Ryssland har inga planer på att gå i krig mot USA eller dess alierade. I stället kommer Ryssland att använda icke-militära medel för att undergräva västmakters politiska och strategiska styrka, för att skada deras nationella självkänsla och för att stimulera alla sorters splittring.
Ryssland har dessutom tillgång till ett utarbetat och utbrett maskineri för att påverka andra länder – ett maskineri som är otroligt flexibelt och anpassningsbart. Ryssland verkar inte bry sig om objektiva fakta – dessa låter man ligga i en stor säck där lämpliga bitar vid behov kan plockas fram för att stödja en förutfattad mening.
Man ska dock inte tro att alla som för fram den officiella ryska linjen nödvändigtvis gör det utan övertygelse. Många av dem är ovetande om omvärlden, oförmögna att ifrågasätta denna självhypnos och har därför inga svårigheter med att övertyga sig själva om det de finner lockande och lämpligt att tro på.
Allt det här kunde ju ha skrivits i går – men orden finns i den amerikanske diplomaten George Kennans “långa telegram” från den amerikanska ambassaden i Moskva till utrikesdepartementet i Washington 1946. Det var då kalla kriget tog sin början. Första kalla kriget, borde man kanske säga nu.
Likheterna mellan situationen som Kennan kommenterade och Rysslands agerande i dag har uppmärksammats av Arkady Ostrovsky, vars omfattande rapport med titeln Inside the bear i tidskriften The Economist är fascinerande läsning. Mycket av innehållet är visserligen inga nyheter för den som har följt Rysslands utveckling under de senaste åren, men Ostrovsky lyfter fram det väsentliga och drar tankeväckande slutsatser.
De historiska paralleller som Ostrovsky nämner är intressanta. Ukrainas och Georgiens försök att bryta sig ut ur den av Ryssland dominerade postsovjetiska sfären 2004, 2008 och 2014 sågs i Moskva som ett existentiellt hot – precis som de liberala reformerna i Tjeckoslovakien 1968 – och på samma sätt som för femtio år sedan använder Kreml återigen militära medel för att stoppa farliga västliga idéer.
Precis som sovjetsystemet för femtio år sedan är även det politiska systemet i dagens Ryssland återigen beroende av att upprätthålla tanken om en grundläggande intressekonflikt mellan Ryssland och västvärlden. Om inte tidigare så blev detta uppenbart efter den ryska protestvågen 2011-12, som de ryska makthavarna valde att se som ett tecken på västlig inblandning i Rysslands inre angelägenheter. Så här skriver Ostrovsky om vad som hände efter protesterna:
Mr Putin was rattled and angry, but having witnessed the failure of the 1991 coup he knew that tanks were not the answer. Instead he trumped civic nationalism with the centuries-old idea of imperial or state nationalism, offering the idea of Russia as a besieged fortress. In 2014 he annexed Crimea. The tactic worked. The protests stopped and Mr Putin’s personal approval ratings shot up from 60% to 80%.
I en mycket sällsynt intervju som The Guardian publicerade på tisdagsmorgonen konstaterar även chefen för den brittiska underrättelsetjänsten MI5 att Ryssland på senare tid återigen allt mer har kommit att se världen i termer av en allomfattande konflikt mellan Ryssland och väst:
Russia increasingly seems to define itself by opposition to the west and seems to act accordingly. You can see that on the ground with Russia’s activities in Ukraine and Syria. But there is high-volume activity out of sight with the cyber-threat. Russia has been a covert threat for decades. What’s different these days is that there are more and more methods available.
Ostrovsky i sin tur påpekar att Putin i grund och botten inte har fel – det finns verkligen ett västligt hot mot de styrande i Ryssland, även om det inte är militärt. Demokrati av västlig typ i kombination med öppna, fungerande marknader skulle rasera Rysslands nuvarande politiska system som baserar sig på maktmonopol och korruption, ett system där all makt finns hos säkerhetstjänsten – eller den som kontrollerar säkerhetstjänsten:
Just as in the Soviet era red directors haggled for resources, market participants now haggle for the right to break the rules, so the system gives the security services ultimate economic and political control. The licence can be withdrawn at any time if its holder steps out of line or gets too greedy, or if his assets start to look too attractive.
