För makthavarna i Kreml är Rysslands ekonomiska beroende av oljeexport inte nödvändigtvis av ondo, om den förda politiken inte i första hand syftar till att öka folkets välstånd. Eftersom företagen i Ryssland är mer beroende av makthavarnas godtycke än av yttervärldens välvilja har ekonomiska sanktioner ingen effekt på kort sikt, skriver Vesa Ahoniemi i ett gästinlägg. Original på finska här.
Med tanke på Rysslands krympande och allt mer introverta ekonomi framstår Vladimir Putins aggressiva utrikespolitik i Ukraina som irrationell. Sanktionerna, nedgången i oljepriset samt ett antal strukturella svagheter har sammantaget lett till den nuvarande krisen i Rysslands ekonomi, en kris som många ser som det tydligaste tecknet på behovet av reformer och modernisering. Ryssland måste alltså modernisera, diversifiera, och bara en irrationell statsledning skulle vägra att göra detta.
I samma anda har det hävdats att inte ens Ryssland längre kan genomföra utrikespolitik i 1800-talets stil utan paralyserande konsekvenser, eftersom 2000-talets värld är så inbördes beroende att man inte kan uppnå bestående fördelar genom användning av militär makt – som redogörelsen Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2012 slog fast.
Utvecklingen efter kalla kriget ger en hel del stöd för dessa påståenden. I det här perspektivet är dock Rysslands agerande i Ukraina ett besvärligt undantag. Agerandet kan förklaras med utrikespolitisk irrationalitet, som i akademisk litteratur har klassificerats som identitetspolitik, inrikespolitisk maktkamp eller till och med som känslomässigt agerande.
I dessa förklaringsmodeller blir ekonomin ett oskyldigt offer för Kremls geopolitiska maktambitioner och därmed en mindre viktig faktor när krisen ska analyseras.
Den här texten uppmanar läsaren att fråga sig själv: om målsättningen hade varit att sätta ihop en nationalekonomi som kan klara främmande makters sanktioner, världsomfattande ekonomiska kriser samt hålla inrikespolitikens trådar hårt i den styrande elitens händer, vad skulle det då vara för slags ekonomi?
Med andra ord, skulle den ideala ekonomiska modellen för att uppfylla dessa kriterier vara ett system som är brett integrerat i världsmarknaden, ett system vars fundament består av en stor mängd företag med hög produktivitet samt en ökning i levnadsstandarden som de skapar för den växande medelklassen?
Eller skulle din idealmodell snarare bygga på export av en eller två råvaror som efterfrågas i hela världen, vars likviditet är garanterad, där priselasticiteten på efterfrågesidan är begränsad och där landet redan har en betydande relativ fördel på grund av sin historia?
Om det sistnämnda låter rationellt, skulle du då dela ut utvinningstillstånden för dessa råvaror på öppna auktioner till högstbjudande – eller skulle du kvotera ut dem i utbyte mot politiskt stöd och samtidigt göra det klart att äganderätten är villkorad och avhängig av fortsatt politiskt stöd?
Läsaren förstår min grundtanke. Den ryska ekonomin har givetvis inte byggts på ovanstående sätt. Ett faktum är dock att den i sin nuvarande form påminner mycket om en idealmodell som var och en skulle bygga utifrån Kremls (imaginära men sannolika) kriterier. Att förstå detta gör Kremls agerande något lättare att förstå.
En tratt i den sibiriska tundran
Betydelsen av olje- och gasexporten för den ryska ekonomin är en välkänd omständighet. Inkomsterna från dessa står för ungefär hälften av inkomsterna i den federala budgeten och ungefär 70 procent av alla exportinkomster. Nominellt står energisektorn för 20 procent av landets bruttonationalprodukt.
Dessa siffror underskattar dock djupet i Rysslands beroende av olja och gas. I verkligheten är dessa två råvaror så nära Aristoteles ”orörlige rörare” som det inom ekonomin är möjligt.
Det är mycket beklagligt att finskan inte har någon bra motsvarighet för termen ”rent” [här på svenska: ”extraprofit”]. Kort definierat innebär ordet arbetsfri vinst. Ordet ”arbetsfri” används, eftersom vinsten från olja och gas bygger på att det kostar betydligt mindre att leverera en enhet från jordskorpan till köparen än vad världsmarknadspriset på en enhet är.
Många länder har inkomster som faller i kategorin ”rent” samt mekanismer som används för att fördela dessa. En del av mekanismerna är transparenta, som i Norge och USA; andra är genomkorrupta och instabila, som i Nigeria.
