Kan Putin införa demokrati i Belarus?

På måndag träffas Vladimir Putin och Aleksandr Lukasjenko i Sotji. De är två av de tre viktiga aktörer som nu ska bestämma Belarus framtid. Den tredje och viktigaste är folket i Belarus. Men vad har de att välja emellan? Här är några möjliga scenarier – samt några som inte längre är möjliga.

Belarus har länge benämnts Europas sista diktatur, en definition som kan diskuteras, särskilt eftersom även Ryssland är Europa. Populistiskt auktoritärt styre kanske är en bättre beskrivning för ett system där en stor del av befolkningen fram till nyligen har accepterat den rådande odemokratiska ordningen, i utbyte mot en dräglig levnadsstandard, statens icke-inblandning i det personliga livet och frihet att resa utomlands.

Ungefär så har situationen sett ut i många år både i Belarus och i Ryssland, givetvis med variationer i var gränsen för det tillåtna har gått. I Ryssland började det outtalade samhällskontraktet eroderas senast kring den stora protestvågen 2011–12, och i Belarus håller samma sak på att ske nu.

I Ryssland slogs protesterna till slut ner med våld och samhällskontraktet justerades. Eftersom ekonomin går dåligt köps medborgarnas lojalitet nu med löften om återupprättande av Rysslands stormaktsstatus och försvar mot verkliga eller inbillade yttre fiender. Erövringen av Krimhalvön förseglade det nya samhällskontraktet och gav Vladimir Putin andrum som dock nu håller på att ta slut.

Men vad ska Aleksandr Lukasjenko kunna erbjuda sina undersåtar, när de nu inte längre nöjer sig med den sovjetiska temapark som Lukasjenko i 26 år upprätthållit med hjälp av smulor från den rika stora grannens bord? Speciellt när smulorna också ser ut att vara på upphällningen.

Här är några möjliga och inte längre möjliga varianter.

Varianter utan Putin

1. Slå ner protesterna med våld, skräm folket till lydnad och fortsätt som vanligt. Detta har fungerat i 25 år och det var inte bara Lukasjenko som utgick ifrån att det skulle fungera även denna gång. Men han hade missbedömt läget. Det uppenbara och oförskämda fusket under ”presidentvalet” den 9 augusti ledde till betydligt större folkligt missnöje än vid tidigare fuskval. Det urskiljningslösa våld som användes mot demonstranter och gripna fick inte avsedd effekt utan ledde tvärtom till att helt nya grupper anslöt sig till protesterna. Därmed är scenario 1 förbrukat åtminstone för tillfället.

2. Grip ledarna, vänta ut protesterna och fortsätt som vanligt. Det är här vi befinner oss nu, men strategin ser inte ut att fungera. När de hårda tagen med distraktionsgranater och gummikulor mot demonstranter samt tortyr av gripna inte fungerade tog Lukasjenkos maktapparat ett steg tillbaka. Den initiala nedstängningen av internet som inte var hållbar i längden hävdes, våldet mot demonstranterna trappades ner något, men när protesterna fortsatte vecka efter vecka började man låsa in personer som makthavarna ansåg leda folkresningen eller tvinga dem att lämna landet. Protesterna har dock inte upphört, eftersom de till stor del är spontana och inte har några enskilda ledare som kan låsas in.

3. Inled dialog. Demonstranterna kräver fria, rättvisa val och frisläppande av politiska fångar. Ett samordningsråd, ofta kallat ”oppositionens samordningsråd”, skapades på initiativ av presidentkandidaten Svetlana Tichanovskaja för att inleda dialog med Lukasjenko kring dessa krav. Lukasjenko kan inte tillåta fria val, eftersom det skulle leda till hans avgång. I stället för att inleda dialog med samordningsrådet har han följaktligen meddelat att han inte tänker tala med ”gatan” och tvingat ledningen i samordningsrådet att lämna landet. Maria Kolesnikova satte sig på tvären och rev sönder sitt pass precis vid gränsen mot Ukraina. Nu sitter hon inburad i Minsk. Flera års fängelsestraff hotar. Den enda i samordningsrådets ledning som är kvar i Belarus och på fri fot är nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj. Någon dialog är alltså inte aktuell.

Därmed är alla scenarier utan extern inblandning förbrukade eller avfärdade. Lukasjenko måste alltså ta en livlina och ringa en vän. Problemet är bara att han egentligen inte har några vänner. Men farbror Putin i Moskva kan nog hjälpa honom ändå, mot lämplig ersättning. Frågan är hur stor den ersättningen ska vara och om det blir något kvar av Belarus när den är betald.