Som exempel på hur “äganderätten” i Putins Ryssland är satt inom citattecken nämns Vladimir Jevtusjenkov, som i september 2014 greps eftersom han inte omedelbart ville sälja sitt ägande i oljebolaget Basjneft under marknadspris till statliga Rosneft. Efter tre månader i husarrest gav han upp Basjneft, friades från alla misstankar och släpptes fri.
Rysslands aggressiva beteende är enligt Ostrovsky inte ett tecken på styrka, utan på svaghet och osäkerhet. Den dåligt fungerande staten är sårbar och är inte kapabel att lösa sina egna interna motsättningar. Det västliga hotet används för att vända bort uppmärksamheten från inhemska problem.
The reason Russia’s current nationalistic, anti-American propaganda is so much more effective than the Soviet version is that people choose to believe it. It plays to their feelings of jealousy, resentment and victimisation.
Det Vladimir Putin egentligen vill ha är en ny jaltaöverenskommelse i stil med den som i slutskedet av andra världskriget i praktiken gav Sovjetunionen fria händer i Östeuropa och på så sätt skapade en buffertzon mellan Sovjet och västmakterna, menar Ostrovsky.
En oroväckande skillnad jämfört med tiden efter andra världskriget är dock enligt honom att Putins makt inte begränsas av kommunistpartiets politbyrå – som sparkade Nikita Chrusjtjov efter hans äventyr som ledde till kubakrisen.
Till skillnad från de sovjetiska ledarna har Putin dessutom i huvudsak goda erfarenheter av krig – hans popularitet grundades från början på andra Tjetjenienkriget, och genom att erövra Krim och inleda den militära konflikten i östra Ukraina räddade han sina opinionssiffror igen.
Vladimir Putin har inga planer på att erövra världen och har inte heller råd med ett konventionellt krig – men han kan tänka sig att höja spänningen ordentligt, till gränsen av ett kärnvapenkrig, eftersom han är övertygad om att den andra sidan kommer att blinka först, skriver Ostrovsky. “Och de senaste 16 åren har väst inte gjort mycket för att övertyga honom om motsatsen”, lägger han till.
Men om det nu är så som Ostrovsky antyder – att George Kennans karta från 1946 åter stämmer med terrängen – då kanske det är en idé att titta på vilka slutsatser Kennan drog i sitt “långa telegram” precis när det första kalla kriget inleddes.
Kennan påpekade att Sovjetunionen trots sina senaste landvinningar var betydligt svagare än västvärlden sammantaget, och att Sovjetunionens eventuella framgångar därför var beroende av hur enigt och konstruktivt västvärlden kan agera, och hur sunt vårt eget samhälle är:
This is point at which domestic and foreign policies meet. Every courageous and incisive measure to solve internal problems of our own society, to improve self-confidence, discipline, morale and community spirit of our own people, is a diplomatic victory over Moscow worth a thousand diplomatic notes and joint communiqués. If we cannot abandon fatalism and indifference in face of deficiencies of our own society, Moscow will profit.
Kennan argumenterade att huvudinslaget i USA:s politik gentemot Sovjetunionen måste bli “en långsiktig, tålmodig men fast och vaksam uppdämning av ryska expansionstendenser”. I sitt “långa telegram” var han samtidigt tydlig med att väst i sin strävan att motverka Moskvas skadliga inflytande inte får avvika från sina demoktatiska principer – den största risken är annars att smittas av systemet man försöker bekämpa, menade han.
Även på den punkten har han fortfarande rätt. Det är viktigt att hålla ögonen öppna och bilda en realistisk uppfattning om vad Ryssland sysslar med, både militärt och med icke-militära medel. Men det är lika viktigt att inte förblindas av hysteri och börja se världen i samma svartvita, konspiratoriska toner som den ryska propagandaapparaten använder.
Mer på temat:
- The Economist special report – Inside the bear (kräver inloggning)
- George Kennan’s “long telegram”
- The Sources of Soviet Conduct (en redigerad version av Kennans “långa telegram”)
- The Guardian – ‘Increasingly aggressive’ Russia a growing threat to UK, says MI5 head
- The Guardian – Exclusive: ‘There will be terrorist attacks in Britain,’ says MI5 chief
- Politico – NATO chief: Numbers don’t add up to a new Cold War
