Att Vladimir Putin fortsätter som president är ingen nyhet. Den intressanta frågan är exakt hur länge han tänker sitta kvar. Så länge han bara kan, menar statsvetaren Vladimir Gelman. Det innebär att skruvarna dras åt och osäkerheten ökar.
Helgens ryska presidentval var inte mycket till val. Redan för över ett år sedan hade Vladimir Putins administration meddelat de regionala myndigheterna hur resultatet borde se ut: valdeltagandet skulle ligga på 70 procent och 70 procent av rösterna skulle gå till sittande president.
Olika regioner har valt olika strategier för att nå upp till acceptabla siffror. Precis som vid tidigare val har det på många håll upptäckts att rätt ifyllda valsedlar i stora mängder har stoppats in i valurnorna.
Statistisk analys har återigen visat märkliga avvikelser till Vladimir Putins fördel. I vissa distrikt har Putin fått över 99 procent av rösterna. Nyhetsbyrån Reuters upptäckte stora skillnader mellan rapporterat och verkligt valdeltagande i ett antal vallokaler.
På det stora hela verkar direkt valfusk ändå ha varit något mindre märkbart än i tidigare val. I stället har man använt olika metoder för att få framför allt offentliganställda att ta sig till vallokalerna och helst rösta för Putin, även om det sistnämnda är något svårare att kontrollera.
Men uppenbarligen går även det. Två dagar efter valet meddelade nämligen försvarsminister Sergej Sjojgu att 99 procent av militären hade röstat – och att 90 procent av militäranställda och deras familjemedlemmar hade lagt sin röst på Vladimir Putin.
Något lagligt sätt att få tillgång till sådan information finns det inte, konstaterar valövervakningsorganisationen Golos.
Dagen före valet i Sankt Petersburg träffade jag en lärare som jag känner sedan tidigare. Medan jag pratade med henne fick hon ett telefonsamtal som jag hörde på avstånd. Efteråt förklarade hon att det var rektorn på hennes skola som hade ringt och påmint att hon skulle ta sig till skolan och rösta där, trots att det det är en bra bit att åka.
Det hade varit lättare för läraren att rösta i distriktet där hon är folkbokförd, men hon hade redan i förväg anmält att hon i stället skulle rösta på arbetsplatsen. Rektorn ville så klart få upp valdeltagandet i sin skola, för att undvika problem med sina överordnade. I utbyte utlovades läraren två lediga dagar.
– Det är ju precis som på sovjettiden, suckade hon.
Men hon skulle så klart åka och rösta. Ingen vill ju hamna i onåd hos chefen, och två lediga dagar säger man inte heller nej till.
För att locka väljare ordnade man också underhållning, billig förtäring och på sina håll även försäljning av rabatterade varor i vallokalerna. Ungefär som man gjorde på sovjettiden för att locka medborgare till den tidens meningslösa val med en enda kandidat.
Dagen efter valet tilltalades jag av en mager, äldre vakt i en bokhandel som hade märkt att jag bläddrade bland reproduktioner av sovjetiska affischer.
– Sovjetiska affischer, ja. I vallokalen i går kunde man få en korvsmörgås och en kopp kaffe för sex rubel. Sex rubel! Det var ju som på sovjettiden. Fast nu sänker de bara priserna tillfälligt. På Stalins tid sänkte man priser på riktigt. Och vilka hus man byggde då! Jag bor i ett Stalinhus, där är det ordentliga väggar. Då slarvade man inte, man skulle bara våga!
Da, da, svarade jag, och köpte en avangardistisk 1920-talsaffisch med texten “Ned med köksslaveriet!” Så lät det inte under den plötsligt så populäre Stalin – efter det revolutionära 1920-talet ställdes kvinnorna snabbt på sin plats igen.
Den mest extrema kommunistkandidaten Maksim Surajkin, som kallar sig för “en övertygad stalinist”, och vars valprogram har rubriken “Tio Stalinslag”, fick dock bara 0,7 procent av rösterna. Det är ju Putin själv som är den riktige starke mannen.
Dagarna före valet bombarderades de ryska tv-tittarna med reklaminslag om hur stark den ryska armén är nu och uppmaningar om att rösta för ett starkt Ryssland. Inte för att det strängt taget behövdes, för i stort sett alla program i de rikstäckande ryska tv-kanalerna är reklam för Vladimir Putins styre. Dygnet runt, året om.
