Det finns ingen etnisk konflikt i Ukraina

Händelserna i Ukraina beskrivs inte sällan som en etnisk konflikt, där en förtryckt rysk minoritet kämpar för sina rättigheter. Men det är inte alls vad det handlar om. Språk och etnicitet är bara två av flera variabler i en komplicerad ekvation, och långt ifrån de viktigaste.

Jag står i kön till biljettluckan på järnvägsstationen i Charkiv, östra Ukrainas största stad. Järnvägarna i Ukraina är statliga, och alla skyltar på stationen är på ukrainska. Men när en äldre kvinna framför mig i kön talar ukrainska till biljettförsäljaren får hon svar på ryska. Det är inget konstigt med det. I Charkiv talar praktiskt taget alla ryska. Och inte bara i Charkiv. Även i Ukrainas huvudstad Kiev är ryska det vanliga umgängesspråket, ukrainska hör man mest på tv.

Biljetten som jag får i min hand är utskriven på ukrainska, men konduktören som kontrollerar biljetterna på tåget talar ryska med alla. Försäljaren med kaffevagnen ropar ut sina varor på ryska. En stund senare kommer städerskan med en stor sopsäck och samlar ihop allas skräp. Också hon pratar givetvis ryska med alla.

Så stannar tåget med ett ryck. Vi står stilla en lång stund. Till slut ropas det ut något i högtalarna. Det låter som konduktören som nyss gick förbi, men nu talar han plötsligt ukrainska. Jag förstår inte allt och måste be en kvinna på andra sidan korridoren översätta. Ett tekniskt fel, alla ombes stanna kvar på sina platser, förklarar hon på ryska.

Till slut är felet åtgärdat, och snart är mannen med kaffevagnen tillbaka. Han ropar åter ut sina varor på ryska. För det är så det fungerar med språken i en mycket stor del av Ukraina, för en mycket stor del av befolkningen: ryska är vardagsspråket, medan ukrainska är det formella språket som man bara använder i officiella sammanhang, exempelvis om man ska ropa ut något i högtalaren.

Det spelar ingen roll att huvuddelen av passagerarna på tåget med säkerhet förstår ryska bättre än ukrainska – här är språkets symbolfunktion viktigare än dess kommunikativa funktion, även om det uppstått en liten brand i tågets sista vagn. För det var det som visade sig vara det “tekniska problemet”. Det fick vi höra lite senare, av två passagerare som suttit i sista vagnen. De pratade ryska.

Språkets symbolfunktion är så klart viktig också i politiska sammanhang – det var därför nästan alla tal på Självständighetstorget i Kiev hölls på ukrainska. Och inte bara i Kiev – även i Charkiv, där demonstrationerna till stöd för europeisk integration var mycket mindre, hölls nästan alla tal på ukrainska, trots att både talarna och åhörarna var ryskspråkiga.

Det ryska språket är inte på något sätt hotat i Ukraina, även om det bara är ukrainskan som har officiell status på riksnivå. Snarare är det så att det ryska språket helt dominerar många livssfärer i en mycket stor del av landet. Föräldrarna väljer själva om de vill sätta sina barn i ryskspråkig eller ukrainskspråkig skola.

Det är bara i vissa officiella sammanhang man behöver förstå ukrainska. Och om man tittar på tv-nyheterna. Men redan de politiska diskussionsprogrammen i ukrainsk tv är ofta åtminstone till hälften på ryska – varje deltagare i diskussionen talar det språk hon eller han är bekvämast med, och alla förstår alla.

Ingen av de ryskspråkiga ukrainarna som jag talade med i Charkiv tyckte att språkpolitiken överhuvudtaget var något att bry sig om. “Det är bara något politikerna gräver fram varje gång de vill dra bort uppmärksamheten från viktigare saker” var en typisk reaktion.

Och vad är då viktigare? Jo, alla vill ha ett drägligt liv, en fungerande stat, få bort korruptionen.

Många ser lösningen i försöken att bygga upp en demokratisk rättsstat enligt västlig modell, gärna i nära samarbete med EU. Det stämmer att stödet för EU-samarbete är starkast i den västligaste, ukrainsktalande delen av landet. Men stödet finns även i Charkiv, kanske mest bland den yngre, utbildade, beresta och språkkunniga delen av befolkningen.

Andra har tappat hoppet för det som kallas för demokrati och hoppas på en annan sorts ordning. Framför allt handlar det om den äldre, mindre utbildade och fattigare delen av befolkningen i sydöstra delen av landet. Det kanske inte går att återuppliva Sovjetunionen, men i Ryssland är i alla fall lönerna och pensionerna högre, vi kanske kan få det bättre där, verkar många resonera.

Den stora majoriteten bryr sig inte om politik, utan vill bara ha det lugnt, och stödet för anslutning till Ryssland var åtminstone fram till årsskiftet lågt även i östligaste Ukraina. Men det kaotiska läget i landet, i kombination med den enorma ryska propagandaoffensiven och de rysksponsrade rebellernas framfart i öster, har fått många att tveka. Det kanske är just genom att ansluta oss till Ryssland vi kan få det lugnt igen? Vi kanske trots allt är ryssar, det är ju vad rysk tv säger till oss varje dag?

Det finns ingen allvarlig etnisk konflikt i Ukraina. Inte än. Men risken finns att en sådan snart skapas, om Ryssland inte trappar ner sina försök att få invånarna i östra Ukraina att förstå att de egentligen är ryssar, inte rysktalande ukrainare.

I värsta fall kan det leda till ett regelrätt inbördeskrig där det talas ryska på båda sidor, eventuellt med den lilla skillnaden att de som slåss för ett enat Ukraina säger “v Ukraine”, “i Ukraina”, medan motparten säger “na Ukraine”, “på Ukraina”. Språket har ju en symbolfunktion, och enligt det ukrainska sättet att se på saken betyder användningen av fel preposition att talaren ser Ukraina som ett ytterområde (“okraina”) av det ryska imperiet, inte som en självständig stat.

Språk och nationell identitet är verktyg som lätt kan användas för att polarisera ett samhälle, men det är knappast där vi bör leta efter den grundläggande förklaringen till läget i Ukraina. Grundproblemet är snarare den svaga, dåligt fungerande och genomkorrupta ukrainska staten. Men den ryska ledningen vill inte ha en stabil och demokratisk stat i Ukraina, den vill ha en svag och korrupt stat som är lätt att manipulera.

Mer på temat:

• Valet som splittrar Ukraina