Tövädret i Moskva är inte bara nostalgi

Året är 1961, Stalins balsamerade kropp ska snart bäras ut ur mausoleet på Röda torget, och allt är vackert i Moskva. Valerij Todorovskijs nya serie Ottepel, ”Töväder”, är årets stora händelse för ryska tv-tittare. I hans värld är människor inte enkla.

Valerij Todorovskij är son till den kände sovjetiske regissören och filmaren Pjotr Todorovskij, och miljön i serien är hämtad från Todorovskij den äldres ungdom i bohemiska filmkretsar i början av 1960-talet. Huvudpersonen, kameramannen Viktor Chrustaljov (Jevgenij Tsyganov), kör en exakt likadan röd Moskvitj som Valerij Todorovskij minns från sin barndom.

Det är en optimistisk tid Todorovskij berättar om. Kriget börjar bli historia, Stalin är borta, livet är friare och Sovjetunionen är modernitetens banbrytare. Det har gått fem år sedan Sovjetunionen skickade upp den första satelliten i omloppsbana kring jorden, och detta är året då Jurij Gagarin bli den första människan i rymden.

Todorovskijs Töväder, en tv-serie i 12 delar, har fått sitt namn efter Ilja Erenburgs berättelse Ottepel, som kom ut året efter Stalins död, och på svenska fick heta Vårbrytning. Berättelsen gav namn till en hel epok i Sovjetunionens historia, men dess innehåll har nästan fallit i glömska. Delar av den återupplivas nu i Todorovskijs tv-serie, eller snarare i den film i filmen vars inspelningar serien handlar om.

Det finns många lager i Todorovskijs berättelse, och ingen av människorna i den går att kategorisera på ett enkelt sätt. De är verkliga människor med sina brister – ingen är rakt igenom god, eller ond, och det är inte alltid lätt att räkna ut motiven till deras handlingar. Det är ingen platt tv-serievärld vi befinner oss i.

Skådespelarnas och filmarnas liv, som berättelsen kretsar kring, kan ses som representanter för den nya friheten efter Stalins död. Alla behöver inte längre hela tiden vakta sina ord eller vara rädda för den svarta bilen som mitt i natten stannar utanför trappuppgången.

Men den repressiva staten har inte försvunnit, den har bara blivit lite mindre påträngande. I Todorovskijs filmvärld är det milisens brottsutredare Tsanin (Vasilij Misjtjenko) som träder in för att försöka bringa ordning i kaoset. Tsanin vill sätta dit huvudpersonen Chrustaljov för mord efter det att hans vän och supkamrat, scenaristen Kostia Parsjin (Fjodor Lavrov) i förtvivlan hoppat ut genom fönstret.

När Tsanin dyker upp på Mosfilms studio är det som en fläkt från gamla tider. Producenten Gia Taridze (Demetr Schirtladze) nonchalerar till en början den civilklädde Tsanin, men så fort han känner igen maktens representant ställer han sig upp i givakt som den före detta politiske fånge han är. Och Tsanin träder lika snabbt in i rollen som fångvaktare: “Dömd för?” frågar han producenten, som automatiskt rabblar upp lagparagrafen.

Det egentliga motivet för Tsanins iver att sätta dit Chrustaljov verkar vara att han ogillar filmarnas bohemiska och i hans tycke omoraliska och osovjetiska liv. När han tvingas avskriva brottsmisstankarna hittar han ett annat sätt att komma åt Chrustaljov: han låter publicera en tidningsartikel om hur Chrustaljov i sin ungdom slapp att bli skickad till fronten på grund av pappas goda kontakter.

Avslöjandet leder till att nästan alla tar avstånd från Chrustaljov. Kriget ligger bara 16 år bakåt i tiden, nästan alla vuxna män, och många kvinnor, har varit vid fronten. De ser inte med blida ögon på den som slunkit undan utan god anledning. Där sammanfaller filmfolkets moraluppfattning med resten av sovjetsamhället. Annars finns det många förbjudna saker som accepteras i dessa kretsar. Exempelvis homosexualitet.

Där har Todorovskij träffat helt rätt i tiden. En av de viktigaste sidopersonerna, kostymdesignern Santja (Jevgenij Volotskij) visar sig vara homosexuell, och många har sett detta som en markering mot de nya propagandalagarna. Men lagarna fanns inte när Todorovskij skrev scenariet, och han ändrade inget när lagarna trädde i kraft, berättar han i en intervju på tv-kanalen Dozjd.

