Jag vaknar mitt i natten med en tanke i huvudet: Eberhard har fått sparken. Hur ska han klara det? Finns det något liv för honom utanför den byråkratiska labyrinten i Moskva, där han klättrat upp till en grön kvist som chef för presstjänsten i en stadsdelsförvaltning och med hjälp av invecklade intriger lyckats klamra sig fast i tio år. Finns han överhuvudtaget, annat än som en roll i det byråkratiska spelet där allt kan köpas och säljas?
Nej, han finns inte. Inte fysiskt. Han existerar bara i en bok. En elektronisk bok i min androidplatta. Inte heller finns “Väst-sydliga prefekturen” i Moskva där Eberhard är anställd. Ändå är det omöjligt att sluta tänka på Eberhards liv när man väl kommit in i Aleksandr Terechovs nya roman Nemtsy (“Tyskarna”). Det är den bästa bok jag läst på länge. Helt omöjlig att lägga ifrån sig är den också.
Boken heter som sagt “Tyskarna”, och flera av huvudpersonerna i boken har tyska namn. Terechov själv ger inte någon direkt förklaring, men några recencenter menar att dessa “tyska” blodsugande byråkrater beter sig som utlänningar i sitt eget land, som en härskande klass, som en ockupationsmakt.
I viss mån är boken förmodligen självbiografisk. Terechov var under ett antal år presschef för prefektskontoret i Moskvas västra administrativa distrikt, ett distrikt med 1,3 miljoner invånare. Men den byråkratiska kampen, den allomfattande korruptionen och palatsintrigerna som Terechov på lysande sätt beskriver är inte det centrala i boken. Eller visst är de det, men i överförd bemärkelse. Kampen för en egen plats i byråkratin blir en bild av hela livet. Eberhard kan inte sluta klättra, då trillar han. Målet är allt, medlen räknas inte. Men vad är målet, och går det att uppnå?
Eberhards samtal med en poliskapten som vaktar utanför en möteslokal är en nyckel till spelreglerna i denna värld. Polismannen undrar om presschefen vet vartåt det lutar i maktkampen i republiken Tatarstan – om Putin sparkar Tatarstans ledare hoppas han att inrikesministern flyttas dit, då blir det ändringar i den högsta polisledningen, och det i sin tur måste leda till att gränserna för de lokala polisdistrikten i Moskva ändras så att han får tillbaka ansvaret för stationstorget i Pestjanoje, där man kan samla massvis med mutor från försäljare som saknar tillstånd.
— Alltså Sjajmijev tvingas avgå… — Eberhard fattade inget. — Nurgalijev lämnar sin plats, Moskvas polischef sparkar distriktschefen…
Kaptenen gick över hela skissen en gång till och kontrollerade att allt hänger ihop:
– Sedan åker Pljaskin ut, efter honom Tjupryna, — och så tittade han med frågande min: uppfattat?
– Och? — frågade Eberhard försiktigt.
– Och jag kommer till Nizjneje Pestjanoje! — avslutade kaptenen fientligt, förnärmad över att Eberhard inte hade fattat det viktigaste.
– Inte kan ju Putin som konstitutionens garant låta bli att lägga sig i det som händer i Tatarstan! Jag tror aldrig Sjajmijev kan sitta kvar! Jag håller koll på nätet hela tiden, det är rena medeltiden i Tatarstan… Allt är som vi lärde oss: någon sorts tatarfurstar! Feodalism! Och folket, hur man än försöker skrämma dem, tålamodet är inte oändligt. Någon gång tar det väl slut? De tar sig ut på torget och kräver rättvisa! Och reser sig. Och talar ut! Eller hur?
Men det är inte det feodala förtrycket i Tatarstan som bekymrar poliskaptenen, det är mutpengarna från stationstorget i Pestjanoje som han är intresserad av. Han är en liten kugge i det stora maskineriet där allt påverkar allt, rätten att pumpa pöbeln på pengar ges uppifrån, i utbyte mot en del av pengarna, helt enligt feodalismens spelregler. Också Eberhard är en spelpjäs, kanske inte en bonde som polismannen utan en löpare, men reglerna kan han inte att ändra på, han kan bara försöka att komma så långt som möjligt längs den lediga diagonalen på brädan.
Vem är det då Putin betalar till för att få hålla på, undrar Eberhard senare i boken. Kanske är det Gud?
Hela Eberhards liv är ett enda spel där han har reducerat sig själv och andra till kuggar i maskineriet, ett maskineri där man måste trycka på rätt knapp, säga rätt saker till rätt person person i rätt ögonblick för att livet ska rulla vidare, så att allt inte bryter ihop.
På sitt sätt försöker Eberhard köpa sig frihet, med förödande resultat. Efter flera års dubbelliv har Eberhard skiljt sig för att flytta ihop med sin älskarinna Ulrike. Han försöker hoppa av det gamla ekorrhjulet men hamnar direkt i ett nytt. Spelreglerna har följt med Eberhard.
Den nya familjen blir ett nytt projekt, en ny lägenhet ska byggas och inredas. Snart behöver Eberhard ett nytt andningshål i form av vårdnadsjuristen Larissa eller Svetlana, Eberhard vill aldrig minnas vad hon heter. Men också hon upphör snabbt att representera friheten och blir ytterligare en knapp som man måste trycka på, och Eberhard börjar leta efter ännu ett nytt andningshål.
En röd tråd genom boken är Eberhards kamp för att behålla kontakten med dottern Erna, som hans före detta fru Sigild använder som en spelpjäs i kampen om pengar och makt. Pengar och makt i form av mutor och kontakter är vad Eberhard i sin tur använder i kampen om umgängesrätten.
Erna själv är bara en röst i telefonen, sedan inte ens det. Hon är allt det mänskliga Eberhard saknar i sitt liv.
Allt rasar samman när Eberhard förlorar sitt fotfäste i den byråkratiska apparaten och efter ett fatalt felsteg i utkanten av spelbrädan hamnar i skuld till maffian.
Både den gamla älskarinnan Ulrike och den nya Larissa-Svetlana väntar barn som Eberhard är pappa till när mörkermännen sparkar omkull Eberhard och kräver mer pengar. Den nya lägenheten är redan såld. Först när allt verkar förlorat börjar Eberhard fundera på spelreglerna. Vad är då meningen med spelet? Med livet? Har han levt? Är han bara en skugga? Varför har han inte sett allt det goda i sitt liv?
Något av Eberhard finns det i var och en av oss, men sällan har jag känt mig så lycklig över mitt eget liv och min familj som efter att ha läst ut denna bok. För jag är trots allt inte Eberhard. Och det är inte han själv heller i slutet av boken, men kanske är det för sent.
Aleksandr Terechovs roman Nemtsy har tilldelats priset Nationell bästsäljare 2012. Boken finns än så länge bara på ryska. Terechovs förra roman Kamennyj most (“Stenbron”) är enligt vissa kritiker ännu bättre. Den kommer snart i engelsk översättning.
Ett svar på ”Tyskarna har intagit Moskva”
Trevlig recension! Blir riktigt sugen på att läsa boken!