”Jag erkänner inte denna anklagelse”

Tal i Moskvas stadsdomstol den 2 februari 2021

Jag skulle vilja börja med den rättsliga frågan som jag tycker är det viktigaste i det här samtalet och som har blivit lite åsidosatt. För allt detta är rätt så konstigt. Det sitter två personer, och en av dem säger: ”Ska vi inte låsa in Navalnyj för att han inte visade upp sig på måndagar utan kom på torsdagar.” Den andra säger: ”Ska vi inte låsa in Navalnyj för att han efter att vaknat upp från koma inte omedelbart åkte in till oss för en inspektion.” Och så samtalar man, alla pratar om måndagar, torsdagar, vem skulle ha skickat vilket papper när och så vidare.

Men jag skulle vilja säga ett par ord om en liten elefant som finns i detta rum. Jag skulle vilja att alla lade märke till en sak. Pressen som skriver om den här processen, alla människorna, jag skulle vilja att de lade märke till att det i grund och botten handlar om att låsa in mig för en anklagelse som jag redan har friats från. Utifrån anklagelser som redan konstaterats vara fabricerade.

Det här är inte min personliga åsikt. För om vi öppnar vilken lärobok i kriminalrätt som helst – ärade domare, jag hoppas att ni har gjort så ett par gånger under ert liv – så ser vi att Europeiska människorättsdomstolen ingår i Rysslands rättssystem, eftersom Ryssland ingår i Europarådet, och dess beslut är tvingande. Och efter att ha gått igenom alla nödvändiga rättsinstanser vände jag mig till Europeiska domstolen, och Europeiska domstolen avkunnade en dom där det med svart på vitt står att det inte ens finns brottsrekvisit. Målet som gör att jag befinner mig i den här konstiga buren är helt och hållet påhittat. Och inte bara det, Ryska Federationen har i princip erkänt detta beslut – till hälften. Man har till och med betalat mig ett skadestånd som är kopplat till målet, och därigenom erkänt ECHR:s beslut.

Och ändå satt min bror tre och ett halvt år i fängelse utifrån målet som, jag upprepar, enligt ett domstolsbeslut som är tvingande i Ryssland är fabricerat. För samma anklagelser har jag suttit ett år i husarrest. En vecka innan min prövoperiod var slut greps jag, jag fraktades till Simonovskijdomstolen där jag påtvingades någon annan advokat än min egen, och prövotiden förlängdes med ytterligare ett år.

Så tar vi en liten matteövning. Jag dömdes 2014, jag fick 3,5 år, jag fick en prövotid, och nu är det 2021. Ändå fortsätter man att döma mig i samma mål. Jag har redan funnits oskyldig, det saknas brottsrekvisit i målet, och ändå fortsätter vår stat med en dåres envishet att döma mig till fängelse i det här målet.

Varför just detta mål? Om det är något det inte är brist på så är det rättsprocesser mot mig. Alldeles nyss har man öppnat ännu en. Icke desto mindre ville någon väldigt gärna att jag efter min återkomst inte skulle kunna ta ett enda steg på vårt lands territorium som en fri människa. Att jag skulle gripas i det ögonblick jag passerade gränsen. Och vi vet vem som vill det. Vi vet varför detta skedde. Anledningen till allt detta är en enda människas hat och rädsla. Det är en människa som bor i en bunker. Jag förolämpade honom dödligt genom att överleva efter att man på hans order försökt mörda mig.

(Åklagare Frolova ber att få göra en anmärkning till Navalnyj.)

Jag bryr mig inte om er anmärkning. Ärade domare! Kommer den här åklagaren nu att hindra mig tala färdigt om min inställning till allt det som händer?

(Åklagaren frågar vilken fråga som behandlas; försvarsadvokat Michajlova ber att få göra en anmärkning till åklagaren som avbryter Navalnyj.)

Domaren Natalija Repnikova: Jag ber er att hålla er till saken.

