Ryssland behöver egentligen inte den arktiska oljan. Det hävdar Dima Litvinov, den svenske Greenpeaceaktivist som greps av ryska specialtrupper på internationellt vatten och satt fängslad i Ryssland i två månader efter en protestaktion mot oljeplattformen Prirazlomnaja i Norra ishavet.
Dima Litvinov, som bor i Stockholmstrakten sedan tjugo år, släpptes mot borgen i november och tilläts resa hem efter en allmän amnesti i slutet av december. Hans far Pavel var en av de sju som tog sig ut på Röda torget för att protestera mot Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien i augusti 1968. Familjen förvisades till en liten by i Sibirien. På 1970-talet lyckades familjen emigrera till USA, där Dima Litvinov växte upp.
Dima Litvinovs morfar var den kände sovjetiske författaren och dissidenten Lev Kopelev, som fängslades i slutskedet av andra världskriget, när han kritiserade sovjetarméns övergrepp mot civila tyskar. Kopelev dömdes till tio år i arbetsläger för “borgerlig humanism”.
Sin svenska fru Anitta träffade Dima Llitvinov som tjugoårig antropologistudent i Ecuadors regnskog. I början av 1990-talet bodde paret några år i Ryssland, där Dima Litvinov hjälpte till att bygga upp Greenpeaces ryska avdelning.
Jag intervjuade honom för Sydsvenskan när han besökte Malmö i januari. Ungefär en tredjedel av det Dima sade fick plats i Sydsvenskan. Här är hela intervjun. I en tidigare intervju berättar Dima Litvinov hur gripandet gick till.
Du har ingen telefon, berätta varför?
– Min telefon är fortfarande hos FSB. Vi fick lämna in all utrustning, telefoner och datorer, för expertis. De går igenom det och letar efter bevis för att använda emot oss. För fallet är inte avslutat. Vi har fått amnesti i enlighet med den paragraf som vi var anklagade under, huliganism. Alla som var anklagade under paragrafen blev frisläppta i hela Ryssland. Men alla omständigheter kring när vi blev arresterade i internationella vatten nära Prirazlomnaja fortsätter att utredas. De behåller vårt skepp och all utrustning, våra personliga ägodelar och all skeppsutrustning är fortafarande i deras händer, och allt kan användas för nya anklagelser mot oss personligen.
Vad kan det leda till?
– Det beror på vad de hittar på. Jag är inte orolig för egen del. Om de vill anklaga mig för sjöröveri, eller banditism eller svart magi, eller vad som helst, så kommer ingen svensk domstol att lämna ut mig. Men vi har ju fyra av mina kolleger kvar i Ryssland. Denis [Sinjakov], Roman [Dolgov], Andrej[Allachverdov] och Katja [Zaspa] är i Ryssland. Det kan vara jobbigare för dem. Det kan också leda till att våra ägodelar och vårt skepp inte kommer tillbaka särskilt snabbt.
Det finns ju ett beslut i internationell domstol om att skeppet ska släppas.
– Det stämmer, det finns ett väldigt tydligt beslut från ITLOS [FN:s internationella havsrättstribunal] som kräver att Ryssland släpper både besättningen och skeppet omedelbart. Besättningen släpptes i enlighet med amnestin, inte i enlighet med det här beslutet, flera veckor efter att ITLOS kommit till sitt beslut. Och skeppet är fortfarande kvar. Man ignorerar beslutet.
Finns det någon officiell rysk kommentar till detta?
– Ja, man har sagt att man inte tänker respektera beslutet, för att ITLOS inte har jurisdiktion, vilket är helt felaktigt. Självklart har man jurisditiktion i internationella vatten. Ryssland har tidigare använt och tänker använda sig av den här tribunalen i andra fall, för sin egen del. Just nu är det ett ryskt fartyg som stoppats av senegalesiska styrkor för piratfiske. Ryssland har sagt att de kommer att använda ITLOS för att kräva att man släpper det skeppet.
Hur tänker du när det gäller dig själv? Kan du tänka dig att åka till Ryssland den närmaste tiden?
