Monstret bakom spegeln

Det bor ett monster bakom spegeln. Och det är du. Det är i alla fall vad Putin säger.

Ett vanligt problem när vi försöker förstå andra människors beteende är något som kallas för mirror imaging (“spegeltänkande”): vi är benägna att anta att andra människor uppfattar verkligheten ungefär som vi själva, resonerar mer eller mindre som vi själva, och att de därför i varje given situation drar ungefär samma slutsatser och vidtar samma åtgärder som vi själva hade gjort.

Egentligen är det ett ganska barnsligt beteende som kan leda till ödesdigra konsekvenser utanför socialt homogena miljöer där alla har ungefär samma bakgrund, referenser och resurser. De flesta lär sig därför relativt snabbt att det exempelvis inte nödvändigtvis är en bra idé att lämna plånboken synlig på badhandduken när man tar ett dopp, eller att tillrättavisa en berusad buse som uträttar sina behov i en portuppgång. Även om du själv inte i dina vildaste drömmar skulle kunna tänka dig att sno någon annans plånbok eller ge en irriterande besserwisser en snyting, så vet vi av bitter erfarenhet att alla inte tänker likadant.

Men trots att vi i vardagslivet tar hänsyn till att människor kan ha olika syn på världen, olika moraluppfattning och olika prioriteringar, förväntar vi ofta att politiska beslutsfattare i andra länder ska agera på ett sätt som vi uppfattar som rationellt, utifrån kriterier som vi anser vara självklara och obestridliga. Det var därför praktiskt taget inga seriösa bedömare i väst som på allvar väntade sig att Ryssland faktiskt skulle skicka in sina trupper på ukrainskt territorium. Till och med när militärkuppen på Krim och den farsartade folkomröstningen hade genomförts var det en del som fortfarande trodde att Ryssland till slut ändå skulle avstå från att formellt annektera Krim.

Ur västerländsk synvinkel framstod nämligen ett sådant agerande från Rysslands sida som fullständigt irrationellt. Det fanns inga konkreta hot mot den rysktalande befolkningen i Krim eller någon annanstans i Ukraina. Ett militärt ingripande från rysk sida skulle inte bara leda till stora ekonomiska förluster och försämrade livsvillkor för en stor del av Rysslands befolkning, utan också till internationell isolering och förstärkning av Natos närvaro i Europa.

Ändå skedde det som nästan ingen i väst trodde kunde ske.

Den ryska ledningen, och ytterst president Vladimir Putin, har helt enkel en annan världsbild än västliga bedömare, och därför också en annan uppfattning om Rysslands grundläggande intressen. Det viktigaste är inte en bra ekonomisk utveckling, goda grannrelationer och välfärd, utan geopolitik och Rysslands status som stormakt. Detta bekräftade Vladimir Putin i sitt tal till Rysslands samlade diplomatkår i Moskva i veckan: det avgörande för beslutet att annektera Krim var hotet mot den ryska överhögheten i Svarta havet och hotet att Nato annars i en nära framtid skulle överta marinbasen i Sevastopol.

Ur västlig synpunkt verkar hela resonemanget befängt, eftersom det åtminstone före den ryska annekteringen av Krim inte fanns på kartan att Ukraina inom en nära framtid skulle kunna ansluta sig till Nato. Ryssland hade redan ett fördelaktigt hyresavtal för marinbasen som sträckte sig ända till 2042. Att exempelvis USA skulle kunna basera skepp i Sevastopol förhindras dessutom av Montreuxkonventionen från 1936, som förbjuder länder som inte har kust vid Svarta havet att ha örlogsfartyg där i mer än tre veckor åt gången.

Det är uppenbart att det inte bara är västliga bedömare som tittar i spegeln och ser sig själva. De ryska beslutsfattarna gör precis samma sak – och ser ett hotfullt monster som inte respekterar några avtal, som hela tiden försöker flytta fram sina militära positioner, som vill manipulera, söndra och härska. Därför gäller det för Ryssland att slå ett preventivt slag mot det onda väst innan det är för sent. Att det ukrainska folket skulle kunna ha någon egen vilja eller avvikande mening är oväsentligt.

Men Putins magiska spegel visar inte bara ett aggressivt monster i väst – den visar också ett fredsälskande Ryssland som alltid står för internationell rätt och kompromisser i stället för konflikt i internationella relationer.  Det är väst som försöker tvinga sin vilja på Ukraina och försöker bygga en världsomfattande militärförläggning för att tvinga hela världen att underkasta sig, förklarade Putin i sitt tal till ambassadörerna.

Och om någon trodde att de ryska statsstyrda tv-kanalerna som spyr ut krigspropaganda skulle ha någon del i skulden för upptrappningen så är det helt fel. De ryska journalisterna berättar sanningen. Det är de ukrainska makthavarna som är rädda för sanningen och därför vill begränsa yttrandefriheten. Och vem kan vara rädd för sanningen? Bara den som vill dölja sina brott, förklarade Putin.

Han anklagar helt enkelt onda krafter i väst för att göra precis det han själv sysslar med: att tysta kritiska röster och aggressivt blanda sig i ett annat lands inre angelägenheter med alla möjliga medel förutom direkt invasion. Det som händer i Ukraina är resultatet av västlig uppdämningspolitik av samma modell som användes under kalla kriget, hävdade Putin i sitt tal – uppenbarligen utan tanke på att själva idén med uppdämning (containment) var att stoppa sovjetisk expansion och imperiebyggande.

Som en följd av händelserna i Ukraina har vi i väst tvingats vänja oss vid tanken att det på andra sidan spegeln inte finns en på västligt sätt rationell aktör, som försöker maximera vinst och ekonomisk tillväxt, utan en aktör som resonerar utifrån andra parametrar. Men vad skulle krävas för att få även den ryska ledningen att ändra uppfattning om oss på den västliga sidan av spegeln? Att övertyga Putin om att väst inte är det expansionistiska monster som han ser när han rakar sig på morgonen?

Kanske att väst blundade för den ryska aggressionen, fortsatte att maximera vinst, hjälpte Ryssland att bygga nya gasledningar för att kringgå Ukraina, och därtill sålde några moderna örlogsfartyg till Ryssland? I så fall är vi på god väg. Österrike och Ungern har precis skrivit under avtal om gasledningen South stream, och det franskbyggda amfibiefartyget Vladivostok med motorer från finska Wärtsilä ska enligt planerna levereras till Ryssland i oktober. Fartyget lämpar sig väl för landsättning av ryska trupper var som helst i världen.

Säkert är det så som den romerske kejsaren Marcus Aurelius skrev i sina Självbetraktelser: det bästa sättet att försvara sig är att inte bli som fienden. Men det kanske ändå inte var riktigt så här han menade. Tjuven på stranden blir inte ärligare av att du lämnar din plånbok på synlig plats. Du behöver inte bli tjuv själv, men det kan vara en idé att be någon du verkligen litar på att vakta plånboken medan du tar ett dopp.

Mer på temat

• Sydsvenskan: Putin skyller allt på väst
• Sydsvenskan: Putin följer en annan logik