Jag håller mig till saken, ärade domare. Saken som ska framställas är min uppfattning. Jag lägger fram min uppfattning gällande saken, helt enligt lagen. Att åklagarsidan försöker avbryta mig efter varje ord och lägga munkavle på mig är också ett utmärkt exempel på vad som pågår här. För det jag säger har direkt koppling till vad som pågår här. Vi går vidare.

Jag gjorde mig skyldig till en dödlig förolämpning genom att överleva, tack vare goda människor, piloter och läkare. Sedan förolämpade jag honom ännu värre genom att inte gömma mig, genom att inte bosätta mig i någon lite mindre bunker, en sådan som jag har råd med. Och sedan hände det något alldeles förfärligt. Det räckte inte att jag överlevde, det räckte inte att jag inte lät mig skrämmas och inte gömde mig. Dessutom deltog jag i undersökningen om min egen förgiftning och vi kunde visa och bevisa att det var Putin själv, med hjälp av FSB, som stod bakom mordförsöket. Och jag var inte den ende, det vet många nu och ännu fler kommer att veta det, och detta gör den lilla, tjuvaktiga människan i bunkern rasande. Exakt det faktum att allt avslöjades, förstår ni? De höga opinionssiffrorna är borta, det massiva stödet är borta – inget sådant finns längre, för det har visat sig att för att klara en politisk motståndare som inte har tillgång till tv, som inte har något politiskt parti, så måste man helt enkelt försöka döda honom med ett kemiskt stridsmedel. Det är klart att han är rasande, eftersom alla nu har förstått att han bara är en liten tjänsteman som av en slump blev placerad på presidentposten, som aldrig har deltagit i debatter eller val, och detta är hans enda sätt att föra kampen: att försöka mörda folk.

Och hur han än skulle försöka framställa sig som en stor geopolitiker och världsledare så hyser han framför allt agg mot mig därför att det är som förgiftare han nu kommer att gå till historien. Ni vet, en gång fanns Alexander Befriaren och Jaroslav den Vise, och nu kommer vi att ha Vladimir Kalsongförgiftaren. Det är exakt så han kommer att gå till historien.

(Man försöker avbryta Navalnyj.)

Ärade domare, detta hör direkt till saken. Jag är här, jag står på detta ställe, polisen vaktar mig, nationalgardet är på plats, halva Moskva är avspärrat, och det är därför att vi har visat och bevisat att det inte är geopolitik han sysslar med, utan sammanträden där han beslutar att stjäla sina politiska motståndares kalsonger och smörja dem med kemiskt stridsmedel.

Det viktiga i den här processen är inte ens hur den slutar för min del, om jag sätts i fängelse eller inte. Det är inte svårt att låsa in mig, för detta eller för något annat. Det viktiga är varför detta sker: för att skrämma upp en enorm mängd människor. Det är så det fungerar: man låser in en för att skrämma miljoner. Vi har 20 miljoner människor som lever under fattigdomsgränsen. Tiotals miljoner hos oss lever utan minsta framtidsutsikt. Tiotals miljoner människor tillhör dem som vi pratar om varje dag: i Moskva är livet rätt hyfsat, men åk tio mil härifrån och allt är elände. Hela vårt land lever i detta totala elände utan minsta framtidsutsikter. Och alla tiger de, och alla dem försöker man sätta munkavle på med exakt sådana här skådeprocesser. Man låser in en, så att miljoner blir rädda. Om någon tar sig ut på gatan låser man in fem till, för att skrämma femton miljoner.

De viktigaste jag vill få fram är detta: jag hoppas verkligen att människor inte kommer att uppfatta denna process som en signal om att de ska bli mer rädda. För det här, nationalgardet, buren, det är inte en styrkedemonstration. Det är en demonstration av svaghet, helt enkelt svaghet. Man kan inte låsa in miljoner och hundratusentals människor, och jag hoppas verkligen att människorna blir mer och mer medvetna om det. Och när de begriper – den stunden kommer – då kommer allt detta att falla sönder. För ni kan inte låsa in hela landet. Alla människorna vars utsikter har tagits ifrån dem, vars framtid har tagits, människor som bor i ett enormt rikt land men inte får något av nationens rikedomar, de får noll! Det enda som pekar uppåt hos oss är mängden miljardärer, allt annat faller, fattar ni? Jag sitter i min cell och hör nyhetsrapporter om hur matolja har blivit dyrare, makaroner har blivit dyrare, äggen har blivit dyrare. Det är 2021, landet exporterar olja och gas, och hela landet pratar om hur dyrt det har blivit med makaroner och att vi inte klarar oss längre! Ni har tagit alla dessa människors framtidsutsikter och ni försöker skrämma alla dessa människor. Jag uppmanar dem att inte vara rädda. För det är exakt vad hela det här styret grundar sig på.

