, orörda planteringarna i parken – och på tanter som river tulpaner i parker.

Utan censur på nätet blir den ryska statliga propagandaapparaten allt mer irrelevant och otidsenlig. Men att införa censur på nätet skulle göra hela Ryssland otidsenligt och irrelevant. Därför fortsätter internetsamfundets och medborgarjournalistikens betydelse att växa i Ryssland, medan allt fler struntar i stats-tv.

Mer på temat:

• Ryska bloggare att följa
• Sanning och lögn i Ryssland
• Navalnyj: ”Visst är jag en rysk nationalist”
• I Ryssland litar ingen på en journalist
• USA är löjligt men Ryssland är starkt

Inlägget publicerades ursprungligen på expertbloggen Världen österut