– Jag kan tänka mig att göra det, men frågan är om ryssarna skulle släppa in mig. Jag har inte fått något officiellt meddelande om det, men många som jag har pratat med säger att jag aldrig får visum. Jag har ju inget ryskt pass, och de behöver inte ge någon förklaring till varför jag inte släpps in. Jag har inte heller någon direkt anledning att åka till Ryssland i det här läget. Jag var ordförande i Greenpeace i Ryssland fram till december i fjol, men jag avgick, för jag tyckte att mitt namn var för nära associerat med det här propagandadrevet i samband med gripandet.
På tal om propaganda, hur har lagen om utländska agenter och liknande tendenser drabbat miljöaktivisterna i Ryssland?
– Det drabbar oss direkt. Lagen är egentligen gjord för att ha möjlighet att kontrollera civilsamhället, inklusive miljörörelsen. Den går ut på att i stort sett alla som får pengar från utanför Ryssland ska registreras som agenter.
Alla som sysslar med politisk verkesamhet, står det i lagen – men det finns väl ingen definition på vad politisk verksamhet är i lagtexten?
– Det finns en definition, och det är det som är mest skrämmande. Politisk verksamhet definieras enligt kommentarer till lagtexten som all aktivitet som syftar till att påverka ett politiskt beslut inom landet. Oavsett vad man gör som offentlig organisation så kan det tolkas som ett försök att påverka något politiskt beslut. Varje gång jag öppnar min mun och pratar med medier har jag ju tankar om hur en regering bör bete sig eller vilken lag som bör antas eller hur riksdagen ska rösta. Självklart försöker jag påverka politiska processer.
– Det har blivit två undantag som tvingades fram med tanke på ortodoxa kyrkan. Man undantar religiösa organisationer, och organisationer som kämpar för “flora och fauna”. Det sistnämnda kan man tolka som ett sätt att definiera miljö. Vi har valt att se det som att vi inte behöver registrera oss som utländska agenter, för vi anser att vi faller under den paragrafen. Men hela det här spelet påminner om hur rättsprocessen mot oss gick till. Advokaterna hittade lätt felaktigheter i hur förundersökningen hade gått till. Men det spelade ingen roll. På samma sätt, om det finns ett politiskt beslut på högre nivå om att Greenpeace ska stängas, så slås det fast att Greenpeace är en utländsk agent, och så är det klart med det.
– En av de första sakerna som min advokat sade till mig, en advokat med 25 års erfarenhet, var att det inte finns någon rättvisa i det här landet, det finns bara “felvisa”. Och det här såg man igen och igen. Besluten fattas inte i domstolen, det är bara spel för gallerierna. Domarna har beslutat färdigt redan innan de lyssnar på vad advokaten och åklagaren har att säga.
Det finns ju visst stöd för agentlagen i det ryska samhället. Kan du förstå den bakomliggande tanken, att inte låta utländska krafter påverka utvecklingen i landet?
– Problemet är att det egentligen inte finns bågot civilsamhälle i Ryssland. Det finns ingen möjlighet att bedriva föreningsverksamhet, ingen tradition för civilsamhälle, ingen historia av folkrörelser eller hur man organiserar sig i föreningar. Alla sådana här tankar kommer utifrån. Det är oundvikligt. Och när det gäller oljeutvinning i Arktis är det ingen intern angelägenhet, det är en global fråga, för det påverkar hela världen. Då måste man ha en kanal till ryska myndigheter att berätta om detta. Vi har aldrig låtsats att Greenpeace i Ryssland skulle vara en liten nationell organisation, vi är en del i ett stort globalt nätverk, självklart är det så.
Men det finns även lokala miljöorganisationer och aktivister i Ryssland. Det mest aktuella just nu är det som händer i Sotji, där det pågår processer, det finns någon som har flytt landet…
– Det stämmer, och det finns folk som har fått fängelsestraff, som är villkorligt, så de sitter inte inne, men de har fått upp till tre år för motstånd. Man ser Sotji lite grann nu på grund av OS, men det är bara ett litet exempel på det som händer över hela Ryssland. Man hör hela tiden om situationer där makthavare på lokal nivå använder juridiska medel för att slå till mot dem som protesterar mot hur naturen förstörs. Och det är inget nytt i Ryssland, det är inget som har börjat under Putins tid.
Du menar att samma sak som i Sotji händer överallt?
– Ja, absolut, men man ser det som händer i Sotji, eftersom strålkastaren är riktad dit på grund av OS.
Men där pågår också byggen som innebär ovanligt stora miljöproblem?
