Vad har demonstranterna uppnått?

För ett par veckor sedan bad Dimitri Lennartsson mig svara på några frågor för en artikel i webbtidningen Utrikesperspektiv som ges ut av Utrikespolitiska föreningen vid Lunds universitet. Nu har artikeln publicerats, på engelska. Det var givetvis bara en liten del av mina svar som fick plats där. Med Dimitris tillstånd publicerar jag därför frågorna och svaren i sin helhet här. De känns fortfarande ganska aktuella.

Det viktigaste som hänt under tiden är att oppositionskandidaten Grigorij Javlinskij stoppats av Centrala valkommissionen. Eventuellt borde jag ha nämnt Prochorov, men jag tror fortfarande att det är Ziuganov som har störst chans att komma på andra plats. Och det bästa oppositionen kan hoppas på är fortfarande att Putin inte vinner i första omgången, det skulle försvaga hans maktposition en hel del och kanske tvinga honom att lyssna på kritiken.

Ytterligare en sak som kanske bör nämnas är gårdagens bilburna demonstration i Moskva, som lyckades över (min) förväntan och samlade tusentals bilar med vita band och andra vita attiraljer. Det tyder på att den planerade stora protestmarschen den 4 februari verkligen blir stor. Och 24.700 har redan anmält sig på Facebook. Vid de två tidigare tillfällena, den 10 och 24 december, har jag för mig att det var fler som kom än som hade anmält sig.

Men här kommer Dimitris frågor och mina svar.

Hur ser läget ut för oppositionen inför det kommande presidentvalet i Ryssland?

Det finns ingen enad opposition i Ryssland, och följaktligen inte heller oppositionspolitiker som har någon som helst chans att vinna presidentvalet, även om det skulle vara fritt fram för vem som helst att ställa upp som kandidat. Och det är det inte – i praktiken är det de nuvarande makthavarna som bestämmer vem som får ställa upp i valet.

Det skulle vara en stor förlust för Putin och en stor seger för hans motståndare om han inte lyckades nå över 50 procent av rösterna i första valomgången och därmed tvingades till en andra valomgång.

Den mest lyckade oppositionskampanjen inför parlamentsvalet var den som gick ut på att alla borde gå till urnorna och rösta, på vilket som helst parti förutom Putins Enade Ryssland. Det är sannolikt att en liknande kampanj kan nå viss framgång under presidentvalskampanjen och att Putins motståndare tar sig till vallokalerna, trots att det inte finns någon tydlig oppositionskandidat, och röstar på “vem som helst förutom Putin”.

I så fall är kommunistledaren Gennadij Ziuganov den som har störst chans att gå vidare till en andra omgång mot Putin. Däremot har han ingen chans att segra, och inte heller är han någon riktig oppositionspolitiker, utan en del av det politiska etablissemanget.

De två stora demonstrationerna under vintern 2011 överraskade många – men vad har de lyckats åstadkomma i praktiken?

De har lyckats åstadkomma flera stora saker. Den allmänna apatin har brutits, medborgarsamhället har vaknat. Välutbildade unga ryssar som fått nog av den offentliga lögnen, vars kulmination det omfattande valfusket var, upptäckt att de inte är ensamma, att de är många, att de är en kraft att räkna med.

Även makthavarna har fått se att det finns en gräns för vad medborgarna i ett modernt, på många sätt öppet samhälle kan tolerera, och att de som bestämmer åtminstone i viss mån måste anpassa sig till kraven för att undvika att konfrontationen i samhället ökar. Inte bara medborgarna utan även makthavarna har vaknat och tvingats upptäcka att folket inte alltid går att manipulera hur som helst.

Makthavarnas långa tystnad efter de två första demonstrationerna och de blandade och förvirrade reaktionerna därefter visar att eliten uppmärksammat förändringen i samhällsklimatet men att den inte riktigt förstått vad denna vändning innebär eller hur länge den kommer att bestå. Det vet å andra sidan inte heller någon annan.

De konkreta förändringarna har hittills varit mycket små, i praktiken handlar det om några lagförslag som kan komma att leda till mindre justeringar i det politiska systemet, samt förflyttningar av tjänstemän som eventuellt kan ha varit planerade redan före demonstrationerna. Därutöver har makthavarna skruvat upp smutskastningskampanjen mot utvalda oppositionsföreträdare. Eventuellt hoppas de att stormen blåser över och att de under tiden i vanlig ordning kan stoppa motståndarna med hjälp av grov propaganda.

