Valet som splittrar Ukraina

De unga i östra Ukraina vill till Europa, de gamla vill tillbaka till Sovjetunionen. De fattiga hoppas få mer pengar om regionen ansluts till Ryssland, andra att en ny ukrainsk regering får bort korruptionen. Alla vill ha fred, men konflikten delar på familjer och gör vänner till ovänner.

Det luktar rök på Självständighetstorget i Kiev. Lukten kommer inte från skelettet av det utbrunna fackföreningshuset. Källan finns på närmare håll. Kievs huvudled är fortfarande avspärrad för biltrafik med barrikader, torget är fullt av mörkgröna militärtält, och trots det milda vädret eldas det i många kaminer för att hålla tälten varma.

En del bortkomna demonstranter verkar ha bosatt sig här i väntan på bättre tider eller en ny revolution, men de flesta har återgått till sina vanliga liv. En kostymklädd man med portfölj i handen pratar i sin mobiltelefon när han skyndar förbi bilderna på Majdans martyrer.

Av gatustenar som målats i Ukrainas färger har någon format ett stort hjärta och ett budskap på ukrainska: ”Stoppa propagandan! Här finns ingen fascism!” Några meter från de stora bokstäverna står ett jättelikt idolporträtt av nationalistledaren Stepan Bandera, vars gerillaförband i slutfasen av andra världskriget kämpade både mot sovjetarmén och Nazityskland, men även gjorde sig skyldigt till omfattande etnisk rensning.

Många av dem som är kvar på torget verkar tillhöra marginella grupper, men det syns inte längre några tillhyggen eller rånarluvor här. Ingången till det ockuperade torget vaktas fortfarande av kamouflageklädda män, men vakterna tar det lugnt i sina tält och orkar knappt snegla på oss förbipasserande.

Sakta men säkert håller Majdan på att förvandlas till ett monument över sig själv, en turistattraktion. Souvenirförsäljarna har redan hittat hit. Det verkliga livet pågår någon annanstans.

På tankesmedjan

Den gråa betongkolossen i tre våningar var en gång en sovjetisk fabrik som tillverkade stövlar till militären. Fabriken uppfördes på en av Kievs vackraste platser, mitt emot huvudingången till det tusen år gamla Petjerskaklostret med sina gyllene kupoler. Fabrikens placering kanske skulle symbolisera sovjetväldets seger över kyrkans makt.

Nu är sovjetväldet borta men klostret står kvar. En präst i svart kaftan och plasttofflor går över gatan medan han ivrigt pratar i sin mobiltelefon. I den gamla stövelfabrikens kontor, på betongkolossens andra våning, finns nu Razumkov-centret, en respekterad politisk tankesmedja vars opinionsundersökningar anses vara bland de mest tillförlitliga i Ukraina.

– Det var här stövelfabrikens ledning satt, säger Jurij Jakymenko, chef för Razumkov-centrets politiska program.

Han tar fram en färsk opinionsundersökning som visar att den stormrike chokladkungen Pjotr Porosjenko stöds av 47 procent av de väljare som redan bestämt hur de ska rösta i presidentvalet den 25 maj.

I praktiken har han enligt Jakymenko ändå ingen större chans att bli vald till Ukrainas president redan i första valomgången – för det krävs det att han får över hälften av rösterna. Men i en andra valomgång mot Julia Tymosjenko är hans seger så gott som säker.

Andra saker är mindre säkra. Ingen vet vad som kan hända i sydost. Jurij Jakymenko utesluter inte ens en rysk invasion. Men egentligen är det väldigt få invånare i östra Ukraina som verkligen skulle vilja bryta sig loss från Ukraina och ansluta sig till Ryssland, säger han, och gräver fram en annan opinionsundersökning.

– Vi har genomfört dessa undersökningar under många år. Stödet för anslutning för Ryssland har gått upp och ned beroende på det politiska läget. Men det har hela tiden varit lågt.

I den senaste undersökningen, som genomfördes i december 2013, var stödet för anslutning till Ryssland bland invånare i östra Ukraina 12,4 procent.

– De senaste händelserna kan givetvis ha lett till att stödet har ökat, det kan till och med ha fördubblats. Men inte mer än det.