– Det är också sant, det är klart. Men det finns storskaliga byggen och industriell verksamhet över hela Ryssland. Och jag vågar säga att vid nästan varje storskaligt projekt sker det ordenltliga brott mot miljöregler.
Och vad händer när detta sker?
– Om det inte kommer upp på nationell och internationell nivå, vilket gäller väldigt få fall, så handlar det oftast om någon sorts lokalt motstånd som kan ta olika former. Då används väldigt ofta direkt våld, man anlitar privata säkerhetsstyrkor för att slå ner folk. Eller så använder man självklart det korrupta juridiska systemet för att tysta ner folk.
Vem är det som står bakom detta, är det lokala myndigheter, eller är det byggherrar?
– Det är oftast den lokale starke mannen. Det är ingen stor skillnad mellan en byggherre och en politisk makthavare på lokal nivå, det är samma människor, eller så är de väldigt nära knutna till varandra.
Finns det något yttervärlden kan göra för att motverka detta?
– Uff… Jag vet inte om jag något svar på den frågan. Vad vi kan göra… Det viktigaste är att vara medvetna om det som händer, att inte köpa lögnen. För allt det som sägs kan ibland låta nästan rimligt. När jag lyssnade på hur man presenterade vår aktion i rysk tv började jag ibland själv nästan tänka att vi kanske ändå var pirater. Man presenterar en så sammanhängande lögn, både inför sina medborgare och till väst. Jag tycker att det är viktigt att verkligen ifrågasätta den. Det är väldigt viktigt för oberoende medier att granska det ordentligt. Man ska givetis inte överdriva och säga att allt de säger är lögn. Men allt de säger måste ifrågasättas, och inte bara accepteras. Det tycker jag är viktigt.
– Sedan vill jag inte säga att man ska göra starka principiella politiska markeringer mot putinregimen, det är inte min sak egentligen. På något sätt befinner sig Greenpeace lite ovanför det här lilla lokala bråket. Om det är Putin eller Navalnyj som har makten är mindre viktigt än huruvida man borrar efter olja i Arktis. Den frågan ligger på en högre nivå, över dagspolitiken.
Men oljan i Arktis är ju livsviktig för att regimen ska kunna upprätthålla systemet?
– Nej, det är den inte! Det där är en del av den här sagan som de vill berätta. Den arktiska oljan är inte viktig för den ryska regimen. Den är viktig för vinstmarginalen hos vissa viktiga spelare i Ryssland. Men rent ekonomiskt är den arktiska oljan inte särskilt viktig. Dels är mängden rätt så begränsad, dels krävs det sådana enorma investeringar för att utvinna den på ett någorlunda säkert sätt att kostnaden blir mycket högre än vad som är rimligt även om oljepriset ligger på 100 dollar fatet.
Varför satsar man då på oljeutvinning i Arktis?
– Det är en jättebra fråga. Jag har bara några gissningar. En teori som låter ganska trolig är att det handlar om någon sorts geopolitiskt spel. Man markerar sitt territorium, man utvidgar sina gränser, man är mer av en supermakt. Sedan är det självklart att ju större reserver ett företag som Rosneft eller Exxon kan visa upp, desto högre blir aktievärdet. Men det betyder ju inte att den här oljan kan utvinnas rent ekonomiskt, det är bara något som är fördelaktigt för företaget och cheferna där. Det finns ju flera torn i Kreml, som man brukar säga. Det finns en maktkamp mellan de här stora bolagen också i Ryssland. Och det är en prestigegrej, på samma sätt som rymdresor var en gång i tiden. Det är också ett sätt att bekämpa sina konkurrenter.
– Ur nationalekonomisk synpunkt är det ändå en förlustaffär. Gazprom som började utvinna olja på Prirazlomnaja i december på Prirazlomnaja, har tydligt sagt att de aldrig skulle ha råd med detta utan de väldigt stora skatteförmåner de får. Om oljesektorn skulle investera samma pengar bara i att se till att oljeledningarna inte läcker så hade de kunnat spara mycket mer olja än vad de kan utvinna i Arktis.
Ett svar på ”Litvinov: ”Arktiska oljan behövs inte””
“Litvinov behöver egentligen inte pengar och inkomster, han kan äta luft” det hävdar SanchoPanza en okänd svensk med rysk påbrå som är öppet kristisk mot “fredliga” attacker på statlig egedom.