Politisk teater i stället för riktiga reformer i Ukraina

För drygt ett år sedan valdes komikern Volodymyr Zelenskyj till Ukrainas president eftersom folket var hjärtligt trött på chokladfabrikören Petro Porosjenko. Nu trappar Zelenskyj upp sina teaterkonster för att dribbla bort sina misslyckanden och låter åklagarmyndigheten utreda Porosjenko.

(Foto: Zelenskyj besöker en textilfabrik. Källa: president.gov.ua.)

Petro Porosjenko valdes till Ukrainas president i maj 2014, några månader efter den ryska annekteringen av Krim och mitt under brinnande krig i östra Ukraina. Inga lysande utgångspunkter alltså, men en del lyckades han ändå genomföra.

Den största framgången är att ukrainska medborgare sedan juni 2017 som en följd av associeringsavtalet med EU kan åka in i Schengenområdet utan visum. Porosjenko lyckades också stärka armén, affärsklimatet förbättrades något och korruptionen minskade en aning.

Trots stora ord lyckades han dock inte genomföra den viktigaste av alla reformer. Ukraina saknar fortfarande det tillförlitliga, oberoende rättsväsende som är nödvändigt för en fungerande demokrati. Det är ödets ironi att Porosjenko själv nu kan falla offer för det ruttna rättsväsende som han struntade i att sanera.

Sedan president Zelenskyj i mars tillsatte en lydig riksåklagare (Iryna Venediktova) har flera förundersökningar mot Porosjenko inletts. Eftersom man uppenbarligen inte lyckats hitta tillräckliga bevis för den förre presidentens personliga delaktighet i två omfattande korruptionshärvor som undersökande journalister avslöjat (Rotterdam+, Ukroboronprom) väljer man att utreda honom för mer bagatellartade saker.

Porosjenko misstänks bland annat för att ha gått bakom ryggen på chefen för underrättelsetjänsten SZR vid utnämningen av en biträdande chef – i syfte att tillägna sig en del av den biträdande chefens lön, vilket gör anklagelsen ovanligt löjlig. Han utreds också för påstådd konstsmuggling efter ett försök att föra 43 tavlor han själv äger ut ur landet. Som ett svar på just den anklagelsen arrangerade Porosjenko en konstutställning där han förutom de 43 tavlorna även ställde ut inramade dokument som enligt homom visar att han fört in tavlorna legalt och har rätt att även föra ut dem ur landet.

Den märkligaste anklagelsen handlar ändå om ”hets mot religiös grupp” som Porosjenko påstås ha gjort sig skyldig till genom att bistå den av Moskva oberoende ukrainska ortodoxa kyrkan att få kanoniskt erkännande för sin självständighet. Förundersökningen uppges ha påbörjats på initiativ från den konkurrerande, Moskvatrogna ortodoxa kyrkan redan förra året, men den blev känd först i veckan.

Den rättsliga processen mot Porosjenko har vissa likheter med det som drabbade den före detta premiärministern Julia Tymosjenko när hon under Viktor Janukovytjs presidentperiod dömdes till sju års fängelse för maktmissbruk. I stället för en tragedi är den politiska teatern dock denna gång en fars.

Till skillnad från Tymosjenko är det dock ingen större risk för att Porosjenko faktiskt ska buras in. Inte för att ukrainska domstolar nu skulle vara immuna mot politiska eller ekonomiska påtryckningar, för det är de inte. Men till skillnad från Janukovytj har Zelenskyj inte råd att bryta med väst, vilket skulle bli resultatet av en uppenbart politiskt motiverad dom.

Det Zelenskyj nu håller på med är i stället ett spektakel som ska upprätthålla hans fallande folkliga stöd genom att trampa på den impopuläre före detta presidenten. Eller kanske en försöksballong för att se hur populärt det kan vara att låta den förre presidenten paradera framför tv-kamerorna som brottsmisstänkt. Stalltipset är att förundersökningarna enligt gängse ukrainsk praxis blir långdragna processer med läckor och smutskastning men lite substans.

Varför sysslar Zelenskyj med den här sortens trams då? Tja, ska man fråga honom själv så känner han knappt till att det pågår, i stället är det Porosjenko själv som försöker göra politisk teater av vanliga brottsutredningar. Men för de flesta andra är det uppenbart att det är Zelenskyj som är regissör här.

Åtminstone sedan årsskiftet har det varit uppenbart att Zelenskyj inte längre arbetar med att genomföra några genomgripande reformer, om han någonsin gjort det. I stället sysslar han med samma slags populistisk retorik som under valkampanjen, där ett centralt tema var att han ska se till att bura in gamla, korrupta makthavare.

Förutom riksåklagaren – som han själv tidigare tillsatte – har Zelenskyj även bytt ut i stort sett hela regeringen, inklusive den reforminriktade premiärministern Hontjaruk, utan uppenbar anledning. Ja, förutom att han då kunde skylla sina misslyckanden på den avsatta regeringen.

Hos Petro Porosjenko avtog reformivern efter ett par år vid makten. Hos Zelenskyj verkar det ha räckt med ett halvår. Samtidigt har han backat från ett av sina viktigaste vallöften: att han bara skulle sitta en mandatperiod. Nu säger han att han kan tänka sig att kandidera en gång till, för en mandatperiod räcker inte för att genomföra alla nödvändiga reformer.

Nej, så klart inte, om man lägger all kraft på politisk teater och struntar i vad landet verkligen behöver – exempelvis ett tillförlitligt, oberoende rättsväsende och poliser som skyddar medborgarna i stället för att våldta dem på polisstationen.

Ja, och den enda tunga minister som Zelenskyj inte vågade sparka var alltså den evige inrikesministern Arsen Avakov som är ansvarig för att polisreformen inte har blivit av. Han sitter nu i sin fjärde regering.

Mer på temat:

Dela detta:

Relaterade

Av Kalle Kniivilä