Majoriteten av invånarna i det rysktalande östra Ukraina vill alltså inte ansluta sig till Ryssland. Men vad vill de då? Det får de själva berätta.

På väg till Charkiv

Järnvägsstationen i Kiev är en imponerande, katedralliknande byggnad från 1870-talet, återuppbyggd och restaurerad efter andra världskrigets förstörelse. Gyllene mosaiker i takvalvet visar scener från den tusenåriga stadens historia. Vid det enorma, eleganta fönstret över huvudingången gör McDonald’s reklam för sin restaurang. Intill biljettluckorna har man ställt ett bord med information för flyktingar från det annekterade Krim.

Nattåget till östra Ukrainas största stad Charkiv är nästan fullbelagt. Resan tar åtta timmar och det är varmt på överslafen i fyrabäddskupén, men det skakar inte så farligt.

På morgonen är vi framme i det ryskspråkiga Ukraina, bara fem mil från gränsen till den stora grannen. Fast egentligen är skillnaden mot Kiev inte så stor som man kan föreställa sig – även i Ukrainas huvudstad är ryska det vanliga umgängesspråket. Så har det alltid varit i nästan hela Ukraina – städernas och utbildningens språk har varit ryska.

Vid biljettluckan vill en gammal kvinna köpa den billigaste biljetten någonstans, jag hör inte vart. Hon verkar komma från landsbygden, för hon talar ukrainska. Biljettförsäljaren svarar på ryska.

Näst i kö står en yngre man. Han pratar ryska. Han har varit inkallad och deltagit i stridshandlingar, nu ska han få en gratis biljett hem, förklarar han, och räcker fram en lapp. Näst igen är en student från Odessa. Han läser i Charkiv och hade tänk åka hem över helgen. Men läget där är oroligt och han har bestämt sig för att stanna i lugna Charkiv. Han lämnar tillbaka biljetten.

Det står flera poliser i biljetthallen och spanar. Allt är lugnt, förutom att ett fyllo går runt och tigger pengar av väntande passagerare. Men han verkar ha koll på poliserna och lyckas undvika deras uppmärksamhet.

Den politiska krisen syns inte i gatubilden, men den är omöjlig att glömma. Vem man än pratar med dyker den snart upp. Fast det finns de som slutat se på tv bara för att slippa tänka på otrevliga saker hela tiden. I tunnelbanan erbjuder en reklamskylt semesterresor till utlandet och i Ukraina med slagordet ”Ta en paus från politiken!” Det första föreslagna resemålet är Odessa. Det är uppenbart att reklamskylten tillverkats före de blodiga händelserna i staden vid Svarta havet.

Ute i det vackra vårvädret, i parken vid Charkivs centrala torg, håller konst- och souvenirförsäljarna på att sätta upp sina stånd. Ukraina blommar upp, står det på en reklamtavla med bild på en flygande vit duva på blå himmel.

Fram till ryska revolutionen 1918 hette torget helt enkelt Marknadstorget. Intill historiska museets byggnad på torget står tre stridsvagnar som en påminnelse om stadens krigiska historia och försvarsindustri. Under inbördeskriget efter revolutionen, när den vita armén höll Charkiv, hette det Nikolajtorget, efter Nikolajkyrkan som stod här tills bolsjevikerna sprängde den.

När röda armén återtog Charkiv, som efter inbördeskriget blev det sovjetiska Ukrainas första huvudstad, ändrades namnet till Tevelevtorget – efter en bolsjevik som dödats under den tyska ockupationen 1918.

Under Sovjetunionens sista årtionden hette torget helt enkelt Sovjetukrainas torg. När det sovjetiska Ukraina inte längre fanns, och när det självständiga Ukrainas första konstitution antagits, ändrades namnet 1996 till Grundlagstorget.

Det kanske hade blivit ännu ett namnbyte om planen om att i Charkiv utropa en östukrainsk utbrytarrepublik under ledning av den avsatte presidenten Viktor Janukovytjs ledning hade förverkligats. Att det inte blev så beror troligen på att tiotusentals Charkivbor gick ut och demonstrerade för ett enat Ukraina utanför lokalen där det stora separatistmötet med representanter från hela sydöstra delen av landet hölls. En av dem var Olga Mirosjnyk.

