Det är inte enbart de befintliga repressiva lagarna som används för att sätta dit irriterande oppositionella och demonstranter i Ryssland. Räcker inte lagarna till är det bara att stifta några nya. Nu är det dags igen.
“Det verkar som om Putin tänker ställa upp i valet 2018.” Det var den korta kommentaren från Aleksej Venediktov till de senaste dagarnas politiska händelser i Ryssland. Han är chefredaktör på radiostationen Echo Moskvy och en av de skarpaste politiska bedömmarna i Ryssland. Kanske har han rätt. I alla fall är det allt mer uppenbart att den farlige oppositionskandidaten Aleksej Navalnyj inte tillåts delta i presidentvalet 2018. Och inte heller i presidentvalet 2024.
Skräddarsydda lagar är den ryska maktelitens sätt att dra åt tumskruvarna och låtsas som ingenting. Det är som att skjuta flugor med hagelbössa och sedan hävda att det inte alls var de irriterande insekterna man ville komma åt. Precis som en oförsiktigt siktad hagelbössa kan också missbruk av den lagstiftande makten skada omgivningen på ett sätt som är svårt att förutse.
Oberoende valövervakare och framför allt organisationen Golos var de ryska makthavarnas värsta huvudvärk efter parlamentsvalet i december 2011. Hur ska man kunna få fram rätt valresultat om det hela tiden springer runt övervakare som petar i alla papper och valurnor? Och när fusket avslöjades blev det dessutom protester. Stora protester, de största efter Sovjetunionens fall. Det var uppenbart att något måste göras.
Det räckte inte att Golos vräktes från sina lokaler precis inför presidentvalet 2012. Här behövdes tyngre artilleri. Snabbt kastade man ut den amerikanska biståndsorganisationen USAID, som varit en av Golos viktigaste bidragsgivare samt stiftade en märklig lag om “utländska agenter”. Och vilken är den första och hittills enda organisation vars verksamhet förbjudits i enlighet med den nya lagen? Ett tips: namnet börjar på bokstaven G.
En annan av de många repressiva lagar som trädde i kraft efter protestvågen förbjuder alla som dömts för “allvarliga brott” att någonsin kandidera i val. Lagen trädde i kraft den 1 juli 2012. Då hade en rättslig process redan inletts mot Aleksej Navalnyj. Den 18 juli 2013 dömdes Navalnyj med hjälp av uppdiktade anklagelser till fem års fängelse för förskingring – ett “allvarligt brott”.
Nu kunde Aleksej Navalnyj ändå delta i borgmästarvalet i Moskva den 8 september, eftersom domen inte vunnit laga kraft. Man kan spekulera mycket kring varför Navalnyj efter många turer till slut tilläts kandidera i valet, men efter hans framgångar blev det ännu tydligare att han är farlig och måste stoppas – helst så att det inte ser ut som om man stoppar just honom.
Den 16 oktober togs Aleksej Navalnyjs överklagande av fängelsedomen upp i nästa instans, som blixtsnabbt ändrade straffet till fem år villkorligt. Resultatet är att Navalnyj får fortsätta att vara på fri fot, men inte kandidera i val.
Det fanns bara ett litet problem: några dagar tidigare hade Rysslands författningsdomstol efter överklagande kommit fram till att lagen som förbjuder brottsdömda att kandidera i val i all evighet inte är författningsenlig. Lagen måste ta hänsyn till stafftiden och hur samhällsfarligt brottet är, skrev författningsdomstolen i sitt beslut.
