Man skulle kunna tro att den förenade demokratiska oppositionen i Ryssland med öppna armar tog emot beskedet om att årets fredspris tilldelas två kämpar för det fria ordet, varav en är Dmitrij Muratov, chefredaktör för Rysslands viktigaste oberoende tidning. Men i så fall tror man fel. Bland annat därför att det givetvis inte finns någon förenad demokratisk opposition i Ryssland.
Stora delar av oppositionen tog i stället emot nyheten med bestörtning som utmynnade i något som journalisten Tatiana Felgengauer benämnde med det nyryska ordet шитсторм (sjitstorm). Konspirationsteoretiker kom snart med de mest fantasifulla förklaringarna till varför priset gavs till Muratov, i stället för Aleksej Navalnyj, som det rätteligen borde ha gått till. Den bästa jag hört hittills är att Putin bakom kulisserna erbjudit Väst komprometterande material om Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz, i utbyte mot att Nobelpriset inte går till Navalnyj.
Man tar sig för pannan när även representanter för den demokratiska oppositionen i Ryssland är så totalt genomsyrade av konspirationstänkande och den ryska statliga propagandan om det Monolitiska Onda Väst – och helt saknar förståelse för hur genuint demokratiska institutioner fungerar. Sedan tar man sig för pannan igen – när man kommer på att dessa demokratiska institutioner i väst alltför ofta har ungefär lika dimmig uppfattning om hur det ryska samhället fungerar och vilka motsättningar som gömmer sig under ytan.
Men hur kan det komma sig att fredspriset till chefredaktören för en oberoende tidning som trots ständiga hot bland annat rapporterat omfattande om massavrättningar av homosexuella i Tjetjenien och fått flera journalister mördade inte välkomnas av alla demokratiskt sinnade människor i Ryssland?
Det finns flera anledningar, men det mest grundläggande argumentet mot Muratov och Novaja gazeta handlar om att de inte är tillräckligt radikala, att de inte utmanar makthavarna tillräckligt kompromisslöst, att de helt enkelt är en del av systemet – ett fikonlöv som Kreml använder för att dölja det faktum att det egentligen inte längre finns någon fri press i Ryssland.
Samtidigt anklagas Muratov (som är medlem i det lilla vänsterliberala partiet Jabloko) vara för kompromisslös i sin principfasthet. Han vägrade nämligen att stödja Aleksej Navalnyjs strategi för så kallad ”smart röstning”, eftersom Navalnyjs kampanj i många fall innebar att väljarna uppmanades lägga sina röster på stalinistiska kommunister för att förhindra att maktpartiet Enade Rysslands kandidater blev invalda. Det skulle vara som att rösta på Stalin, menade Muratov.
Som om inte det hade varit nog hamnade Muratov i blåsväder när han i en krönika försvarade sin kollega Aleksej Venediktov, chefredaktör för den fortfarande förvånansvärt oberoende radiostationen Echo Moskvy. Venediktov har varit en förespråkare för elektronisk röstning, som han aningslöst trodde skulle kunna bidra till att minska valfusket. När det visade sig att den elektroniska röstningen i årets parlamentsval i Moskva i stället ledde till att maktpartiets kandidater överallt fick precis lagom mycket extra röster för att vinna, utpekades Venediktov till syndabock för valfusket.
Muratov skrev:
Ingen kan anklaga Venediktov för ohederlighet eller manipulationer. Han agerade enligt sin egen övertygelse och körde på som en stridsvagn.
Det inger respekt.
Däremot inger det ingen respekt att hela intelligentsian i Moskva som en lättlurad dumskalle röstar på KPRF.
För mig är det att rösta på Stalin.
Про Венедиктова и ненависть
Chefen för Aleksej Navalnyjs antikorruptionsfond Leonid Volkov – som inte i första hand är känd för att vara diplomatisk – svarade med en tweet där han skrev att han vill spy när han läser Muratovs förklaringar. Muratov svarade i samma tonart:
Som människorättskämpe försvarar jag obetingat Er oförytterliga rätt att spy.
Письмо Л.М. Волкову в вынужденную эмиграцию
När Muratov några dagar senare fick Nobelpriset ”gratulerade” Volkov honom med en tweet med exakt samma ord, inom citationstecken:
I kommentarerna skriver Volkovs läsare att Putin uppenbart har lyckats muta Nobelkommittén, att kommittén inte vågade ge priset till Navalnyj för de var rädda för att bli förgiftade, att Muratov är på makthavarnas sida och att man lika gärna hade kunnat ge priset till den statliga tv-propagandisten Vladimir Solovjov.
Det är alltså lite dålig stämning bland ryska oppositionsanhängare just nu. Det läggs även Muratov till last att Putins talesman gratulerat honom – Putin skulle ju naturligtvis aldrig ha gratulerar Navalnyj. Muratov anklagas dessutom för att gå Putins ärenden när han lovar att donera en del av prispengarna till en fond som hjälper allvarligt sjuka barn, eftersom fonden är grundad av Putin.
Rätt som det är drar nog någon inom den ”liberala oppositionen” slutsatsen att det egentligen var Putin som fick Nobels fredspris i år.
Sanningen är så klart att norska Nobelkommittén länge har haft både Novaja gazeta och den förföljda ryska människorättsorganisationen Memorial på sin lista. Navalnyj dök säkert också upp på listan efter mordförsöket och skenrättegången i Moskva, men vis av senare års erfarenheter lär norska Nobelkommittén vänta några år innan priset igen får till en dagsaktuell politiker, även om politikern sitter i fängelse.
Det vi kan lära oss om allt detta är att det som vanligt inte finns konsensus om någonting alls i de ryska liberala kretsarna. Man ska också komma ihåg att Grigorij Javlinskij – en av grundarna till de liberala partiet Jabloko som Muratov är medlem i – inte bara tagit avstånd från Navalnyj utan till och med uppmanat Navalnyjs anhängare att inte rösta på Jabloko, kanske för att hålla sig på god fot med Kreml.
Å andra sidan ger inte Navalnyjs närmaste medhjälpare direkt intryck av att vara mogna för ett fredspris. Hur Navalnyj själv tar emot beskedet om att priset gick till Dmitrij Muratov får vi tidigast veta på måndag – på helgerna tillåts inga besök av advokater, som fungerar som Navalnyjs livlina till världen utanför fängelset?
Men trots allt detta var det helt rätt att ge fredspriset just till Dmitrij Muratov. Han är en värdig pristagare som redan har sagt att priset inte ska räknas som hans, utan som en hedersbetygelse till Novaja gazeta, till alla nuvarande och tidigaremedarbetare, och framför allt till dem som mördats: Anna Politkovskaja, Natasja Estemirova, Igor Domnikov, Jurij Sjtjekotjichin, Stanislav Markelov och Anastasia Baburova.
Muratov har bett medarbetarna att komma med idéer om hur pengarna ska användas – själv tänker han inte ta emot ett öre av prissumman. Dessutom säger Muratov att om han själv hade fått vara med och bestämma om priset så hade han röstat på Aleksej Navalnyj.