Ukrainavännen

– Nej, försök inte stoppa hissdörren! Äsch, nu har den fastnat, suckar Olga Mirosjnyk.

Så trycker hon på stoppknappen i den minimala plåtlådan till hiss och drar med våld upp hissdörren igen.

– Det här är en gammal hiss, en del av maskineriet är kvar från åren före första världskriget, när huset byggdes. Det här var ett bankpalats och på de översta våningarna fanns det fina hotellet Astoria, berättar hon, när hissdörren stängts på rätt sätt och den skakande plåtlådan rör sig uppåt igen.

Högst upp i de gamla hotellokalerna pågår nu träning av valobservatörer inför presidentvalet den 25 maj. Olga Mirosjnyk är ordförande i Stiftelsen för lokal demokrati som håller hus här. Hon var också en av aktivisterna för Charkivs Euromajdan – proteströrelsen mot Viktor Janukovytjs beslut att stoppa det planerade samarbetsavtalet med Europeiska unionen.

Det var i huvudstaden Kiev de största demonstrationerna ägde rum, och det var blodbadet på demonstranter i Kiev den 20 februari som ledde till att Janukovytj till slut flydde från huvudstaden och tog sig till Charkiv. Där höll han sig gömd på ett statligt gästhus utanför staden, medan hans anhängare från de sydöstra delarna av landet samlades i en idrottshall.

Ryssland hade skickat högt uppsatta representanter till separatistmötet som också direktsändes i rysk stats-tv. Enligt ihärdiga rykten var tanken att Viktor Janukovytj skulle framträda på mötet och utropa en östukrainsk republik med huvudstad i Charkiv. Men han dök aldrig upp där, och mötet upplöstes utan resultat.

– Han vågade sig inte dit, för vi var så många som demonstrerade för ett enat Ukraina. Om de hade trott att vi i Charkiv skulle acceptera det de höll på med så trodde de fel. Vi kanske inte var lika många som i Kiev, men vi började demonstrera direkt när han hade sagt nej till EU-avtalet, och vi höll på ända till februari då han flydde till Ryssland, berättar Olga Mirosjnyk.

Visst fanns det många anhängare till Janukovytj också, det medger Olga Mirosjnyk. Men de fanns framför allt bland de äldre, och givetvis bland kommunister som längtar tillbaka till sovjettiden, menar hon.

– Charkiv är en universitetsstad med många välutbildade människor som vill se en förändring och som vill att vi ska samarbeta med Europa. Det var framför allt de som deltog i våra demonstrationer. Många av stadens mest kända profiler var där. Och alla höll sina tal på ukrainska! Jag trodde inte det i Charkiv, de flesta här talar ju ryska, men det visade sig att alla kunde ukrainska, säger Olga Mirosjnyk förtjust.

Vid några enstaka tillfällen har anhängare till Euromajdan i Charkiv angripits av våldsamma motståndare. Enligt Mirosjnyk har angriparna varit medlemmar i en skum ”idrottsförening” som sägs ha nära kopplingar till stadens borgmästare Hennadij Kernes.

Kernes själv blev skjuten i ryggen när han var ute och joggade i slutet av april. Han skadades allvarligt och flögs till Israel för specialistvård, men uppges nu vara utom fara. Attentatet skedde efter det att Janukovytjanhängaren Kernes hade vänt kappan och gett sitt stöd till ett enat Ukraina och landets nuvarande regering.

– Men nu är det lugnt i Charkiv, och nu jobbar vi för att presidentvalet ska genomföras och gå rätt till, säger Olga Mirosjnyk.

Den splittrade familjen

Sergej Koval hämtar oss vid tunnelbanan med sin nya stadsjeep. Han äger ett företag som tillverkar och säljer reservdelar till ukrainska jordbruksmaskiner. Köparna finns mest i före detta sovjetblocket, ofta i Ryssland, men också i andra före detta sovjetrepubliker, i Bulgarien, och på Kuba. Den politiska krisen har hittills inte direkt påverkat hans företag.

– Nej, det rullar på som vanligt. Ryssland har inte försökt stoppa importen. Än så länge har det mest varit livsmedel som har drabbats av politiska handelshinder.

Familjen bor högst upp i ett grått, sovjetiskt niovåningshus, i en liten men modernt inredd tvåa.

