Plötsligt blir det tyst i luren, men det är inte den svajiga förbindelsen till Tbilisi i Georgien som har slutat att fungera.
– Nej, jag gråter. Vänta lite.
En halv minut senare fortsätter Leonid Tsoj att berätta om sin långa flykt från Sankt Petersburg. Det var minnet av det varma mottagandet vid gränsen mot Georgien som blev för mycket.
– Det var helt överväldigande. De ropade i högtalare: ”Ryska män, oroa er inte, vi tar emot er alla!”
Volontärer delade ut vattenflaskor och slussade de tusentals ryska männen till den georgiska gränskontrollen i ordnade grupper. De georgiska gränsvakterna stämplade ryska pass på löpande band.
Under de senaste dagarna har det lilla Georgien tagit emot tiotusentals ryska män som inte vill bli skickade till fronten i Ukraina. Det hörs nästan mer ryska än georgiska på gatorna i huvudstaden Tbilisi nu, säger Leonid Tsoj.
Det är svårt att hitta boende om man inte har mycket pengar – själv har han tillfälligt flyttat in hos en vän. Inte alla georgier gillar att landet fylls av flyktingar från fiendelandet Ryssland som sedan kriget sommaren 2008 ockuperar utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien.
– Det är många som välkomnar oss. Jag fick en syltburk av grannen här, och när jag skulle köpa frukt fick jag bananerna gratis. Men andra vill inte ha med ryssar att göra, eller så kräver de skyhöga priser, berättar Leo Tsoj.
När Vladimir Putin den 21 september beordrade mobilisering av ryska män till fronten i Ukraina blev det uppenbart för Leonid Tsoj att det var hög tid att lämna landet.
– Jag hade planerat det redan tidigare för jag riskerade fängelsestraff eftersom jag demonstrerat mot kriget. Polisen kom hem till mig och varnade mig för att demonstrera någon mer gång, för då skulle jag bli inlåst.
Framför allt ville han under inga omständigheter tvingas delta i kriget mot Ukraina, säger han.
Men hur skulle man ta sig ut ur landet? Flygbiljetterna till utlandet sålde slut ögonblickligen, och de få som fanns kvar var extremt dyra.
– Jag kollade vad det kostade till Köpenhamn och Berlin, där jag har vänner. Priserna började på 150 000 rubel (ungefär 30 000 kronor) och gick upp till en halv miljon (100 000 kronor). Så mycket pengar har jag inte.
Att försöka ta sig till grannländerna Finland eller Estland verkade riskfyllt, eftersom båda länderna signalerat att de begränsar inresorna för ryssar.
– Jag tycker det är väldigt dumt. Jag kan förstå att det finns anledningar att ogilla ryssar, men det måste väl vara viktigare att minska antalet ryska män som skickas till kriget för att döda ukrainare?
Till slut lyckades Leonid Tsoj få tag i en flygbiljett till Naltjik i södra Ryssland, femton mil från gränsstationen Verchnij Lars vid gränsen mot Georgien, ett av få länder dit ryssar fortfarande kan ta sig utan visum. Han var inte den ende som var på väg dit, och polisen hade satt upp vägspärrar.
– De släppte bara igenom bilar med lokala registreringsnummer, de hade nog något avtal med chaufförerna som tog hutlöst betalt.
Tillsammans med en annan man på flykt undan mobiliseringen lyckades Leonid Tsoj till slut hitta en chaufför som kunde ta dem förbi den flera kilometer långa bilkö som bildats vid en av vägspärrarna.
– Det var nästan ingen trafik i den andra riktningen, chauffören körde i den mötande trafikens fil, och vid vägspärren kramades han med männen som stod där. De kollade ingenting, de släppte bara igenom oss.
Nästa bilkö var till själva gränsstationen, och där slutade chaufförens kontakter fungera.
– Det var väl andra taxichaufförer som hade köpt företräde där. Han släppte av oss och vi beslutade att gå till fots, det var en och en halv mil kvar till gränsen. Det var uppförsbacke och vi hade ryggsäckar, så det tog oss fem timmar.
Väl framme vid den långa kön fotgängare intill gränsen träffade Leonid Tsoj andra flyktingar som efter lång väntan gett upp och lämnat sina bilar för att komma över gränsen så länge det är möjligt. Även kön för fotgängare var kaotisk och väntetiden ett par dygn.
– Det var folk i kön som började prata om vilket dårhus det var vid gränsen. Men jag sade att de hade fel. Dårhus, det är när du sitter i skyttegrav och det regnar söndersprängda kroppsdelar på dig. Det här är bara en lång kö, sade jag, och de var tvungna att hålla med.
Nu funderar Leonid Tsoj på nästa steg. Hans fru är kvar i Sankt Petersburg. Dessutom är familjens hund sjuk. Han saknar inkomst och vet inte om han kan stanna i Georgien. Men det viktigaste är att han slipper kriga mot Ukraina, säger han.
– Jag är för Ukraina. Jag åker hellre i fängelse än till fronten.
