Fantomsmärtor efter förlorade sovjetrepubliker driver Putin

Ryssen kommer. Så har det stått i många tidningar de senaste dagarna, under bilder på pansarfordon. Den vanliga ryssen heter dock inte Putin och kör som regel inte stridsvagn.

Något drastiskt militärt angrepp i närområdet verkar inte heller särskilt aktuellt just nu, även om nya trupper är på väg till Belarus – tonen i statstelevisionens propaganda har trappas ner och sex landstigningsfartyg har lämnat Östersjön.

Framför allt verkar den ryska ledningen utgöra ett hot mot den egna befolkningen. Regimen gör ingen skillnad mellan inrikespolitik och utrikespolitik. Allt sedan 2012 års omfattande demonstrationer med krav på demokrati och rättvisa val ses Kremls motståndare som utländska agenter.

Den onda omvärlden vill störta Ryssland i kaos igen, precis som på 1990-talet, heter det i den statliga propagandan – som även statsledningen verkar tro på.

Fram till 2012 gick det outtalade samhällskontraktet i Ryssland ut på att folket håller tyst och får det bättre för varje år som går. Efter protesterna bytte regimen fot och satsade hårt på en blandning av sovjetnostalgi och patriarkala värderingar. Ryssland skulle återfå sin rättmätiga status som supermakt.

Sovjetunionens sönderfall var en traumatisk upplevelse för många ryssar. 1990-talets kaos och misär uppfattades av många som följden av ett förlorat krig – det kalla kriget. Stormaktstiden var förlorad och ingen brydde sig längre om det fattiga Ryssland.

Det kollektiva imperiesyndromet har utnyttjats skickligt av Vladimir Putin, men han lider själv av samma fantomsmärtor efter de förlorade sovjetrepublikerna. Det ryska stormaktsperspektivet gör det omöjligt för Kreml att se mindre länder som självständiga aktörer – alla är spelbrickor i ett geopolitiskt spel där den onda yttervärlden försöker strypa Ryssland.

Exempelvis Estlands beslut att gå med i Nato 1994 kan enligt den logiken inte ha handlat om Estlands behov av skydd – för vem skulle kunna hota Estland? Nej, det är Ryssland som är hotat, och Natos utvidgning måste handla om USA:s önskan att utvidga sin inflytelsesfär till områden som rättmätigt bör vara underställda Ryssland.

Estland är inte så viktigt, men utan Ukraina kan inte Ryssland vara en stormakt, enligt Kremls logik. För att förhindra Ukrainas närmande till EU har den ryska ledningen därför sedan 2014 hållit i gång en militär konflikt i östra Ukraina.

Annekteringen av Krimhalvön var ett bevis på att Ryssland återtagit sin ställning bland världens stormakter. Stora delar av folket jublade. Nu verkar den ryska ledningen se en chans till att ta ytterligare ett steg och för all framtid slå fast att Ukraina tillhör Ryssland, helt oberoende av vad det ukrainska folket tycker i frågan.

Frågan är dock vad det ryska folket tycker. Det spelar roll, även om Ryssland inte är en demokrati. Segeryran efter Krim har avdunstat och det senaste året har makthavarna varit tvungna att ta i med allt hårdare nypor för att tysta oppositionen.

För Vladimir Putin är det kanske en existentiell fråga att upprätthålla Rysslands stormaktsstatus – men ingen har frågat det ryska folket hur mycket imperiedrömmen får kosta.

Efter nederlaget i Poltava 1709 tog det Sverige hundra år och hattarnas katastrofala krig mot Ryssland att bli av med stormaktsdrömmarna och börja satsa på samhällsutveckling i stället för militären. Lärdomen var dyrköpt.

Den verkligt existentiella frågan är därför hur även Ryssland ska kunna bli av med sitt koloniala arv och sätta de egna medborgarnas välfärd framför allt annat. Det är en väg som Putins farligaste fiende Aleksej Navalnyj förespråkat. Därför sitter han nu i fängelse.

De ryska propagandisterna tycker om att i tid och otid påminna Sverige om Poltava och det okloka i att bege sig i erövringståg i främmande mark. Det är en nyttig lektion som även den ryska ledningen skulle kunna dra lärdom av.

Sydsvenskan 2022-01-18