– Vi köpte lägenheten på 90-talet, när jag hade kommit i gång med företaget. För åtta tusen dollar, det var enorma pengar på den tiden.

Förutom pappa Sergej består familjen av hans fru Natalija, som också arbetar i familjeföretaget, och dottern Margarita, som studerar företagsekonomi. När vi har pratat en stund dyker också familjens katt Boris upp. Den är redan pensionsmässig, den har fyllt 14 år, berättar Natalija, som dukar fram kvarg, smetana och honung till örtteet.

Både Natalija och Sergej Koval är ryskspråkiga, som nästan alla i östra Ukraina. Men de valde att sätta barnen i en ukrainskspråkig skola.

– Det var mitt beslut, jag tyckte att det var rätt val, eftersom vi trots allt är ukrainare. Jag hade själv inte den möjligheten när jag var barn, för det fanns knappt några ukrainskspråkiga skolor där jag växte upp, säger hon.

Skillnaden mellan en ryskspråkig ukrainare och en ryskspråkig ryss är inte helt självklar för en utomstående, men enligt Natalija Koval handlar det mest om var familjen har sina rötter. På sovjettiden stod nationaliteten dessutom skriven i inrikespasset, men inte nu längre, säger Sergej Koval.

– Det viktiga nu är att man är medborgare i Ukraina, det spelar ingen större roll om man sedan är ukrainare eller ryss eller armenier eller vad som helst. Men man måste respektera det här landets lagar. Vill man bo i Ryssland så är det ju fritt fram att flytta dit.

Sergej Koval berättar att det har blivit svårt att umgås med vänner och släktingar i Ryssland.

– De tror att det är fascistisk diktatur här, att rysktalande förföljs. De säger att vi ska hoppa på tåget och fly till Ryssland, att de ska ta emot oss. Det är omöjligt att få dem att förstå att allt som rysk tv berättar är lögn. Om vi skickar länkar till mer sanningsenliga artiklar till dem så går de inte att öppna i Ryssland, för de censurerar ukrainska sajter.

Natalija Kovals mamma och syster bor i Luhansklänet i sydöstra Ukraina, där separatisterna utropat en egen ”folkrepublik”, och för dem är valet mellan Ukraina och Ryssland inte helt självklart, berättar Natalija.

– Min mamma är för Ukraina, men det är nog mest på grund av mitt inflytande, för jag pratar med henne i telefon regelbundet. Min syster vet inte vad hon vill. Hon är rädd och vet inte vad hon ska tycka, men ibland säger hon att det kanske skulle bli bättre i Ryssland, de kanske skulle höja lönerna, säger hon.

Natalija Koval är orolig för utvecklingen som i värsta fall kan leda till att hennes mamma och syster snart bor i ett annat land, trots att de inte flyttat från hemstaden Krasnyj Lutj.

– Jag var där förra veckan. När jag kom så var det ukrainsk flagga över stadshuset, men när jag åkte hem hade den försvunnit. Ingen visste vem som hade tagit den. Men det var ingen annan flagga där heller.

De flesta invånare i Kranyj Lutj bara väntar och ser vart vinden vänder, menar Natalija Koval. Men oavsett vilken flagga som vajar över stadshuset i Krasnyj Lutj nästa vecka beror Ukrainas fortsatta öde framför allt på om den nya presidenten och hans eller hennes regering lyckas göra slut på den enorma korruption som landet tampats med sedan 90-talet, tycker hon.

– Det har bara blivit värre år för år. Man kan inte ens få ett korrekt intyg från skattemyndigheten utan att betala extra och hur ska man kunna lita på att domaren inte är köpt om en juristutbildning kostar hundra tusen dollar? Det enda de har i huvudet när de tar examen är att de snabbt ska tjäna igen de där pengarna. Det är där man måste börja, i utbildningen.

Natalija funderar på att rösta på Julia Tymosjenko som hon gjorde förra gången, men Sergej och dottern Margarita menar att hennes tid är förbi. De tänker rösta på Petro Porosjenko, och hoppas att han kan rensa upp bland korrupta poliser och domare.

