När Ukrainas president Viktor Janukovytj förra veckan efter många piruetter gav efter för trycket från Ryssland, vände på klacken och stoppade det sedan länge förberedda samarbetsavtalet med EU, glömde han bort en enda sak: det ukrainska folket.
Den läxan borde han redan ha lärt sig. Det var folket som för nästan exakt nio år sedan upprördes av det omfattande fusket i presidentvalet och genomförde den orangea revolutionen på Självständighetstorget i Kiev. Den gången lyckades Janukovytj inte bli president.
Revolutionen kunde aldrig infria sina löften om ett demokratiskt, välmående och europeiskt Ukraina. I stället började de nya makthavarna snabbt bråka med varandra, och 2010 fick Janukovytj en ny chans. Han valdes till president och såg snabbt till att låsa in sin motkandidat, revolutionsledaren och den före detta premiärministern Julia Tymosjenko.
Det ukrainska politiska spelet handlar till stor del om olika, ofta regionala elitgruppers ekonomiska och maktpolitiska intressen som ställs mot varandra. Partierna har sällan någon tydlig ideologisk linje, utan fungerar som intresseorganisationer för dessa elitgrupper. Pengar är detsamma som makt i ukrainsk politik, och nästan allt går att köpa.
Janukovytj har glömt bort folket eftersom han stirrat sig blind på det kortsiktiga maktspelet, som även Ryssland blandat sig i. Ukrainas ekonomi är på ruinens brant, och för att rädda budgeten beslutade han till slut att pantsätta EU-samarbetet för snabba ryska pengar. Han gjorde precis som ukrainska politiker brukar göra: han vände kappan efter vinden.
Men nu verkar han ha ändrat sig en gång för mycket. Huvudstaden är inte hans starka område, och när polisen dessutom brutalt misshandlade ett antal demonstranter på Självständighetstorget natten mot lördagen fick Kievborna nog och gick man ur huse för att kräva regeringens avgång.
Demonstranterna har ockuperat Kievs borgmästarkontor och fackföreningarnas hus precis intill Självständighetstorget, där de upprättat högkvarter. Att kasta ut dem med våld skulle bara förvärra konflikten.
På måndagen meddelade Janukovytj i stället att han skickar en ny delegation till Bryssel för att än en gång diskutera samarbetsavtalet. Frågan är vad han vinner på det, annat än tid. Men att vinna tid är alltför ofta det ukrainsk politik handlar om – de ständiga konflikterna mellan konkurrerande elitgrupper omöjliggör all långsiktig planering.
Vladimir Putin hävdade i går att protesterna i Ukraina provocerats fram utifrån. Det har han rätt i – han behöver bara titta i spegeln för att se den skyldige. Återstår att hoppas att den ukrainska makteliten även denna gång kan ta fram en kortsiktig kompromisslösning utan blodspillan. Regeringens avgång och nyval till parlamentet skulle kunna bana väg för en sådan.
