Beskedet var väntat. De ryska ställningarna i Cherson på nordvästra sidan av floden Dnepr har de senaste månaderna blivit allt svårare att försvara, sedan Ukraina med hjälp av avancerade västliga vapensystem lyckats skära av försörsjningsvägarna över floden. De ryska trupperna behöver ständigt mer ammunition, bränsle, smörjmedel och mat, annars kan de inte fortsätta att kriga.
Beskedet att Ryssland drar sig tillbaka från Cherson var därför väntat. Redan för flera veckor sedan förvarnade den nya ryska befälhavaren i Ukraina, general Sergej Surovikin, i ett tv-sänt tal att det var svårt att hålla staden och att ”svåra beslut” skulle behöva fattas.
Ändå måste det svida ordentligt när tillbakadragandet nu officiellt tillkännages. Cherson är den enda länshuvudstaden i Ukraina som Ryssland lyckats erövra sedan angreppet på bred front inleddes den 24 februari. Den är viktig både strategiskt och symboliskt. Ett ukrainskt återtagande av Cherson blir en lika viktig vändpunkt i kriget som segern i slaget om Kiev i slutet av mars och de ryska truppernas kaosartade flykt från Charkivlänet i september.
När den ryska olagliga annekteringen av Chersonlänet och ytterligare tre ukrainska län högtidlighölls i Kreml och på Röda torget den 30 september hade Vladimir Putin huvudrollen på scenen. Dessa nya områden skulle nu för evigt ingå i Ryska Federationen, meddelades det. De skrevs in i den ryska grundlagen.
Det hastiga beslutet att annektera områdena var ett försök att spika fast de ryska landvinningarna i kriget. Budskapet var att Ryssland aldrig skulle förhandla om dessa territorier, utan tvärtom försvara dem med alla tillgängliga medel – i sista hand även med kärnvapen.
Skrämseltaktiken fungerade inte. Den ukrainska ledningen struntade i alla högtidliga deklarationer från Kreml och fortsatte att bombardera ryska försörjningsvägar och avancerade långsamt mot Cherson.
När den ryska militären nu tvingas dra sig tillbaka från staden finns Vladimir Putin ingenstans i närheten – dåliga nyheter är inget han vill förknippas med. I stället är det den robotaktigt uttryckslösa generalen Surovikin som ställs framför tv-kamerorna för att mekaniskt läsa upp förklaringen till varför trupperna behöver dras tillbaka.
– Kamrat försvarsminister, jag rapporterar. Vi motstår framgångsrikt motståndarens alla angreppsförsök, inleder Surovikin sitt framträdande.
Fast ändå bör försvarspositionerna flyttas till Dneprs sydöstra strand, förklarar han sedan. Det handlar om logistiken, det handlar om att skydda de ryska truppernas liv och stridsduglighet.
Tv-bilden hoppar till försvarsministern Sergej Sjojgu, som för detta viktiga tillfälle bytt om till en fältuniform, fast med styvare epåletter än hans underlydande. Han låtsas lyssna uppmärksamt. När generalen är klar med sin rapport nickar Sjojgu allvarligt och ger order om att dra tillbaka trupperna.
Försvarsministerns roll i föreställningen är uppenbar – det är han som bär ansvaret för det tunga beslutet, absolut inte presidenten som inte finns någonstans att se.
Den ukrainska ledningen litar inte på några officiella besked från Moskva och tar inte ut segern i förväg. Det är säkert klokt – men allt tyder på att de ryska trupperna faktiskt nu håller på att lämna Cherson. Det är som sagt en viktig vändpunkt i kriget till Ukrainas fördel.
Mindre klart är vad nästa steg blir. De ryska trupperna håller på att befästa sig i sina positioner över hela frontlinjen. Särskilt viktigt är det för Ryssland att försvara Dneprs sydöstra strand vid dammen i Nova Kachovka, där Norra Krimkanalen börjar.
Kanalen behövs för Krims vattenförsörjning. Den stängdes av Ukraina efter annekteringen 2014 och att åter öppna den var ett viktigt strategiskt mål när anfallet inleddes i februari.
Det kommer knappast att vara möjligt för Ukraina att fortsätta angreppet över Dnepr. Den ryska sidan har de senaste dagarna skickat ut trevare om nya förhandlingar med Ukraina, något som den ukrainska sidan är mycket avvaktande till, så länge Ryssland inte går med på att dra sig tillbaka från ockuperade områden.
Efter tillbakadragandet från Cherson vill den ryska sidan förmodligen undvika markstrider i väntan på nya förband som håller på att tränas upp. Genom fortsatta terrorbombningar av civil infrastruktur långt bakom frontlinjen – och särskilt i huvudstaden Kiev – vill Ryssland samtidigt tvinga fram eftergifter.
Det skulle dock vara oklokt att ge den hårt pressade ryska militären en andningspaus. Inget tyder heller på att den ukrainska sidan tänker göra det, så länge det militära och finansiella stödet från väst fortsätter.