(Domaren Natalija Repnikova uppmanar Navalnyj att återgå till saken.)

Jag ska inte bara återgå, det är exakt var jag redan befinner mig, jag är mitt i saken. Ni säger att jag inte har sagt något om anklagelserna. Men allt detta är själva saken. Och allt jag säger är mitt förhållande till den här föreställningen som ni ordnat.

Det händer att laglöshet och godtycke är grunden i ett politiskt system, och det är förfärligt. Men det kan vara ännu värre: när laglöshet och godtycke tar på sig åklagarens uniform eller domarens mantel. Då är det varje människas skyldighet att inte underkasta sig de lagar som klätts upp i dessa mantlar. Bakom er, inuti er, finns godtycket och laglösheten, och det är varje människas skyldighet att inte underkasta sig er, att inte underkasta sig sådana lagar.

(Domaren Natalija Repnikova kräver återigen att Navalnyj återgår till saken: ”Nu ska vi inte syssla med politik!”)

Hur kan vi inte syssla med politik?! Jag har bildat min uppfattning gällande den här saken och jag lägger fram den för er. Någon annan uppfattning har jag inte så var god och låt mig tala till punkt. Än en gång vill jag säga: när godtycke och laglöshet klär sig i era uniformer och låtsas vara lagen, då är det varje människas skyldighet att inte underkasta sig er utan att bekämpa er med alla sina krafter. Och jag kämpar som jag kan och det kommer jag att fortsätta med. Fast med tanke på att jag nu är helt i händerna på människor som älskar att smörja allt med kemiska stridsmedel så är mitt liv väl inte värt tre kopek. Men icke desto mindre, till och med nu, till och med från denna plats säger jag att jag kommer att bekämpa er, och jag uppmanar alla andra att inte vara rädda för er och att göra allt för att lagen ska segra, och inte människor som klätt ut sig i uniformer och mantlar. Och jag hälsar alla som kämpar och inte är rädda, alla ärliga människor. Jag hälsar och tackar antikorruptionsfondens medarbetare som också är frihetsberövade, och alla andra i hela landet som inte räds utan går ut på gatorna, för de har exakt samma rättigheter som ni. För vårt land tillhör dem lika mycket som er, som alla andra. Vi är samma slags medborgare och vi kräver en normal rättvisa, ett normalt förhållande till oss, vi kräver rätten att delta i val, att delta i fördelningen av nationens rikedomar. Ja, vi kräver allt detta!

De finns många goda saker i Ryssland. Och den allra bästa är dessa människor som inte är rädda, som inte tittar bort, som inte stirrar i bordsskivan och som aldrig överlämnar vårt land till en hop korrumperade tjänstemän som har bestämt sig för att byta bort vårt fosterland mot sina palats, vingårdar och vattendiskotek.

Jag kräver att jag och andra gripna omedelbart släpps fria. Jag erkänner inte denna anklagelse. Den är rakt igenom falsk, den är inte lagenlig. Och jag kräver att jag släpps fri omedelbart.

Översättning från ryska: Kalle Kniivilä

(Nu publicerad även i Sydsvenskan.)

Mer på temat:

• ‘Vladimir the Poisoner’ A translation of Alexey Navalny’s speech in court on February 2
• Речь Алексея Навального в суде
• ”Kun ihmiset tiedostavat, mistä on kyse, kaikki nämä kulissit hajoavat” – HS julkaisee Aleksei Navalnyin oikeudessa pitämän puheen sanasta sanaan