Den omfattande brittiska utredningen om giftmordet på före detta KGB-agenten Aleksandr Litvinenko som tagit flera år att sammanställa hade knappt hunnit publiceras innan de förutsägbara ryska reaktionerna kom.
En av de utpekade mördarna, Andrej Lugovoj, meddelade omedelbart att anklagelserna mot honom är ”nonsens” och att hela rapporten bara tagits fram i politiska syften. Lugovoj själv har efter mordet fått medalj av president Vladimir Putin och en plats i ryska parlamentet.
Den andre utpekade mördaren, Dmitrij Kovtun, hävdade några timmar senare att rapporten var grundad på manipulerade och förfalskade bevis.
Ryska utrikesministeriets talesperson Marija Zacharova förklarade i sin tur att utredningen bara syftar till att svartmåla Ryssland, medan ryska ambassaden i London försökte smeta skulden på brittiska säkerhetstjänsten.
Ett par dagar senare, när premiärminister David Cameron hade sagt att Storbritannien nu måste överväga ytterligare sanktioner mot Ryssland, slog huvudnyhetssändningen i Rysslands största, statliga tv-kanal slutgiltigt fast att allt bara handlar om politik.
Eftersom det i Ryssland aldrig funnits några oberoende domstolar är det lätt att övertyga de ryska tv-tittarna om att även det brittiska rättsväsendet styrs av makthavarna och att Litvinenkoutredningen bara är ännu ett försök av det fientliga väst att göra livet surt för Ryssland.
Sanningen är dock snarare att den brittiska regeringen mycket motvilligt gick med på att ge klartecken för utredningen och att de oväntat tydliga slutsatserna kommer vid en mycket olämplig tidpunkt, när Storbritannien snarare skulle behöva föra diskreta samtal om läget i Syrien än initiera en ny diplomatisk konflikt.
Ingen av de ryska kritikerna har heller kunnat peka ut exakt vad som skulle vara felaktigt i den 329 sidor långa, detaljerade rapporten som grundar sig på en mycket grundlig genomgång av allt tillgängligt bevismaterial och ett stort antal vittnesförhör.
Domaren Robert Owen, som på uppdrag av den brittiska regeringen drivit utredningen sedan sommaren 2014, har även fått tillgång till dokument och vittnesmål som är hemligstämplade med hänvisning till Storbritanniens säkerhet. Dessa uppgifter publiceras dock inte i hans rapport.
Owens slutsats, som alltså grundar sig både på öppna och slutna källor, är att den före detta KGB-agenten verkligen förgiftades med det sällsynta radioaktiva ämnet polonium 210. I rapporten slår han också fast att det var Andrej Lugovoj och Dmitrij Kovtun som hällde polonium i Litvinenkos te.
Bland annat på grund av analys av den avlidne Litvinenkos hårstrån och poloniumspår i hotellrummen i London där de misstänkta mördarna bott har Robert Owen kunnat slå fast att Lugovoj och Kovtun försökte förgifta Litvinenko med polonium redan den 16 oktober 2006. Den gången fick Litvinenko dock en alltför liten dos polonium.
När de två träffade Litvinenko igen den 1 november 2006 på Pine bar i London fick han i sig en dödlig dos polonium. Tre veckor senare avled han på sjukhus. Anledningen till hans hastiga insjuknande upptäcktes först några dagar före hans död, när blod– och urinprov hade skickats till ett kärnvapenlaboratorium.
Bevismaterialet mot Lugovoj och Kovtun är överväldigande. Ingen har lyckats presentera någon trovärdig alternativ version till varför de två lämnat ett spår av radioaktivt polonium efter sig i London – och egentligen har det inte heller varit nödvändigt.
Mordet på Litvinenko är ett fall som avslöjar dubbeltänk på hög nivå bland en del ryska regeringsanhängare. Även om den ryska inblandningen i mordet officiellt förnekas är det samtidigt många som betraktar Lugovoj och Kovtun som ryskpatriotiska hjältar – om inte annat så därför att de är oskyldigt anklagade för mord av det onda väst.
Den mördade Aleksandr Litvinenko ses däremot som en skurk och avfälling. Han hoppade av KGB:s efterföljare FSB och anklagade den för delaktighet i sprängningarna av flera bostadshus i Ryssland strax inför andra Tjetjenienkriget som Vladimir Putin inledde 1999. Dessutom sökte han asyl i Storbritannien, blev brittisk medborgare och samarbetade med brittiska säkerhetstjänster.
Robert Owen skriver i sin slutrapport att mordet på Litvinenko sannolikt var godkänt av Vladimir Putin själv. Några bevis på att så var fallet kan knappast existera. Det sällsynta radioaktiva giftet som i större mängder bara kan tillverkas på en forskningsanläggning är dock en klar fingervisning om att en statlig aktör låg bakom – och kanske ville sända en skrämmande signal till andra som funderade på att hoppa av.
Däremot var det knappast meningen att den verkliga dödsorsaken skulle bli känd. Polonium 210 är mycket svårt att upptäcka om man inte vet vad man letar efter, men när det väl hade upptäckts var det just de radioaktiva spåren som kunde användas för att binda Lugovoj och Kovtun till dådet.
En kortare version publicerades i Sydsvenskan 2016-01-21