Enligt de officiella siffrorna fick Vladimir Putin 77 procent av rösterna, en all time high. Måluppfyllelsen var inte riktigt lika bra när det gällde valdeltagandet, där landade man enligt de officiella siffrorna på 67 procent. Exakt hur många som verkligen kom till vallokalen och röstade på Putin är inte helt lätt att säga, men klart är att Putin även utan fusk och fiffel på valdagen hade fått en övertygande majoritet av rösterna.
Varför behövde man då fuska alls? Underhuggarna tvingar folk till valurnorna för att inte förlora sina jobb, men varför sätta upp ett mål på 70 procents valdeltagande och 70 procents stöd? Hade det inte räckt med enkel majoritet som i vanliga demokratiska val?
Enligt statsvetaren Vladimir Gelman, som jag också träffade i Sankt Petersburg, behöver Putin höga siffror för att legitimera sitt maktinnehav och för att se till att nästa mandatperiod inte blir hans sista. Han ämnar troligen att sitta kvar så länge han fysiskt är kapabel, menar Gelman, som i vanliga fall är mycket försiktig med förutsägelser.
– Det skulle helt enkelt vara riskfyllt för Putin att lämna sin presidentpost. Helt oavsett vem som blir hans efterträdare frestas den personen att göra sig av med sin företrädare genom att lägga ansvaret för samhällets alla problem på honom.
Den ekonomiska utvecklingen i Ryssland har stagnerat, botten har gått ur pensionsfonden och det behövs mer pengar till de nya vapenprogram som Putin talar om. Därför måste pensionsåldern och skatterna snart efter presidentvalet höjas, säger Vladimir Gelman.
Då blir det ännu svårare och mer riskfyllt för Putin att lämna sin presidentpost när mandatperioden tar slut, menar han.
I en bok från 2013 skriver Vladimir Gelman att Ryssland på 2010-talet hamnat i en institutionell fälla: en jämviktssituation som är funktionellt ineffektiv, men som inga viktiga aktörer är intresserade av att bryta. De samhälleliga spelregler som formats under Putins år vid makten bygger på institutionaliserad korruption, och ju längre situationen fortgår desto svårare blir det att ändra på reglerna.
Gelman tecknade då fyra möjliga utvecklingsscenarier för Ryssland:
1. Ingen förändring, utvecklingen stagnerar.
2. Skruvarna dras åt ytterligare.
3. Regimen kollapsar.
4. Smygande demokratisering.
Sedan dess har jag några gånger försökt få honom att säga vilket av de fyra alternativen han ser som mest troligt, men han har varje gång svarat att det ännu är för tidigt att bedöma.
När jag träffade honom någon dag före valet hade han dock kommit till slutsatsen att det för tillfället är alternativ 2 som verkar infrias: skruvarna dras åt ytterligare och repressionen hårdnar.
Samtidigt kommer spänningen mellan Ryssland och väst att öka, eftersom de ryska makthavarna ständigt måste visa sig själva och omvärlden hur tuffa de är, menar Gelman. Även Sverige och Finland kan mycket väl drabbas, säger han.
– Jag vet så klart inte vad som kan hända, men det är så en buse uppför sig. En buse vill visa alla runt omkring hur tuff han är, men en buse ger sig inte på vem som helst. En buse angriper i första hand dem som troligen inte slår tillbaka.
När det gäller förgiftningen av den tidigare dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter tror Vladimir Gelman att det i första hand är en rysk varningssignal till verkliga och potentiella ryska överlöpare: håll er på mattan, ni är inte säkra någonstans.
De flesta vanliga ryssar som jag talade med var dock helt övertygade om att det i stället var Storbritannien som låg bakom mordförsöket. Syftet skulle i så fall vara att smutskasta Ryssland. “Det är för att förstöra vårt fotbolls-VM”, sade en välutbildad man i yngre medelåldern jag hade ett långt samtal med.
Misstänksamheten mot väst ökar, Putins budskap går fram, och bara de som slänger ut tv-apparaten går säkra. Det har en av mina kompisar nyligen gjort.
– Jag kan inte ta risken att barnen påverkas av den där propagandan. Och jag känner mig mycket lugnare själv också nu när jag aldrig ser tv-nyheterna. Jag lyssnar bara på Echo Moskvy.
Men han tar det mycket försiktigt när samtalet rör politik och han inte vet var de andra kring bordet hör hemma. Är de trogna tv-tittare kan det slå snett hur lätt som helst.
Sovjettiden är visserligen inte tillbaka, men skruvarna har verkligen dragits åt. Och Putin sitter kvar.
