Boris Akunin är Rysslands populäraste författare, han har skrivit tiotals böcker som trycks i jätteupplagor och finns till salu överallt. Flera av hans historiska deckare har även översatts till svenska, och fem av dem har filmatiserats i Ryssland. Akunin skriver bra och är en intelligent och älskvärd person – men hans böcker är i första hand underhållningslitteratur, vilket han själv är den förste att erkänna.
På sätt och vis är Akunins böcker en intellektuell lek, både för läsaren och för honom själv. Akunin heter egentligen Grigorij Tjchartisjvili. Till utbildningen är han litteraturvetare och översättare från japanska, och fram till sin senaste bok har han gjort gällande att hans skönlitterära verk inte ska ses som seriös litteratur. Hur det är med den senaste boken, Aristonomia, ska vi strax återkomma till.
Förutom sina historiska deckare är Akunin-Tjchartisjvili känd bland annat för sin publicerade brevväxling med den fängslade oljemagnaten Michail Chodorkovskij, som aktiv deltagare och talare på vinterns protestaktioner, samt senast som initiativtagare till författarpromenaden, en spontan demonstration som i maj lockade minst 10 000 Moskvabor, och som troligen är en av anledningarna till den nya lagen med hårda straff för den som organiserar gemensamma promenader.
Jag har bara orkat läsa ett par av Akunins historiska deckare – jag har svårt att lägga kraft på böcker som författaren själv inte tar på allvar. Därför tyckte jag att det lät intressant när Akunin-Tjchartisjvili meddelade att han nu skrivit sin första seriösa roman som snart skulle komma ut under hans riktiga namn. Nu finns boken och jag har läst den. Jag misstänker att den inte kommer att översättas till andra språk.
Boken heter Aristonomia och författaren anges som Akunin – Tjchartisjvili. Man kan undra om Tjchartisjvili låtit sin kända pseudonym stå kvar som medförfattare för att boken ska sälja bättre, eller eftersom han till slut inte riktigt nått fram till den seriösa bok som han ville ge ut under sitt eget namn.
Jag misstänker att boken är tänkt eller var tänkt som första del i ett större verk. Boken inleds med ett filosofiskt traktat som handlar om människovärdet och människans strävan efter det goda. Nittonhundratalet har varit en mörk tidsålder för denna strävan, förklarar berättaren som visar sig inte vara Tjchartisjvili själv, som man först skulle kunna tro, utan en okänd sovjetmedborgare som verkar ha tecknat ner sina tankar någon gång kring 1950.
Möjligen är berättaren Anton Klobukov, son till en demokratiskt sinnad och dödssjuk före detta universitetslärare i juridik i Sankt Petersburg. Intrigen i boken, som flera gånger abryts av det filosofiska traktatet, handlar i alla fall om Klobukovs liv, från ungefär 1916 till 1920. Tanken verkar vara att använda svåra val i Klobukovs öde som illustration till de filosofiska resonemang berättaren för, men jag tycker inte riktigt greppet fungerar.
Berättelsen om Klobukov börjar med hur han som tonåring plötsligt förstår att han är speciell, att han är utvald. När han berättar om sina funderingar för en påläst kompis på gymnasiet får han inte det svar han förväntar sig:
А-а, – сказал небрежно, – думай-думай. Полезно для развития личности. Про Бога, вечность, бесконечность и прочие ребусы. Я в прошлом году тоже чуть себе голову не свихнул. Только велосипед не изобретай. Почитай историю философии, там всё жевано-пережевано.
Ja, ja, sade han överlägset, fundera på. Det är nyttigt för personlighetens utveckling. Fundera på Gud, evighet, oändlighet och andra rebusar. Själv funderade jag också förra året så att huvudet nästan trillade av. Men försök inte att återuppfinna hjulet. Läs filosofins historia, där finns allt färdigtuggat.