Varianter med Putin

4. Slå ner protesterna med ännu brutalare våld och fortsätt som vanligt. Detta är utan tvekan en lockande variant för Lukasjenko. Ryssland har ett i sammanhanget obegränsat våldskapital som skulle kunna användas för att kväsa protesterna. Rysk kravallpolis i omärkta uniformer eller utan uniform uppges redan bistå sina belarusiska kolleger, ryska propagandister har skickats in för att stärka den statliga propagandaapparaten och Putin har offentligt sagt att den ryska ordningsmakten har styrkor i beredskap att skicka till Belarus om det krävs för att upprätthålla ordningen. Men ett direkt ryskt ingripande skulle bli kostsamt för Putin på många olika sätt, dels i reda pengar, dels på grund av omvärldens reaktioner, men kanske främst därför att han då skulle riskera att få hela det belarusiska folket mot sig. Och varför skulle Putin ta på sig sådana kostnader för att behålla Lukasjenko som han inte gillar alls. Det är viktigare att behålla Belarus i den ryska inflytelsesfären än att behålla Lukasjenko.

5. Bli underhuggare till Putin och behåll makten. I denna variant får Lukasjenko den hjälp han behöver från Putin i utbyte mot att han blir lydigare och går med på utökad integration med Ryssland, närmare militärt och ekonomiskt samarbete, kanske en rysk flygbas i Belarus, något som Lukasjenko länge vägrat att acceptera. Detta är utan tvekan ett alternativ som kommer att diskuteras under måndagens toppmöte, även om de verkliga detaljerna av en eventuell överenskommelse knappast kommer att offentliggöras. Exakt hur mycket hjälp och av vilket slag Putin kan erbjuda är säkert helt beroende av vad Lukasjenko lovar i utbyte. Men Putin kan inte lita på att Lukasjenko håller sina löften, därför måste han skicka in sina egna byråkrater för att fjärrstyra Belarus. ”Små grå män” i stället för de ”små gröna män” i omärkta uniformer som erövrade Krim alltså.

6. Bli underhuggare till Putin och förlora makten. Det här är givetvis ingen variant som Lukasjenko själv skulle välja, men det är säkert en plan som Putin har i bakfickan, och kanske den mest sannolika utgången på sikt. Putin behöver inte Lukasjenko och trots allt snack om ”utländsk inblandning” i protesterna bör han ha förstått att Lukasjenko inte är särskilt populär hemma i Belarus. Putin kan inte låta Lukasjenko falla nu, om inte annat så därför att det skulle bli ett dåligt exempel för folket hemma i Ryssland. Men han kan hjälpa Lukasjenko att dra ut på tiden, ordna en riggad folkomröstning om ändringar till den belarusiska grundlagen som Lukasjenjko utlovat och sedan vid ett lämpligt tillfälle ge Lukasjenko ett erbjudande han inte kan säga nej till.

Det intressanta är vem som då skulle ta Lukasjenkos plats, och vilka befogenheter Belarus nästa president får. Blir det i praktiken en nickedocka som tar sina order från Moskva, eller en demokratiskt vald ledare som kan fatta egna beslut?

Putin är ingen demokrat, han tror förmodligen inte ens att demokrati existerar någonstans i världen. Hans beslut styrs av Rysslands nationella intressen, som han uppfattar dem. Framför allt handlar det om att stärka Rysslands geopolitiska makt i närområdet och att stärka sin egen maktposition i Ryssland. Alltså lutar han sannolikt åt att det är en nickedocka i Minsk som bäst tjänar hans intressen.

Men det kanske finns argument som skulle kunna få honom att åtminstone fundera ett varv till. Majoriteten av det belarusiska folket är i dag vänskapligt sinnad till Ryssland. Att skicka in små grå män för att ta över den belrusiska staten, med en liten grå nickedocka på presidentposten, skulle knappast vara ägnat att stärka de rysk-belarusiska vänskapsbanden. Demokratiska val skulle å andra sidan mycket väl kunna leda till att Belarus får en legitim och även internationellt accepterad ledning som inte vänder Ryssland ryggen.

Putin tror dock som sagt inte på demokrati, och fria val är ett risktagande om man inte själv får räkna rösterna som Lukasjenko brukar göra. Dessutom är Belarus strategiskt viktigt för Putin, han har inte råd att förlora sin enda allierade i Europa. För att han ska tillåta riktiga val behöver han därför övertygas om att motsatsen skulle vara ett ännu större risktagande. Det blir inte lätt, men det är i alla fall värt ett försök.

Det är givetvis det belarusiska folket som ska välja sin egen president och sitt eget parlament. Men Vladimir Putin har makten att tillåta eller stoppa ett demokratiskt val. Det enda scenariot där han kan tänkas tillåta ett sådant val är en situation där han är övertygad om att valet inte kommer att ödelägga hans strategiska intressen.

Men är det överhuvudtaget realistiskt att tro att just Vladimir Putin av alla människor skulle kunna införa demokrati i Belarus?

Nej, det är det inte. Men det är i alla fall inte helt omöjligt att han skulle kunna tillåta en utveckling i mindre auktoritär riktning – om han kunde se att Belarus inte behöver vara en bricka i ett nollsummespel mellan öst och väst, mellan Ryssland och EU. Och då måste vi först övertyga oss själva om att det inte behöver vara så.