– Efter orangea revolutionen fanns det en liten period då det verkade bli bättre, till och med trafikpolisen slutade ta mutor. Men snart var allt tillbaka vid det gamla igen. Enda sättet att se till att det inte händer igen är att göra en ordentlig utrensning, man måste få bort alla som har varit inblandade i de här korruptionshärvorna. Jag vet att det inte går på en månad, och kanske inte på ett år, men på sikt måste det göras, säger Sergej.

Studenterna

Frihetstorget i centrala Charkiv sägs vara Europas största öppna torg. I alla fall är det mycket stort. Mitt på torget, som fram till 1996 hette Dzerzjinskijtorget efter den sovjetiska säkerhetstjänstens grundare, står en enorm Leninstaty. Bakom Lenins rygg skymtar ett av den sovjetiska konstruktivistiska arkitekturens mästerverk, det vita Industripalatset från 1928. Mellan Lenin och Industripalatset håller man på att bygga upp en tillfällig scen.

Det ska bli underhållning för krigsveteranerna på segerdagen, dagen för Sovjetunionens seger över Tyskland i andra världskriget, berättar scenbyggaren när jag frågar. En äldre kvinna hör samtalet och börjar klaga på den inställda paraden. Hon vänder sig till min kompis Dmitrij som är i hennes ålder och försöker lista ut på vilken sida den politiska vattendelaren han är.

– Det är bra att man i alla fall ordnar något för veteranerna. Snart är väl den här helgdagen avskaffad och det enda som hörs är ”Heil Ukraina!” säger hon till slut, när hon tror sig ha räknat ut att Dmitrij tillhör hennes läger.

Hon anser uppenbarligen att regeringen i Kiev består av fascister, så som rysk tv påstår, och skulle förmodligen stödja östra Ukrainas anslutning till Ryssland.

Dmitrij fnyser lite när jag frågar om han blev förvånad över kvinnans utfall. Sedan säger han att han för länge sedan slutat att öppet diskutera politik, för att slippa märkliga reaktioner.

– Det var en arbetskamrat som för tio år sedan frågade om jag hade röstat på Janukovytj eller Jusjtjenko. När jag berättade hur jag hade röstat sade han att han i så fall aldrig mer kan dricka te med mig. Det var en helt löjlig reaktion, för jag brukade ändå aldrig dricka te med honom, men då bestämde jag mig för att hålla tand för tunga.

I dag är det ännu viktigare att inte prata politik med folk man inte litar på.

En stund senare träffar jag Margarita Koval och hennes två vänner Jelena Bondartjuk och Sergej Savtjenko på ett kafé i närheten av Frihetstorget. Kaféet heter Coffee Life och ser ut som en ukrainsk blandning av Starbucks och Espresso House.

Jag undrar om det är många i Charkiv som tänker på samma sätt som kvinnan vid Leninstatyn.

– Det är nog väldigt många. Bland de äldre säkert uppemot hälften, gissar Sergej Savtjenko.

Själv är han självklart anhängare av ett enat Ukraina – det är nästan alla ungdomar i Charkiv, menar han.

Sergej Savtjenko går sista året på en programmerarutbildning, och har redan börjat frilansa med uppdragsgivare i många länder. Han är ryskspråkig som nästan alla i Charkiv, och han har tagit en del uppdrag från arbetsgivare i Ryssland, men hellre tar han jobb från andra länder.

– Västeuropeiska uppdragsgivare visar mycket större respekt för den anställde.

Jelena Bondtartjuk säger att hon i alla fall känner en ung kille i Charkiv som är anhängare till separatisterna – eller federalisterna, som de själva kallar sig.

– Det är en ganska nära vän, vi hade inte tidigare pratat om politik, och det var en överraskning för mig när jag förstod att han bara följer ryska medier och har samma tankar som den äldre generationen. En viktig anledning är nog att han har släkt i Ryssland, och han lyssnar mycket på sin mamma som har de här idéerna.

Fast även Jelena Bondartjuks egen mamma kommer från Ryssland.

– Men hon är inte anhängare till Putins politik, hon vill inte att Ukraina splittras. Därför har hon helt tappat kontakten med släkten i Ryssland. Hon mår väldigt dåligt på grund av det, hon hade trott att åtminstone hennes mamma och pappa skulle lyssna och försöka förstå henne, men det gör de inte. De umgås inte alls nu.