Den överlägsna skolkamratens varning verkar vara riktad både till Anton Klobukov och till Akunin-Tjchartisjvili, men ingen av dem lyssnar på det örat. Klobukov fortsätter att vara utvald och Tjchartisjvilis berättare fortsätter att utveckla sin lära om “aristonomi” som går ut på att människolivets betydelse är självförverkligande som uppnås genom att verka för det goda och motverka det onda.
Tjchartisjvili har uppenbart läst en hel del gamla filosofer, men det hans berättare har att tillägga utöver en sammanfattning av deras funderingar känns aningen banalt. Inte heller personerna i den berättande delen av boken känns speciellt djupa. Huvudpersonen Anton Klobukov lever i en helt manlig värld, och de få kvinnor som dyker upp i berättelsen är om möjligt än mer stereotypa än männen.
Anton öde tar formen av hans pappas gamla studenter som hamnar på olika sidor av fronten i det ryska inbördeskriget och som efter en vända i de rödas dödscell i Petrograd skickar honom än till Schweiz där han genom märkliga förvecklingar blir världens första utbildade anestesiolog, än till Vrangels vita Krim där han blir regeringens rådgivare. Till slut hamnar Klobukov återigen i det röda Ryssland där han under polsk-sovjetiska kriget 1920 slutgiltigt förlorar sin tro på människan – och där tar romanen abrupt slut, på ett slagfält någonstans i västra Ukraina.
Kopplingen mellan den gåtfulla sovjetiska berättaren – som uppenbarligen skriver sitt filosofiska traktat strax efter andra världskrigets slut – och den utvalde Anton Klobukov framgår inte, även om man kan misstänka att det är Anton som är berättaren. Inte heller framgår det vad det är för svåra umbäranden som berättaren antyder att han gått igenom. Därför är det svårt att undvika tanken att den nu publicerade boken är en del av en större helhet som författaren inte velat eller hunnit färdigställa.
Kanske är det så att Tjchartisjvili helt enkelt ville få ut sin bok så fort som möjligt, medan den stora protestvågen pågår och många av hans läsare i Ryssland funderar på vad det är för land de lever i.
I det filosofiska förordet till boken kan man läsa bland annat följande:
Речь идет обо мне, только обо мне самом. И пишу я эту книгу исключительно для себя.
С молодого возраста я начал ощущать, и чем дальше, тем сильнее, потребность – вернее даже долг – понять, зачем всё это (я, моя страна, мир, жизнь) существует, куда движется, есть ли в этом мучительном движении цель и смысл.
Detta handlar om mig, bara om mig själv. Och jag skriver den här boken enbart för mig själv.
Från unga år har jag känt, och ju äldre jag blir, desto starkare, behovet – snarare till och med plikten – att förstå varför allt detta (jag, mitt land, världen, livet) existerar, vart det är på väg, finns det något mål, någon mening i den här plågsamma rörelsen.
Författaren till förordet visar sig dock inte vara Tjchartisjvili själv, utan den okände sovjetmedborgaren från cirka 1950. På så sätt tar Tjchartisjvili avstånd från det filosofiska traktatet i boken, vilket kanske är klokt, eftersom resonemangen till stor del verkar handla om att återuppfinna hjulet. Men samtidigt tar han också avstånd från hela boken, som på detta vis blir en intellektuell lek precis som hans historiska detektiv.
En del av de filosofiska resonemangen förekommer i Akunins tidigare verk, i mer koncis form, och Aristonomia är knappast sämre än Akunins många historiska deckare. Om det till äventyrs skulle komma en fortsättning kan jag mycket väl tänka mig att läsa den för att få reda på vad som hände med Anton Klobukov efter 1920. Problemet med boken är att den inte är vad den utgör sig för att vara. Detta är inte seriös, djuplodande litteratur.
Mer på temat:
2 svar på ”Tjchartisjvili förblir Boris Akunin”
Är han georgier?
Georgisk pappa. Läs mer här:
https://www.glasnost.se/2012/putin-och-skallmatarna/