Den ryskspråkiga före detta ambassadören och utrikesministern Marina Kaljurand kan bli vald till Estlands nästa president när elektorskollegiet samlas i estniska nationaloperan på lördag. Det skulle i så fall bli en stor förändring jämfört med den nuvarande, svenskfödde presidenten Toomas Hendrik Ilves, som är uppväxt i USA och vägrar att lära sig “ockupanternas språk”, trots att en tredjedel av Estlands befolkning talar ryska.
Toomas Hendrik Ilves föräldrar var estniska flyktingar i Stockholm, där han föddes 1954. 1957 flyttade familjen till USA. Senare i livet arbetade Ilves bland annat som lärare på Columbia University i New York, där även Barack Obama studerade, och som chef för den estniskspråkiga redaktionen på Radio Free Europe. Ilves valdes till Estlands president 2006 och omvaldes för en andra femårsperiod 2011. Under sin ämbetsperiod har han framgångsrikt arbetat för att stärka landets band med väst. En höjdpunkt var Barack Obamas besök i Tallinn i september 2014.
Inrikespolitiskt har Ilves dock varit omstridd, och framför allt har en stor del av den ryskspråkiga befolkningen känt sig osynliggjord av Ilves, som principiellt vägrat att lära sig ryska eftersom det enligt honom skulle innebära ett erkännande av den 50-åriga sovjetiska ockupationen.
Estland är en parlamentarisk republik där presidenten har mycket begränsade maktbefogenheter. Statsöverhuvudet har framför allt en symbolisk och representativ funktion och förväntas i viss mån stå över den dagliga politiken. Där skulle den populära, partilösa tidigare utrikesministern Marina Kaljurand fylla en plats, anser allt fler i Estland. Hennes chanser att bli vald ökade kraftigt i veckan när Socialdemokraternas kandidat – parlamentets talman Eiki Nestor – hoppade av och partiet ställde sig bakom Kaljurand.
Marina Kaljurand (född Rajevskaja) är född i Tallinn 1962. Hennes far var en lettisk busschaufför, Imants Uits. Modern Veera Rajevskaja var tjänsteman i den sovjetestniska regeringen. Eftersom modern var född i Narva i det självständiga Estland 1925 fick både hon och dottern Marina estniskt medborgarskap efter Sovjetunionens fall 1991. Den ultranationalistiska partiet EKRE har på lösa grunder ifrågasatt Kaljurands medborgarskap, vilket snarare har varit till hennes fördel. Många menar att Kaljurand som president skulle kunna verka för att ena folket i stället för att stärka motsättningarna mellan folkgrupperna.
Kaljurand var med och byggde upp det självständiga Estlands utrikesministerium och var senare Estlands ambassadör i Israel, Ryssland, Kazakstan, Kanada och USA. 2015 utnämndes hon till Estlands utrikesminister på högerliberala Reformpartiets mandat. Hon gick dock inte med i partiet, och lämnade regeringen den 9 september 2016 för att kandidera i presidentvalet mot Reformpartiets egen kandidat Siim Kallas, en politisk räv som hunnit vara både vice chefredaktör för sovjetestniska kommunistpartiets huvudorgan och Estlands EU-kommissionär.
Siim Kallas var länge storfavoriten inför det kommande presidentvalet, men hans politiska manövrerande för att bli av med Marina Kaljurand och hans arroganta vresighet i intervjuer har fått många att tvivla på om det verkligen är en representant av den gamla politiska eliten Estland behöver som president. Ett typexempel på hans politiska pokerspel var hans utspel förra veckan om att kommunerna borde få rätt att beskatta fastigheter. Frågan har ingenting med presidentens befogenheter att göra – men representanter för kommunerna utgör huvuddelen av elektorskollegiet som nu ska rösta om vem som blir president.
Valförfarandet är komplicerat och har sina anor i mellankrigstidens Estland. Tanken med att inte införa direkt folkval när Estlands självständighet återupprättades 1991 var att inte ge presidenten ett alltför starkt mandat och att tvinga fram politiska kompromisser i stället för konfrontation. Presidenten ska i första hand väljas av parlamentet med två tredjedels majoritet. Om det inte lyckas (vilket ofta har varit fallet) sammankallas i stället ett elektorskollegium som består av hela parlamentet samt representanter för alla Estlands kommuner – sammanlagt 335 elektorer.
I elektorskollegiet, som samlas på lördag, väljs presidenten med enkel majoritet i två omgångar. Enligt en rundringning som Estnisk tv gjort är Kaljurand nu den som har starkast stöd: 69 elektorer ställer sig bakom henne. 68 elektorer ställer sig bakom Siim Kallas. Centerpartiets Mailis Reps har 61 anhängare, den oberoende kandidaten Allar Jõks 58 och ultranationalisten Mart Helmet 10.
Det återstår dock många möjligheter för politiskt spel. Och om ingen av de två kvarvarande kandidaterna får en majoritet av elektorerna bakom sig i den avgörande andra omgången som inleds klockan 15 svensk tid på lördag går frågan tillbaka till parlamentet.
4 svar på ”Rysk kvinna kan bli Estlands president”
Lite märkligt att hon i rubriken otvetydigt kallas “rysk” fast hon är halvlettisk, men det följer väl den amerikanska principen att kalla en person “svart” bara han har en droppe negerblod i sig. ;)
Nej, jag använder ordet “rysk” därför att hon själv anser sig vara rysk, vilket hon har sagt vid flera tillfällen.
För övrigt måste jag be dig att i eventuella framtida kommentarer undvika n-ordet och andra dylika ord, som kanske inte väcker anstöt i Ryssland där du befinner dig, men som anses opassande i civiliserat samtal i Sverige.
Storyn om Kaljurand som brobyggare mellan ryssar och ester föll väl ganska platt när det kom fram att hennes pappa stred för Waffen-SS (en “krigshjälte”, som det kallas i estnisk press). Det kan ju inte vara så jättemånga ryssar som har förtroende för dottern till en nazist.
Denna ständiga kamp mellan de som skapar motsättningar, och de som försöker överbrygga motsättningar. Att det estniska folket vill välja en kvinna med ambitioner att ena befolkningen i landet, måste ses som något positivt. Att andra krafter vill upprätthålla motsättningarna mellan ´ryssar och ester, får ses som oundvikligt.