Sovjetnostalgikern

Den gröna minibussen startar från tunnelbanans slutstation i västra utkanten av Charkiv. Det är stekande hett och proppfullt i bussen, sittplatserna räcker inte till. Vi passerar en vägspärr som armén har byggt vid infarten till staden, här stoppas bilar med främmande registreringsnummer för kontroll av bagaget.

På höger sida skymtar ett jättelikt värmekraftverk. Vi viker av till vänster, kör över järnvägen, och stannar vid en förfallen grind. Detta var en gång huvudentrén till ett sanatorium som tog emot patienter med mag- och tarmproblem från hela Sovjetunionen.

Igor Tupitsa, en mager 47-årig man i röd T-tröja, tar emot oss vid grinden. Han är uppvuxen här, för hans mamma arbetade på sanatoriet som sjuksköterska och fick därför en lägenhet i ett av husen som byggts för personalen. Lägenheten finns kvar, men sanatoriet är stängt sedan länge. Allt som går att ta loss är stulet, resten förfaller.

Det är synd, tycker Igor Tupitsa, som skulle vilja få tillbaka både sanatoriet och Sovjetunionen.

– Det finns ingen anledning för oss att bråka med ryssarna, vi är ju samma folk, vi är slaver. Det vi vill är att Sovjetunionen byggs upp igen, men det är ingen lätt uppgift. Det var Gorbatjov som ställde till allt detta, säger Igor Tupitsa.

Han pekar på sanatoriets forna dansbana där män och kvinnor från hela imperiet en gång i tiden hade roligt tillsammans på kvällarna, och kanske knöt familjeband. Nu liknar dansbanan mest en liten skogsdunge.

Vi går in i en rund paviljong där sanatoriets gäster en gång drack mineralvatten från den egna källan. De sönderslagna glasrutorna krasar under fötterna. Förfallet är totalt. Alla metalldelar har rivits loss och sålts som skräpmetall.

– Någon har druckit upp pengarna, säger Igor.

Så visar han en lyxvilla som en skatteinspektör har byggt för mutpengar vid den lilla sjön i utkanten av sanatorieområdet.

– Där får man inte bygga alls, det är skyddat område. Men han har pengar, så han gör precis vad han vill.

På andra sidan sjön pekar Igor ut det gamla sovjetiska pionjärlägret, ett sommarläger för barn, med en stor äppelträdgård. Nu är lägret stängt, en investerare har köpt det för att bygga ett stuteri. Fast det blev inget, allt förfaller.

När Igor Tupitsa berättar om sin barndoms somrar i på det lummiga sanatorieområdet är det inte svårt att förstå att han vill ha den tiden tillbaka. I dagens Ukraina ser han samma förfall och korruption som Natalija och Sergej Koval, men han har en annan lösning. Han vill inte till Europa, han vill tillbaka till Sovjet. Eller åtminstone till Putins Ryssland.

Igor Tupitsa är pensionerad brandman – i Ukraina går brandmän i pension vid 45 års ålder. Men pensionen, knappt tusen kronor i månaden räcker inte till, och Igor Tupitsa tjänar extra på att sälja och installera fönster.

Hans fru Nelja Tsiuman möter oss på gården tillsammans med ettåriga sonen Andrej i en sittvagn. Igor tar över vagnen och Nelja bjuder oss in på en kopp te.

– Jag är faktiskt uppvuxen här i samma hus, fast i en annan trappuppgång, min mamma jobbade också på sanatoriet, förklarar hon.

Hon är barnmorska, men just nu hemma med sonen. Föräldrapenningen ligger också den under tusen kronor. Det räcker inte till mycket.

– Jag tycker att vi skulle kunna ansluta oss till Ryssland, folk har det bättre där. Men det är inte alla här i huset som tycker det, därför har vi slutat prata politik, vi måste ju leva bredvid varandra.

Vi går ut på gården. Andrej får leka lite på lekplatsen innan han ska sova middag. En granne, Maria Apokina, kommer förbi. Hon vill inte att Ukraina ska splittras.

– Men det är inget vi vanliga människor kan påverka. Vi är som gräs. Det är elefanterna som dansar på gräset, vi här nere kan bara hoppas att vi inte blir nedtrampade.

Sydsvenskan 2014-05-18