De som har bekantat sig med ”resursförbannelsen” samt dess teoretiskt mere sofistikerade och epimiriskt mer robusta kusin ”holländska sjukan” vet, att nationella ekonomier som är beroende av råvaruexport tenderar att bli allt mer ensidiga, vilket i sin tur ytterligare förvärrar beroendet. I Rysslands ekonomi kan vi se anledningen till denna process – resursberoende – men inte så mycket av de förväntade följderna.
Enligt Cliffort Gaddy och Barry Ickes är detta resultatet av det system som i Ryssland används för att fördela ”rent”. Enligt dem beskrivs den ryska ekonomin bäst som en uppochnervänd tratt. Från det smala hålet rinner olje- och gaspengarna ner till andra delar av ekonomin.
Den öppna delen av tratten är extremt stor och innehåller exempelvis en stor produktionssektor, som inte är konkurrenskraftig på världsmarknaden men som sysselsätter närmare 15 procent av den ryska arbetskraften. (Råvaruproduktionen, som inte ingår i den siffran, sysselsätter ungefär 2 procent.) Gaddy och Ickes har kommit fram till modellen genom att studera framför allt det som inte framgår av officiella nyckeltal.
Sex vägar, samma mål
Gaddy och Ickes delar upp fördelningen av extraprofiter i sex olika fack – formella och informella vinster, formella och informella skatter, överkostnader samt prissubventioner.
Formella vinster ansamlas hos energibolagens aktieägare – i huvudsak alltså hos staten, och deras storlek kan lätt kontrolleras i statistiken. Informella vinster å sin sida finner sin väg till medlemmar i den inre krets som därmed görs delaktiga i och bundna till företagets agerande men också till det bredare fördelningssystemet av extraprofiter.
Detta ingår i det ”sistema” som beskrivs av Alena Ledeneva, praxis med anor i sovjettiden som gör det möjligt att utöva makt och ombesörja ärenden utanför de formella institutionerna. Eftersom varje rubel som på detta sätt utdelas till medlemmar i den inre kretsen är borträknad från aktieägarnas (potentiella) utdelningar och värdet av innehavet, leder praxisen till att de ryska energiföretagens tilldragningskraft som placeringsobjekt minskar.
Ett sätt att titta på den här utsugningens verkan är att jämföra Gazproms marknadsvärde med andra jätteföretag. År 2014 drog Gazprom in ungefär lika mycket pengar som Apple (ungefär 50 miljarder dollar), men den sistnämndas värde på marknaden var 13 gånger högre. En förhastad analytiker skulle anse alla ryska börsbolag inom energisektorn grovt undervärderade.
Men miljarderna försvinner också till mycket annat än den inre kretsens fickor. På pappret är beskattningen av olja och gas i Ryssland hård – om världsmarknadspriset är 50 dollar per fat tar ryska staten in ungefär 34 dollar för varje fat olja som exporteras.
Med informella skatter menar Gaddy och Ickes två sorters utgifter. Det kan vara formellt frivilliga men i praktiken obligatoriska projekt med vars hjälp företagen förbättrar sin image exempelvis genom att bygga en idrottshall – eller traditionella mutor, med vars hjälp man i Ryssland får ordning på sina miljö- och andra tillstånd. Enligt en undersökning ökade penningmängden som användes till korruption i Ryssland under åren 2001-2005 fyra gånger snabbare än den federala budgeten.
Förutom de ovannämnda sätten kanaliseras olje- och gaspengar till andra delar av ekonomin också genom överkostnaden. Priserna på de största entreprenaderna är i allmänhet offentliga uppgifter, vilket gör att dessa extraprofiters storlek är lättare att bedöma.
I genomsnitt kostar det tre gånger mer att bygga en kilometer gasledning i Ryssland än i Europa. En ledning som nyligen byggdes i närheten av Sotji kostade mer per kilometer än Nord Stream som byggdes på botten av Östersjön. I det sistnämnda projektet använde man västliga entreprenörer.
Genom överkostnader fördelas extraprofiterna från energin till nästan alla sektorer av ekonomin. Detta är möjligt enbart om industristrukturen är centraliserad och anbudsförfarandet ogenomskinligt. Båda förutsättningarna finns i Ryssland.
Bland Gazproms favoritentreprenörer finns exempelvis Arkadij Rotenbergs olika företag – under förra året fick de beställningar till ett värde av två miljarder dollar från gasmonopolen. Under ågren 2008-2012 sålde Rotenbergs olika företag tjänster enbart till Gazprom till ett värde av ungefär 18 miljarder dollar enligt dagens kurs.
