Det finska språket och den särpräglade finska kulturen. Finlands självständighet. Huvudstaden. Och det allra heligaste: bastun. Det är mycket dagens Finland kan tacka Ryssland för. Men otack är världens lön.
I början av det kaotiska året 1917 var det ännu inte många som trodde att Finland skulle kunna skiljas från det ryska imperiet, men i frihetsyran knöt den finländska kultureliten snabbt kontakter med sina ryska kolleger – som de länge hade bojkottat i protest mot de senaste årens förryskningspolitik.
I mars 1917 ordnar man en stor utställning med finsk konst i imperiets huvudstad Petrograd – en världsmetropol med två miljoner invånare bara ett par timmars tågfärd från Finlands näst största stad, Viborg. På invigningen ses den finska nationalromantiska konstens galjonsfigur Akseli Gallen-Kallela samtala med tidens främste ryske arbetarförfattare Maksim Gorkij. Med på invigningsbalen är även poeten Vladimir Majakovskij samt den ryske konsthistoriken Alexandre Benois, som senare bjuder hem några av de finska konstnärerna.
”Efter middagen dansades det, och speciellt lade jag på minnet Galléns vilda danssteg. Också hos oss drack finnarna en hel del. Men dessa orgier förblev tyvärr både det första och sista vänskapsbeviset mellan ryska och finska konstnärer”, skrev Benois senare i sin dagbok.
Efter oktoberrevolutionen skildes Finlands och Rysslands vägar, och gränsen mellan Viborg och den gamla huvudstaden blev en gräns mellan två världar. Men utan Ryssland hade Finland aldrig blivit vad det är. Finland var en del av Sverige i över sexhundra år och ingick i det ryska riket bara under ett drygt århundrade. Ändå var det under den ryska tiden som det finska språket utvecklades till ett modernt skriftspråk och till slut blev ett av Finlands officiella språk, jämställt med svenskan.
Akseli Gallen-Kallela, som i mars 1917 dansade och söp i det revolutionära Rysslands huvudstad, föddes 1865 som Axel Waldemar Gallén i en svenskspråkig familj. Som så många andra i den tidens finländska kulturelit bytte han både språk och namn. Hans tre barn fick namnen Marjatta, Kirsti och Jorma.
Under den ryska tiden var det inte många finländare som lärde sig ryska. I stället lärde de sig läsa och skriva på finska. Den första finskspråkiga romanen, ”Sju bröder” av Aleksis Kivi, trycktes först 1870. Författaren hette egentligen Alexis Stenvall. ”Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar” var kärnan i den finska nationalromantiska tankevärlden som stegvis tog form under 1800-talet.
Som en del av Sverige hade det mesta av Finland förmodligen länge förblivit en perifer provins, medan det svenska språket och den svenska kulturen hade fortsatt att dominera de stora städerna i söder. I det ryska imperiet var Finland i stället ett relativt modernt och välartat storfurstendöme, vars särart försiktigt kunde få odlas för att bryta de alltför nära banden till Sverige, Rysslands ärkefiende i väst. Närheten till världsmetropolen Sankt Petersburg blev dessutom avgörande för den finska ekonomins snabba utveckling under autonomins århundrade.
Än i dag står tsaren Alexander II, som revolutionära terrorister mördade 1881, staty på Senatstorget i Helsingfors. Även själva Senatstorget har ofta nämnts som ett tecken på ryskt inflytande i Finland, eftersom byggnaderna kring torget uppfördes under den ryska tiden och under kalla kriget användes som kuliss i filmer som skulle utspela sig i Leningrad.
Likheten beror dock i så fall på Peter den stores strävan västerut – både hans Sankt Peterburg och Senatstorget i Helsingfors ritades av arkitekter från väst. Men visst är det så att hela den finska huvudstaden är ett resultat av den ryska tiden. Om inte Finland hade blivit en del av Ryska imperiet 1809 hade huvudstaden förmodligen fortfarande legat i Åbo – och det är långt ifrån säkert att Åbo då hade varit huvudstad i en självständig republik där majoritetsspråket är finska.
Fast utan den ryska revolutionen 1917 hade huvudstaden där Finlands öden bestäms kanske fortfarande hetat Sankt Petersburg. Det var revolutionens kaos som gjorde det både möjligt och nödvändigt för Finland att lösgöra sig från Ryssland. Det därpå följande finska inbördeskriget var på sätt och vis en del av den ryska revolutionen och det blodiga ryska inbördeskriget, men med ett annat utfall.
Bastun då? Den kommer såklart österifrån. Bruket att kasta bad och använda badkvastar nämns för första gången i Nestorskrönikan från 1100-talet, då munken Nestor i Kiev tecknade ner hörsägen om vildarna i norr, på platsen där ryska Novgorod nu står.
Senare använde Finlands mångårige president Urho Kekkonen denna minsta gemensamma nämnare för att mjuka upp sovjetiska ledare inför känsliga samtal. Vinterkriget nämndes knappast i bastun – men inte heller glömdes det bort. Kriget visade ju tydligt att det fanns gränser för hur mycket ryskt inflytande finländarna var beredda att välkomna.
Efterkrigstiden var i Finland en tid av påtvingad, liturgisk vänskap med Sovjetunionen – en vänskap som alla innerst inne visste inte var äkta, men som hela etablissemanget ändå låtsades tro på. Efter Sovjets fall kunde Finland äntligen uppnå en vuxen relation till sina båda forna moderländer. Ändå vore det nog för mycket begärt att finländarna skulle tacka Ryssland för allt det goda som varit. Det har ju trots allt bara gått hundra år.
En något kortare version av texten publicerades i Sydsvenskan den 3 december 2017.