Sagt och gjort. Lagen ska ändras. En vecka efter det att Navalnyj dömts till villkorligt straff lade tre framstående parlamentsledamöter från Enade Ryssland fram ett ändringslag. I stället för livstid ska den som dömts för ”allvarligt brott” stängas av från alla val i tio år. Tioårsperioden ska dock inte börja räknas från när brottet begicks, när domen föll, eller ens när straffet var avtjänat, utan från den tidpunkt då brottet stryks från belastningsregistret. Och som av en händelse har gallringstiden för belastningsregistret nyligen förlängts så att den för ”allvarliga brott” nu är åtta år. Att förslaget går igenom är det ingen som betvivlar – den som lagt fram det är ju Vladimir Pligin, ordförande i konstitutionsutskottet.
Summan av kardemumman blir att Aleksej Navalnyj visserligen kan få kandidera i val, men allra tidigast någon gång våren 2026. Uppenbarligen var det utifrån denna siffra som Aleksej Venediktov drog slutsatsen att Putin bestämt sig för att ställa upp och vinna presidentvalet 2018. Då sitter han nämligen kvar till år 2024, när han fyller 72. Vad som sker med den farlige motkandidaten Navalnyj därefter blir rimligtvis en fråga för Putins kronprins.
Och så var det det där med flugor och hagelbössa. Lagen mot ”utländska agenter” har givetvis inte bara drabbat Golos, utan också lett till problem för ett stort antal andra medborgarorganisationer. Dessutom undergräver den selektiva tillämpningen av lagen det redan skrala allmänna förtroendet för det ryska rättssystemet. Förtroendet minskar ytterligare när det blir uppenbart att lagar inte bara tillämpas utan också stiftas med syfte att främja den styrande gruppens kortsiktiga politiska intressen.
I sin utmärkta bok Iz ognja da v polymja (”Ur askan i elden”) om rysk politik sedan Sovjetunionens fall lägger Vladimir Gelman fram fyra utvecklingsscenarier för dagens Ryssland som ser ut ungefär så här (min sammanfattning):
1. Stagnation – eller “förruttnelse”, som Gelman kallar det: Makthavarna försöker göra så få ändringar som möjligt i den modell som fungerat sedan millennieskiftet. Problemet är att pengarna tryter.
2. Utökad repression: För att systemet inte ska rasa samman måste makthavarna dra åt skruvarna ytterligare. Problemet är detsamma som i första varianten: även repression kostar pengar. Man måste betala för säkerhetsapparatens lojalitet.
3. Regimen kollapsar: Ett mindre sannolikt alternativ, men inte helt omöjligt, eftersom det är uppenbart att det krävs allt mer arbete för att bevara jämvikten i systemet.
4. Smygande demokratisering: Regimen tvingas till mindre eftergifter för att bevara balansen. Med tiden kan eftergifterna ackumuleras till något betydelsefullt.
Med undantag för variant 3, vars konsekvenser förresten är omöjliga att förutse, ska man kanske inte nödvändigtvis utgå ifrån att varianterna utesluter varandra. Snarare går de in i varandra – i dagens utveckling kan man både se element av stagnation och ökad repression, men även av viss smygande demokratisering, exempelvis borgmästarvalet i Moskva. Det som är uppenbart är att systemet inte är i balans. För att finjustera läget tvingas makthavarna stifta nya lagar på löpande band, så att statsduman fått öknamnet ”den galna datorskrivaren”.
Trots Enade Rysslands minskade stöd har lydiga ledamöter efter fuskvalet 2011 fortfarande en konsitutionell majoritet i duman. Det skulle alltså i princip inte vara svårt för de styrande att ändra grundlagen bäst de vill. Att man inte gör det, utan i stället låter författningsdomstolen komma med synpunkter som man sedan låtsas ta hänsyn till tyder på att man av olika skäl inte öppet vill välja repression som lösning för dagens problem, utan hellre finjusterar systemet för att hålla balansen. Men inte många tror att balansen verkligen kan bevaras till 2024.
Teckning: Sergej Jolkin (Putin stöttar sig på allt fler lagar.)
Ett svar på ”Skräddarsydda lagar skyddar makten”
Mycket intressant om än väldigt skrämmande. Tack för att du delar med dig av din kunskap!