Tror du att vi kommer få se något liknande under våren?

Vi kommer att se en stor demonstration den 4 februari, en månad före presidentvanet – och eventuellt ytterligare en stor demonstration före valdagen. Storleken på dessa demonstrationer kommer att vara ett tydligt tecken på huruvida uppvaknandet av medborgarsamhället fortsätter eller om apatin kommer tillbaka.

Nu när fusket i parlamentsvalet har fått så stor internationell uppmärksamhet, hur tror du att Putin och Medvedevs parti kommer gå tillväga för att vinna valet i mars? Kommer de tillämpa andra taktiker?

Det är osäkert exakt hur mycket det öppna valfusket påverkade resultatet i parlamentsvalet, men i alla fall är det uppenbart att Enade Ryssland utan fusk inte skulle ha haft egen majoritet i parlamentet.

I presidentvalet är behovet av öppet fusk mindre, och det kommer också att vara svårare att fuska, eftersom antalet vanliga medborgare som anmäler sig som valövervakare troligen kommer att vara mycket större denna gång. Ändå kommer valfusk att ske i viss omfattning, dock troligen mindre än i parlamentsvalet. Men eftersom en seger i första omgången är symboliskt viktig för Putin kommer den byråkratiska apparaten att använda alla andra tillgängliga medel för att försäkra sig om han får över hälften av rösterna. Allra viktigast blir som vanligt omfattande propaganda för Putin i de statligt styrda massmedierna.

Medvedev har ansetts som den mer liberala av de två nyckelfigurerna, men vad är egentligen den huvudsakliga skillnaden mellan de två och tror du att Medvedjev hade fört annan politik utan Putins närvaro i partiet?

Det finns ingen skillnad mellan de två utöver det faktum att det är Putin som bestämmer. Medvedev är Putins kreatur och utan Putin hade han aldrig blivit president. Han är ingen politiker, har inga ledaregenskaper och ingen karisma, och det var precis dessa ickeegenskaper som gjorde att Putin valde honom som sin ställföreträdre. För övrigt är inte heller Enade Ryssland ett parti, utan snarare en korporation vars huvudsakliga syfte är att upprätthålla ömsesidig lojalitet mellan den ryska maktapparatens olika våningar och förgreningar.

Hurdan är omvärldens syn på Ryssland just nu? Har något förändrats i med de stora demonstrationerna som ännu ett led av revolutionsvilja i världen under 2011?

Det beror helt och hållet på vilken del av omvärlden man tänker på. Någon revolutionsvilja finns det dock inte i Ryssland i dag, demonstrationerna är snarare ett uttryck för att stora delar av befolkningen fått nog av makthavarnas förljugenhet och på detta vis kräver respekt för sitt människovärde. “Det är vi som är Ryssland”, “Det är vårt land” var typiska slagord under den första stora demonstrationen den 10 december.

Demonstranterna vill inte ha stora omvälvningar, de vill bara att staten och makthavarna följer gällande lag och slutar luras. Det är inget litet krav i dagens Ryssland. Genom att övervinna apatin och ta sig ut på gatorna har ryssarna återerövrat sin självrespekt och väckt förhoppningar om möjligheten av en utveckling mot ett mer demokratiskt, modernt och öppet samhälle.

Utanför Ryssland har demonstrationerna skapat nytt intresse för landets utveckling och hos många skapat respekt för de ryssar som inte längre vill tiga och lyda, utan som vill återta sitt eget land.

Det är inte helt omöjligt att den arabiska våren i viss mån inspirerat även ryssar att ta sig ut på gatorna efter fuskvalet. Att som Vladimir Putin hävda att det skulle vara utländska krafter som ligger bakom demonstrationerna är givetvis struntprat. Den enskilt viktigaste faktorn som lett till demonstrationerna är varken arabiska våren eller amerikanska komplotter, utan internet och sociala nätverk, där allt fler ryssar fått möjlighet att öppet utbyta information och komma fram till att nog är nog.

Mer på temat:

• Russian protests no threat to Putin