Det går inte att förbjuda sovjetnostalgi

Det kan verka mindre viktigt just nu när striderna i östra Ukraina återigen trappas upp, men det måste ändå sägas. I sitt försök att distansera sig från fienden i öst och från landets totalitära förgångna håller Ukrainas lagstiftare på att begå ett ödesdigert misstag.

De nyligen klubbade lagarna, som bland annat förbjuder nazistiska och kommunistiska symboler, är utformade på ett sätt som inte för landet närmare den västerländska demokrati som majoriteten av de ukrainska politikerna nu säger sig eftersträva. I stället påminner många av formuleringarna starkt om de officiella tongångarna i dagens sovjetpatriotiska Ryssland, bara med motsatt förtecken.

Inför segerdagen den 9 maj förra året antog Ryssland en lag som förbjuder “spridning av uppenbart falska uppgifter om Sovjetunionens verksamhet under andra världskriget”. Maxstraffet är fem år i fängelse. Ingen har visserligen dömts, men både president Vladimir Putin och andra höga befattningshavare talar regelbundet offentligt om den i andra länder pågående “historieförfalskningen” som uppges syfta till att förringa Sovjetunionens roll i segern över nazismen.

I sammanhanget är det betecknande att en fotoutställning om Sovjetunionens västallierade under andra världskriget som skulle öppna i Jekaterinburg den 10 april i sista stund stoppades efter telefonsamtal från högre ort – enligt tidningen Kommersants källor på order från säkerhetstjänsten FSB.

Den officiella versionen i Ryssland är ju att det var Sovjetunionen som besegrade nazismen. De västallierade ska helst inte nämnas, än mindre Molotov-Ribbentroppakten, delningen av Polen och den gemensamma sovjetisk-nazistiska segerparaden i Brest den 22 september 1939. Det stora fosterländska kriget började ju som bekant när Tyskland anföll Sovjetunionen den 22 juni 1941. Dessförinnan hände inget av vikt – den som hävdar något annat gör sig skyldig till historieförfalskning.

Därför är de sovjetiska soldater som 1941 till sista andetag försvarade fästningen i Brest en evig symbol för sovjetisk patriotism och försvarsvilja, medan de polska soldater som 1939 försvarade samma fästning mot nazi-Tysklands och Sovjetunionens angrepp helt enkelt inte finns i den ryska historieskrivningen.

Det sorgliga är att de ukrainska lagstiftarna i sin iver att ta avstånd från Ryssland nu tar till liknande medel som storebror i öster. Genom att förbjuda “offentlig förnekelse av den kriminella karaktären av den kommunistiska totalitära regimen i Ukraina 1917-1991” samt “offentlig förnekelse av legitimiteten av kampen för Ukrainas självständighet på 1900-talet” samtidigt som veteraner från Stepan Banderas nationalistiska motståndsarmé UPA officiellt upphöjs till krigshjältar politiserar parlamentet historieskrivningen på ett mycket ogenomtänkt och destruktivt sätt.

Det finns legitima argument för det förbud på nazistiska och kommunistiska symboler som lagstiftarna nu inför, även om man kan undra om just detta verkligen är det som bör prioriteras i ett krigförande land på randen till ekonomisk undergång, speciellt eftersom förbudet är ägnat att alienera en stor del av befolkningen i de delar av landet där känslan av samhörighet med den ukrainska staten redan är skör. Men beslutet att kriminalisera felaktiga utsagor om historiska händelser är ett tydligt steg i helt fel riktning.

Det är sant att det finns demokratiska länder där förintelseförnekelse på grund av historiska orsaker är ett brott. För några år sedan införde Frankrike även lagstiftning som förbjuder förnekelse av folkmordet på armenier i Turkiet. I Turkiet är det däremot förbjudet att hävda att just det folkmordet har ägt rum. Vilket förbud är mer demokratiskt?

I ett demokratiskt samhälle behövs det inget förbud mot att hävda att två plus två är tretton. I ett normalt samhälle blir den som pratar dumheter förlöjligad, men inte satt i fängelse. Och vad som är rätt svar i historia är en betydligt mer komplicerad fråga än två plus två. Genom att preskribera det enda rätta svaret går de ukrainska lagstiftarna nu i Viktor Jusjtjenkos fotspår.

Spåren förskräcker. Sovjetnostalgin kan inte lagstiftas bort. De som längtar till den gyllene tidsålder som aldrig fanns ändrar sig knappast bara för att de förbjuds att tala – snarare tvärtom. Därför bör Petro Porosjenko inte skriva under de dåligt förberedda och dåligt underbyggda lagarna.

Mer på temat

• RFE/RL – Poroshenko Signs Legislation Banning Communist, Nazi Propaganda [2015-05-15]
• Проект Закону про засудження комуністичного та націонал-соціалістичного (нацистського) тоталітарних режимів в Україні та заборону пропаганди їх символіки
• Проект Закону про правовий статус та вшанування пам’яті учасників боротьби за незалежність України у ХХ столітті
• BBC – Goodbye, Lenin: Ukraine moves to ban communist symbols
• Aftonbladet – Ukraina förbjuder hammaren och skäran
• DN – Sovjetisk symbolism i Ukraina fasas ut
• Tänk rätt om segern, eller håll tyst!
• khpg.org – Parliament ignores public opinion on Ukraine’s history. Will the President?
• khpg.org – Politicizing History: Parliament adopts Dangerously Divisive Laws
• Meduza.io – Можно будет покреативить Как на Украине запрещают коммунизм и нацизм.
• Константин Эггерт – Комментарий: Украина между Сталиным и Бандерой