Gazprom använder årligen 40 miljarder dollar till kapitalutgifter. En fransk investeringsbank har räknat att trots den enorma infrastruktur som finns i Gazproms ägo borde konstnaderna för dess underhåll bara uppgå till hälften av detta – alltså om entreprenaderna öppnades för schysst konkurrens.
Även subventionerade priser kan räknas till extraprofiter. Vinnarna är konsumenterna i Ryssland och OSS-länderna, de betalar mindre än världsmarknadspriset för sin olja och klart mindre än exempelvis västeuropéerna för sin gas.
Pengarnas riktning bort från staten, mot slutanvändaren, skiljer subventionerna från andra former av övervinster som behandlats här, men alla förenas de av vad man uppnår genom dem – ett informellt och komplicerat inkomstfördelningssystem som är motståndskraftigt mot förändringar.
Systemet påminner förvånansvärt mycket om det som sovjetekonomin grundade sig på, speciellt efter 1970-talet. Den största skillnaden är att exempelvis överkostnaderna i planekonomin formaliserades genom prisreglering. Nästan vilken som helst produkt var enligt den officiella prissättningen mer värdefull än de råvaror den var tillverkad av, exempelvis olja eller gas. Anledningen var ideologisk – sovjetekonomin var stolt över sin tillverkningsindustri, inte över sina råvaror.
I dagens Ryssland har prisregleringen ersatts av överpriser som betalas till medlemmar i en inre krets, av subventioner och informella betalningar. Men resultatet är detsamma – inkomsterna från försäljning av råvaror upprätthåller ett enormt nätverk av ekonomiska aktörer som under andra förhållanden inte skulle klara sig.
Inget är gratis
De västliga rådgivare som sysslade med de postsovjetiska staterna var anhängare av privatisering så fort som möjligt, med nästan vilka medel som helst. Det teoretiska fundamentet för deras argument var Coases teorem, enligt vilken marknaden av sig själv ordnar sig på det mest effektiva sättet, om man bara respekterar äganderätten och låter marknadens aktörer fritt organisera sig.
Även min definition av extraprofiter är bunden till Coases teorem – extraprofiterna är enorma jämfört med det effektiva tillståndet som enligt teorin så småningen borde uppstå genom att äganderätten är skyddad.
Men äganderätten rotade sig inte i den ryska rättspraxisen. Den ersattes av extraprofiter.
Enligt Gaddy och Ickes köper ledande affärsmän som deltar i fördelningen av extraprofiter framför allt skydd för sin äganderätt. Kreml å sin sida får en lydig ekonomisk elit, som håller sina konflikter och opinioner borta från offentligheten. På detta sätt fungerar flödet av extraprofiter även som maktens blodomlopp.
Till slut uppstår ett system som är relativt stabilt men framför allt motståndskraftigt mot yttre tryck. När de viktigaste affärsmännens ekonomiska ställning är beroende av deras lojalitet till systemet är tröskeln till offentligt uppror hög. Om inte annorstädes så kan motsättningar vid behov förlikas i president Putins arbetsrum.
Starkare än sitt rykte
Systemets fundament – inkomster från export av råvaror – kan i en utomstående betraktares ögon se skört ut. Men om vi återgår till textens ursprungliga utgångspunkt, alltså Rysslands ekonomiska system som en garant för utrikespolitisk rörelseutrymme, så är det inte så dåligt alls.
Enligt modellen som Gaddy och Ickes utvecklat kan man uppskatta totalsumman av överprofiter samt vilka faktorer som påverkar den.
Under åren 1999-2011 motsvarade denna totalsumma i genomsnitt 33 procent av bruttonationalprodukten. Den absolut viktigaste delfaktorn i summan är oljepriset. Exempelvis skulle en fördubbling av produktionskostnaderna bara sänka totalsumman av överprofiter med 8 procent. Därför är det inte heller någon tillfällighet att Sovjetunionens fall föregicks av ett ras i oljepriset.
Vad beror då oljepriset på? Skulle det påverkas av att Ryssland är en ansvarsfull medlem av det internationella samfundet, en del av globala värdekedjor, en innovativ ekonomi som lockar till sig internationellt kapital och kunnande? Nej – västländer eller alla länder kontrollerar inte oljepriset och kan bara påverka det indirekt.
Det är ironiskt att det senaste raset i oljepriset i tid nära sammanföll med införandet av sanktioner, men de som känner oljemarknaden behöver inte söka förklaringar i konspirationer. Prisfallet var givetvis inte heller en slump, men från Kremls synpunkt kan dess tidpunkt mest ses som otur.
Sanktionernas begränsningar
De sanktioner som infördes mot Ryssland 2014 försöker träffa de delar av olje- och gassektorn som är mest beroende av samverkan med väst. Dit hör de största finansieringsoperationerna samt de mest förfinade borrningsteknikerna, som behövs exempelvis till projekt på arktiska sjöområden.
