Det är lätt att göra sig löjlig över Vladimir Putins årliga direktsända telefonväkteri, där landsfadern denna gång fick en hel miljon frågor att välja emellan.”Borde ni inte låta klona er, herr president, för det finns ju ingen annan som kan få pli på byråkraterna?” undrade någon. En kvinna berättade att hennes väninna väldigt gärna ville få en hund i födelsedagspresent, men väninnans man Boris, en yrkesmilitär, vägrade. Fast om överbefälhavaren Putin säger ett ord så kan ju inte en militär sätta sig emot?
Nej, Putin tänker inte låta klona sig, på den punkten var han bestämd. Hunden var en besvärligare fråga. Att ge order är inte rätt sätt, menade presidenten.
– Då skulle Boris ha goda grunder att säga: “Hör du, se till ditt eget hus först”, förklarade Vladimir Putin.
Men om frun säger till Boris att hon klarar sig utan hund, att hon gör som mannen vill, då får hon nog minst en hund, kanske till och med en elefant, speciellt om hon säger detta vid rätt tillfälle och på rätt ställe, resonerade Putin i programmet som direktsändes i tre nationella tv-kanaler och sågs av över åtta miljoner ryssar.
Putin fick också en fråga om han inte borde bada rysk bastu med andra världsledare i stället för att ha rundabordssamtal. Som svar berättade Putin hur hans bastu en gång fattade eld när han badade med Tysklands tidigare förbundskansler Gerhard Schröder.
I ett auktoritärt samhälle är den store ledarens telefonväkteri inte bara underhållning på hög nivå. När yttrandefrihet och politisk återkoppling saknas är heta linjen ett viktigt instrument när landets högsta ledning vill få en uppfattning om stämningarna i landet och vilka problem som kräver deras omedelbara uppmärksamhet.
Det direktsända tv-programmet är en helt och hållet regisserad föreställning, men inför sändningen har en stor stab av medarbetare gått igenom materialet. Syftet är inte bara att samla information, utan också att skapa intrycket att presidenten verkligen bryr sig om vanliga människors bekymmer och gör sitt bästa för att avhjälpa dem. För att behålla någon sorts verklighetsförankring måste sammansättningen av de en miljon frågorna på något sätt tillåtas påverka programmets inriktning.
Därför är det intressant att jämföra Putins telefonväkteri i år med sändningen den 17 april förra året, en månad efter annekteringen av Krimhalvön.
Den gången inleddes programmet med information om att tusentals människor hade ringt med det enda budskapet att de ville tacka Vladimir Putin för Krims återförening med fosterlandet. Hela programmet präglades av den patriotiska hysteri som då rådde i Ryssland. Höjdpunkten var de direktsända inslagen från Krim.
I år handlade den första halvtimmen i stället helt och hållet om landets ekonomi. Det tog en hel timme innan något utrikespolitiskt ämne nämndes, och Rysslands stora stolthet, Krim, togs upp först efter 3 timmar och 40 minuter, då det bara var en kvart kvar av programmet.
Prioriteringen är rimligtvis en följd av att den patriotiska yran avtagit något och att många nu på allvar oroas av den svaga ryska ekonomin vars problem de kan märka direkt i sina plånböcker. Det allmänna budskapet från Putin var att det värsta är över, att allt snart återigen blir bättre, och att presidenten själv gör allt för att vanligt folk inte ska drabbas för hårt.
För några månader sedan verkade den ryska ekonomin vara på väg mot en total kollaps. Rubelkursen störtdök i kapp med världsmarknadspriset på olja, Rysslands viktigaste exportprodukt. Men nu verkar oljepriset ha stabiliserat sig, visserligen på en relativt låg nivå, och rubeln har återhämtat sig en bra bit.
En av frågeställarna var den före detta finansministern Aleksej Kudrin som talade om nödvändigheten av ekonomiska reformer. Vladimir Putin använde tillfället för att förklara att det förutom hjärna även behövs hjärta när den ekonomiska politiken utformas, och att man måste ta hänsyn till hur vanligt folk påverkas av sparåtgärder. Gör man inte det så förlorar makthavarna folkets förtroende, precis som hände på 1990-talet, tillade han.
Därmed lyckades Putin återigen utmåla sig som den gode landsfadern som försvarar vanligt folk mot de elaka ekonomerna och byråkraterna – och samtidigt än en gång påminna om 1990-talets kaos som han räddade landet ifrån.
