Vad driver Rysslands agerande och hur ska grannländerna reagera? De frågorna försöker Finlands förre Moskvaambassadör Hannu Himanen besvara i sin nya bok. Hans slutsats: Finland bör utan dröjsmål gå med i Nato.
Någon folkomröstning om finskt Nato-medlemskap vill Hannu Himanen inte se, eftersom folkomröstningen i sig skulle innebära säkerhetsrisker och ge möjligheter till yttre påverkan. Ansvaret att fatta den typen av tunga säkerhetspolitiska beslut är de folkvalda politikernas, menar han.
Slutsatsen i Hannu Himanens bok Länttä vai itää – Suomi ja geopolitiikan paluu (“Väst eller öst – Finland och geopolitikens återkomst”) är högst kontroversiell i Finland, där en klar majoritet av folket är motståndare till Nato-medlemskap. Ännu mer kontroversiellt är det att det är en före detta Moskvaambassadör som nu kommer ut ur garderoben som Nato-anhängare.
Himanens ställningstagande har lett till en hel del pajkastning med vissa komiska drag. Den andre före detta Moskvaambassadören René Nyberg skrev på opinionsplats i Finlands största tidning Helsingin Sanomat att Himanen agerat på ett “yrkesetiskt ohållbart” sätt genom att publicera sin bok. Dessutom klandrade han Himanen för att ha flyttat den före detta Moskvaambassadören, sedermera presidenten Paasikivis porträtt från ambassadörens arbetsrum i Moskva.
Tvisten om placeringen av Paasikivis porträtt och pensionerade diplomaters rätt att diskutera säkerhetspolitik fortsatte i samma forum, och till slut deltog även Svenska Folkpartiets presidentkandidat Nils Torvalds i ordväxlingen.
Journalisten Torvalds påbörjade sin politiska karriär på 1960-talet i finska kommunistpartiets sovjettrogna vänsterfalang. Numera är han en stark anhängare till finskt Nato-medlemskap.
I sitt debattinlägg argumenterar han att Ryssland inte har någon rätt att räkna in Finland i sin intressesfär eller påverka Finlands säkerhetspolitiska val.
Men vad var det som ledde till att Hannu Himanen bestämde sig för att öppet ställa sig bakom finskt Nato-medlemskap? I första hand handlar det om Rysslands agerande under hans period som Finlands ambassadör i Moskva 2012–2016 och den uppenbara förändring i den politiska atmosfären i Ryssland som han redogör för i sin bok.
Boken är något fragmentarisk, i huvudsak eftersom den består av fyra av varandra oberoende texter. De olika delarna förstärker dock varandras argumentation och den entydiga slutsatsen. Jämfört med de inlindade formuleringar som finska diplomater oftast använder om Ryssland är Himanens analys ord och inga visor:
Före kriget i Ukraina verkade det möjligt att internationella tvistefrågor skulle kunna lösas med förhandlingar, med diplomatiska medel. Konflikten i Ukraina har i mångt och mycket gjort slut på den här typens samarbetsinriktat tänkande. Ryssland säger en sak och gör något annat: det bedyrar fortfarande sin beredskap till samarbete och dialog, men kommunicerar genom sitt agerande att makt är det enda språk det lyssnar på.
Himanen skriver också om ryska informationsattacker som enligt honom syftar till att skapa förvirring och splittring i och mellan länderna i Väst. I Finland menar han att rysk informationspåverkan har uppnått goda resultat, när många nu är villiga att förstå Rysslands agerande och skylla allt på det “aggressiva” Nato, när sanningen är att det är Ryssland som agerar aggressivt.
Himanen analyserar även den våg av populism och protektionism som svept över delar av västvärlden, inte minst USA, och konstaterar att frihandel och globalisering bara kan fungera så länge alla parter är överens om att alla tjänar på fri rörlighet av varor, pengar och kunskap:
Populistiska politiker låter förstå att problemen kan lösas genom att stänga gränserna. Trots olika bakgrund och stora skillnader i personlighet har Trump, Putin och Xi förvånande mycket gemensamt i detta.
Himanen skriver öppet även om den allomfattande korruptionen och bristen på demokratiska institutioner i Ryssland. Han konstaterar att Vladimir Putins återkomst till presidentposten 2012 markerade början på en ny fas i rysk politik, som nu syftar till att återställa Rysslands stormaktsstatus och skapa en ny nationell identitet som grundar sig på “Rysslands storhet”. Det påstådda “hotet från Väst” är en viktig del av denna putinistiska identitetspolitik.
Med tanke på Rysslands utveckling skulle Finlands medlemskap i Nato enligt Himanen ha en positiv inverkan på stabilitet och säkerhet i hela Europa. Det vanligaste argumentet mot Nato-medlemskap är i Finland Rysslands befarade reaktion – och exakt så vill Ryssland ha det, menar Himanen:
Ryssland ger uttryck för hot, eftersom det vill skapa en gråzon vid sin gräns, en gråzon som Ryssland kan manipulera och vid behov – i en konfliktsituation – använda militärt i sina syften. Genom sina hot vill Ryssland försäkra sig om att länderna utanför Nato inte stärker sitt territoriella försvar med hjälp av alliansen. Ryssland försöker föra i bevis att Nato förhåller sig fientligt till Ryssland och hotar landet. I det ryska narrativet är Nato en aggressiv organisation som genomför USA:s expansiva politik, medan Natos medlemsländer bara är vasaller som blint lyder USA:s order.
I verkligheten ligger det till precis tvärtom, slår han fast:
Det är lögnaktigt att påstå att Nato skulle vara fiende till Ryssland eller att Nato i lönndom skulle ha offensiva intentioner gentemot Ryssland. Det här är ett narrativ skapat av den ryska desinformationen som Ryssland upprätthåller för att täcka över sin egen aggressiva politik. I Europa finns det inga andra stater som efter andra världskriget genom användning av militär makt eller hot därav skulle ha tillskansat sig en annan stats suveräna territorium och annekterat det.
Det är visserligen ett känt säkerhetsdilemma att stärkning av försvaret kan leda till en upprustningsspiral, men Himanen ser inte varför så skulle bli fallet vid finskt Nato-medlemskap.
Tvärtom menar han att medlemskapet skulle stabilisera situationen i regionen, på samma sätt som de baltiska ländernas Nato-medlemskap gjort det:
I den situation som skapats av konflikten i Ukraina hade läget i Östersjöregionen oundvikligen varit betydligt sämre och mer instabilt, om inte de baltiska länderna hade varit medlemmar i Nato. I verkligheten har Ryssland anpassat sig till situationen och accepterar de baltiska ländernas Nato-medlemskap.
Det är inget större fel på logiken i Himanens argumentation, men i verkligheten finns det givetvis ingen möjlighet att Finland skulle kunna gå med i Nato så länge en överväldigande majoritet av folket inte vill det. Så måste det ju också vara i en demokrati.
Något bekymmersamt är det dock att diskussionen om ett hypotetiskt Nato-medlemskap alltför ofta förs utifrån det ryska narrativet. Och det är inte bara i Finland så är fallet.