Santjas berättelse, han är en av mina favoritpersoner, den filmades så som den var skriven. Jag tycker inte där finns någon som helst propaganda av vad det månne vara. Där berättas en enskild historia om en enskild människa, som bodde i ett land där han tvingades hålla sig helt gömd i underjorden. Det här är en berättelse om hur han åkte fast och vad det ledde till.

Det som händer är att Santja förälskar sig i en av skådespelarna, Ruslan (Viktor Chorinjak) och tror att han får gensvar – men han har missförstått situationen. Ruslan ser honom bara som en god vän, och blir helt utom sig när Santja försöker kyssa honom i en park. Han misshandlar Santja grovt och tillkalla milisen som låser in Santja, misstänkt för homosexualitet, ett brott som bestraffades med upp till fem år i arbetsläger.

Santja räddas av filmfotografen Ljusia, som varit hemligt förälskad i honom, och som försäkrar milisen att Santja inte kan vara homosexuell, eftersom hon är hans sambo. Ruslan går med på att dra tillbaka sin anmälan och säger till milisen att han tagit fel, men det är ändå honom alla vänder ryggen till, eftersom han misshandlat och anmält Santja.

Även om Santjas homosexualitet blir uppenbar först mot slutet av serien och inte får något stort utrymme i berättelsen är det lilla som visas helt revolutionerande i rysk tv och film. Så här säger Todorovskij i intervjun på tv-kanalen Dozjd, när intervjuaren påpekar att Santjas historia av många setts som en gest mot propagandalagarna:

Jag säger det en gång till: när jag skrev detta var det ingen gest. Det är en annan sak som är mycket viktig – jag förstod att det här inte visas på tv på bästa sändningstid, och jag vet inte om det har visats någon gång, att det här ämnet skulle ha visats i en rysk serie eller film på bästa sändningstid. Jag tror att det aldrig har skett. Men jag förhåller mig till detta som till något helt normalt, eftersom jag vet mycket väl att det här är en betydande del av vårt liv. Dessa människor finns i vår närhet, de finns bland oss, och redan från början planerade jag Santjas berättelse som en bögs berättelse. Han är förresten också en kostymdesigner, en människa ur den världen. Och han säger redan i början att han vill lämna landet, att han vill till andra sidan muren, och han pratar om Nurijevs avhopp. Med andra ord, för mig är han en symbol för vårt liv.

Det är svårt att veta vad Todorovskij hade gjort om propagandalagen redan hade funnits när han började skriva sitt manus. Hur som helst är det positivt att serien faktiskt kunde visas i stats-tv i det skick som det var tänkt från början. Det har vi ryska ettans direktör Konstantin Ernst att tacka för. Han vet nog exakt var gränsen för det tillåtna går, och om det är någon som kan ta ett halvt steg utanför så är det han.

Det sups en hel del i Töväder, alla röker, vilket har blivit mycket känsligt i rysk tv, och det finns några rätt så vågade nakenscener. Men inga svordomar, det hade Ernst sagt nej till, berättar Todorovskij.

Det finns många namngivna kvinnor i serien, men troligen skulle Töväder inte passera Bechdeltestet – när kvinnorna pratar med varandra är det oftast män de pratar om. Den starkaste personen i berättelsen är andra regissören Regina Markovna (Nina Dvorzjetskaja), som håller produktionen i gång när männen är fulla, sitter häktade eller på annat sätt är ur spel.

Förutom den homosexuelle Santja har många sätt även andra kopplingar till nutiden, framför allt när det gäller förhållandet mellan makthavarna och intelligentsian, eller “den kreativa klassen”, som det brukar heta i dagens Ryssland. Och visst finns de där, men till stor del därför att det trots allt är samma land, säger Todorovskij. Kanske det, fast det hette Sovjetunionen på 60-talet.

Sevärt är det i alla fall, som nästan allt Todorovskij gjort. Själv fick jag mersmak och försöker nu hitta också Todorovskijs senaste långfilm Geograf globus propil (“Geografiläraren söp upp jordbloben”). Den har fått lysande recensioner.

Mer på temat

• Stiljagi – en färgfläck i det gråa
• Todorovskij som Todorovskij?
• Slon.ru – Валерий Тодоровский: «Курить в кадре можно? Пить можно? Голых женщин можно?»
• Известия – Валерий Тодоровский: «Я снимал про открытость чувств и накал страстей»
• Дождь – Режиссер Валерий Тодоровский про сериал «Оттепель»: я знал, что гомосексуализм в прайм-тайм не показывают