Efter förra årets imperiefrossa handlar budskapet nu om någon sorts återgång till ett normaltillstånd. Men det är ett nytt normaltillstånd. Det mesta tyder visserligen på att man för tillfället inte planerar några nya stora militära offensiver, utan kan nöja sig med den pyrande konflikten i östra Ukraina. Förhållandet mellan Ryssland och väst är ändå förstört för en lång tid framöver.
Enligt den ryska, något svårbegripliga logiken var det väst som agerade aggressivt i Ukraina. Den upptrappade statliga propagandan om den fientliga omringningen av Ryssland i kombination med den något stabilare ekonomin hjälper då att upprätthålla stödet för presidenten – samtidigt som hårdare repressiva åtgärder håller den splittrade oppositionen i schack.
Om det relativt låga oljepriset består är det därför troligt att vi åtminstone fram till presidentvalet 2018 har att göra med ett stagnerande, isolerat Ryssland som använder en mycket stor del av sin budget till försvarsutgifter. Det finns helt enkelt inget realistiskt alternativ till det hierarkiska system som Vladimir Putin byggt upp under sina 15 år vid makten. I stället för att protestera tystnar eller emigrerar de missnöjda.
Även presidenten själv är fånge i den ordning han skapat. Systemet bygger på att lojalitet köps för pengar. Att rucka på det skulle leda till att hela korthuset rasade, på samma sätt som när Michail Gorbatjov på 1980-talet försökte reformera sovjetsystemet. En sådan katastrof skulle inte gagna någon i Rysslands nu styrande elit, som därför sitter stilla i båten. Men om pengarna tar slut kan lojaliteten också göra det.
Artikeln är publicerad i Vårt försvar 2/2015
5 svar på ”Putins besked: det värsta är över”
Att vara i onåd hos väst kan knappast sägas vara att man är “isolerad”. Men det är det som är vanföreställningen bland västerländska politiker och journalister, alltså att EU och USA är liktydigt med “världssamfundet”.
Fast frågan är hur stora förluster Ryssland klarar av innan det blir stora protester. Det är inte bara Ukrainska soldater som dör.
En möjlighet som lyfts fram är ju en s.k. palatskupp som skulle utföras av missnöjda “siloviki” i Putins omgivning. Det diskuterades under den tid Putin var “försvunnen” i mars, bla av Andrej Illarionov, vars analyser jag dock oftast inte ger mycket för. Men även andra analytiker har påtalat att detta är en reell risk.
Enligt Piontkovskij skulle kuppmakarna kunna bestå av Patrusjev, Bortnikov (FSB), Sergej Ivanov (presidentadministrationen), försvarsminister Sjojgu och utrikesminister Lavrov. Det sa han nyligen i denna intervju :
http://gazeta.ua/articles/opinions-journal/_putin-borotimetsya-do-kincya/632033
Frågan är ju vad motivet skulle vara. Att man, som Piontkovskij antyder, har personliga intressen i en mer försonlig linje gentemot väst? Eller har det, som jag tror, snarare med Kadyrov och Tjetjenien att göra?
Vad skulle tala för en sådan kupp? Sjojgu och Lavrov som kuppmakare?? Extremt osannolikt, snarast omöjligt, säger jag.
Nja, jag tror inte på Sjojgu och Lavrov som kuppmakare. Men skulle en kupp vara “helt osannolik”? Det finns det helt klart en konflikt mellan säkerhetstjänsten och Tjetjenien, som har blottats den senaste tiden. Putin tycks ha ställt sig på Kadyrovs sida (han ger honom utmärkelser, tillåter honom att gömma undan misstänkta i Nemtsov-mordet). Det är väl inte en helt orimlig tanke att konflikten mellan Putin och FSB kommer att förvärras till den grad att Bortnikov, Patrusjev mfl. vänder sig mot honom. Och uppenbarligen är Putin rädd att förlora kontrollen över situationen, vilken skulle förklara hans frånvaro i mitten av mars. Så här säger Piontkovskij, enligt den ukrainska texten:
“В останні місяці в Москві йде відверта боротьба ФСБ з Рамзаном Кадировим, що Путін ніяк не може зупинити. Вона йому не вигідна і дискредитує його. Це означає, що Путін на всі 100 відсотків уже не контролює ситуації у Кремлі. Отже, вибір, на кону якого десятки тисяч людей і виживання самої еліти, йому не дадуть зробити самому.”