Realistiskt är det dock så, att Rysslands roll på världens olje- och gasmarknad är så stor att handeln i sig inte kan stoppas, inte heller kan man påverka den nuvarande produktionsnivån.
Experterna anser samstämmigt att sanktionerna på längre sikt kommer att minska oljeproduktionen, när nya investeringar blir svårare eller omöjliga. Dessutom har sanktionerna och framför allt ”motsanktionerna” förvärrat Rysslands allmänna ekonomiska tillstånd. Ändå, om syftet är att påverka incentiv, alltså ändra den ryska statsledningens agarande, är effekten av de medel som man har använt långt ifrån garanterad.
Långsiktiga investeringar betyder helt enkelt inte samma sak i den ryska affärskulturen som man i väst vant sig vid – gång efter annan har undersökningar kommit fram till att den mest avvikande draget i den ryska affärskulturen, och framför allt inom energisektorn, är ryssarnas låga intresse för långsiktiga mål.
Nuet är viktigare i en omgivning där äganderätten är skör. Och nuet kan inte sanktionerna nå.
Dräng, inte herre
Som den här texten har försökt visa är det inte i Kremls intressen att försöka ändra på strukturen av den ryska ekonomin. Ryssland är inte – som man brukade säga på 1990-talet – en transitionell ekonomi, utan en stabil före detta stormakt som lever av export av kolväten och som styrs genom informell praxis.
Institutionerna i landet är svaga, men inte meningslösa – den högsta makten befinner sig både officiellt och inofficiellt inom Kremls murar. På femton år har inte en enda klan, gruppering eller oligark fått centralmakten att backa, trots att det ständigt sker förändringar på lägre nivåer.
Av den ryska politiska eliten är det bara en fåtal som har en djupare förståelse för marknadsekonomins mekanismer. Ändå bör man inte från kriget i Ukraina eller för den delen annat agerande dra slutsatsen att Kreml skulle vara likgiltigt inför landets ekonomiska tillstånd.
Klart är däremot, att det i stället för kvartalsekonomi eller ökat ömsesidigt beroende är suveränitet, självbestämmanderätt och förhärligande av självförsörjningsförmågan som styr Kremls ekonomiska tänkande. Det är också för bristen av dessa egenskaper som andra kritiseras – senast Finland, efter att man stoppat inresa av ryska företrädare som skrivits in på EU:s sanktionslista.
Nästa gång du läser nyheter om den försvagade ryska ekonomin och landets utrikespolitik och ekonomiska politik som uppenbarligen är helt likgiltig inför detta, är det en bra idé att minnas en rysk författares råd: när du tror att du mött en logisk kontradiktion, ta en titt på dina premisser.
Vesa Ahoniemi
Översättning: Kalle Kniivilä
Originaltexten på finska publicerades den 8 juli 2015 på webbplatsen politiikasta.fi under titeln Venäjän talouden yksipuolisuus on Kremlille vahvuus. Vesa Ahoniemi är doktorand i Rysslands- och Östeuropaforskning vid Oxford University. Han har tidigare arbetat vid Finlands bank, finska försvarsministeriet och vid brittiska ambassaden i Helsingfors.
Källor:
Boycko, Maxim, Shleifer, Andrei and Vishny Robert W. Privatising Russia. The MIT Press, 1997.
Buiter, Willem H., ”From Predation to Accumulation? The Second Transition Decade in Russia”, Economics of Transition, 8:3 (2000), pp. 603–622.
Gaddy Clifford G. & Ickes, Barry W., ”Russia’s dependence on resources”teoksessa Alexeev, Michael & Weber, Shlomo (eds.). The Oxford Handbook of the Russian Economy. Oxford University Press, 2013.
Gaddy, Clifford G. & Ickes, Barry W., Russia after the Global Financial Crisis”, Eurasian Geography and Economics, 51:3 (2010), pp. 281–311.
Henderson, James & Ferguson, Alastair. International Partnership in Russia: Conclusions from the Oil and Gas Industry. Palgrave Macmillan, 2014.
Hill, Fiona & Gaddy, Clifford G. Mr. Putin: Operative in the Kremlin. 1st edition. Brookings Institution Press, 2013.
Ledeneva, Alena V. Can Russia Modernise? Sistema, Power Networks and Informal Governance. Cambridge University Press, 2013.
Sakwa, Richard. “The Crisis of Russian Democracy: The Dual State, Factionalism and the Medvedev Succession”. Cambridge University Press, 2011.
